Lottens julkalender

Facit till Julkalendern 21 december 2009

Ni ska bara veta hur jag vänder ut och in på mig själv för att tillfredsställa alla önskningar om Lättare! och Svårare! samt Tidigare! och Senare! för att inte tala om Större t-shirt! och Mindre t-shirt” samt ”Annan färg på t-shirt”! (Åh, vad dessa facit hade gått snabbt att skriva om jag inte hade tvingat mig själv att i tid och otid sätta ord och namn i fet och kursiv stil!)

Häromdagen gick Anna omkring och trodde att hon på det berömda Hans Perssonska och Grabbenska manéret hade försagt sig och vrålat ut rätt svar. Men hon hade ju fel. I natt vid halvtvåsnåret möttes vi, några nattsuddare i kommentatorsbåset, och då tjoade Vovvamomo (aka Vovamomo ibland, fuskare där) ut ett lika fel svar, men drabbades av ånger när hon plötsligt insåg att hon hade rätt. (Fast det hade hon ju inte.) Hon skrev: ”Det heter väl inte Hi Hi utan G i G i” och ville leda oss till filmen ”Gigi, ett lättfärdigt stycke” från 1958 i regi av (koncentrera er nu) Vincente Minnelli (!) och med Maurice Chevalier så fint sjungande på synnerligen bruten engelska.

(Själv trodde jag jättelänge att Ben Afflecks ”Gigli” hette Gigi. Men allt detta hör verkligen inte alls till dagens Hemlisbloggare.)

ZKOP swischade in med en i stilen fallande ”Oops ... jag gjorde det igen! Det här är giftigt. Blackout ... BoM! Ser en hatt, men inget plommonstop. Donjuanbeteende.” Citronanka var nog inte inne på samma spår, men gissade så här fint: ”Det är prosa, eller kanske poesi, och någon kommer. Men inte med höganäskrus, utan mer som bris i närheten av blommande buske.” Crrly började yra om hårdrock,
Ingrid konstaterade med efter en med finess och fantasi skriven gissning att hon ”gissar snabbt och brett och utan vare sig finess eller hemlighetsmakeri”. Pah.

Smultronblomman började dagen i helt fel ände men lät oss följa utvecklingen mot det rätta BS:et men många trodde nog att BS var Bruce. Ingela lade korten på bordet tillsammans med lite kritik: ”Om hon är en han och han en hon skulle det kunna vara den där skinntorra artisten som flänger runt och svettar upp sej på scener fast hon har så lite kläder på sej. Jämngammal med mej faktiskt och jag tänker att snart ska jag börja med städrock. Möjligen med korsett under, inte korsett utan något utanpå.”

Japp. Korsetter, hattar, bh:ar och höga stövlar är en i sammanhanget lyckosam stil. Hemlisbloggarna var, precis som ni listade ut, inte en utan två:

1) Britney Spears (f. 1981) (allas vår BS)
2) Madonna (f. 1958) (kan kallas t.ex. MLC i ett kommentatorsbås nära dig)

Texten i början var bara text i en stil som jag tänkte att ni skulle analysera och fastna lite på eftersom det var en text nästan utan karaktärsdrag. (Och ”han” var ju egentligen en ”hon”.) Sedan kom dialogen med alla låttitlar. Och prat om kyssar.

För så här är det (Jovanna och alla andra som inte tittar på tv eller hinner googla och som måste julpynta och pyssla med släktingar på besök): Madonna slog världen med häpnad genom att kyssa inte bara Britney utan även Christina Aguilera på MTV Video Music Awards 2003. Se så sexigt:


Not. Inte sexigt alls. Inte ett dugg. Ni som inte vill klicka på pilen och titta på klippet kan strunta i det, för det är verkligen blahablajgäsp, detta.

När de hade kyssts (kul ord att skriva), gick tidningar och rapportörer i spinn antingen för att det var så himla upphetsande detta, eller för att det var så himla upprörande. Och jag kan bara tänka zzzzzzzzzzzz, så tråkigt. Och så tittar jag kanske lite mer på t.ex. Liza Minnelli från häromdagen. (Fast lite roligt är det att några tror att kyssen var förtrollad och att den är orsaken till att Brittans karriär har gått åt pepparn.)

Låttitlarna i texten? Ah, några kan vi ta:

överbeskyddad = Overprotected
botten av mitt hjärta = From the Bottom of My Broken Heart
cirkusen = Circus
starkare = Stronger
Oj, jag gjo… = Oops!... I Did it Again

hemlis = Secret
lyckliga stjärna = Lucky Star
du kan dansa = You Can Dance
musike... = Music
du och jag och musiken och en tävling oss emellan = Me Against the Music (med både Britney och Madonna – tillsammans!)

Hur ser de två ut i dessa dagar? undrar ni förstås.

Ungefär likadant.

Nu har jag prasslat och sorterat bort sådana som Fredrik I (suck) som har så mycket annat för sig. Och så drar jag idag två lappar och hoppas att det är jättar eller pygméer som kommer upp … där har vi … aha – en hakke! (Tusan, en medium om jag inte minns fel.) Vänta nu, han gissade ju nåt kul, blädder-blädder: ”Jag får klara vibbar till det där överbeskyddade svenska bilmärket som mötte ett äldre men inte lika talangfullt amerikanskt bolag. Ett förhållande där vi senare sett exempel på hur problem av ekonomisk natur kan sätta stopp för passionen. Och så en till lapp ... ”Béatrice (jädra namn till att ha fnuttar, eller hur Hélene?). Extrapriset får Leopardia bara för att hon skrev en kommentar utan gemener och sedan bad om ursäkt för det så här: ”sorry för bara gemener”. (Vad säger du om det, hakke med h?)

Morgondagens lucka 22 låter dröja lite pga. faktakontroll som dröjer. (Jag har frågat expertis som behagar vara ute och dricka glögg eller rulla hatt.)

Facit till Julkalendern 20 december 2009

(Ursäkta dröjsmålet och korrfelen. Datorn krånglar, grrr.)

Leopardia uttryckte sig vackert idag: ”Jag tycker att det påminner till stilen väldigt mycket om en oförtjänt flisa på författarhimlen.” Plastfarfar kom på att dagens hemlisbloggare är ”en deckare som bygger på ett verkligt fall i början av 70-talet” – vilket lät synnerligen intressant. (Minns ni tv-filmen om en tjej som blev levande begravd, och som baserades på en sann historia?) Redan en knapp timme efter publicerandet klämde Görel till med ”Jomen hallå, kan det vara så lätt i alla fall? Bara en bokstav skiljer den ena från den andra.” Och så var det ju. (Om ni någon annan, jättediskret, var före henne, så säg till!) Nykomligen Jack höll dock inte alls med om att luckan var lätt: ”Nu ska vi till Rysslandet. Tror jag. Gissar på namnet Anna, en politisk kaja.” Ptja. (Eller ”tsk” som många i kommentatorsbåset har lagt sig till med.)

Vid lunchtid hände något mystiskt: AB och ZKOP samarbetade sig fram till helt fel svar. I samma veva upptäcktes det att Ökenråttan plötsligt började kalla sig Daphne … vilket kanske var en ledtråd?

Så kom Niklas med en mening som fick mig att tro att han och min hjärna är kopplade till varandra:
”Den jag tror att det är heter nästan som rollfiguren hette som hon ni vet spelade, hon som inte är dotter till Catrin Westerlund utan till den andra som jag alltid blandar ihop henne med, i alla fall namnet, inte i På minuten för då blir det Lennart Swahn och han är det inte heller.”

För jag gör samma misstag! Petra Nielsen är dotter till Monica Nielsen som kan förväxlas med Catrin Westerlund! (Och Petra är den som spelar Anna Holt, som inte är dagens hemlisbloggare.)

Jag måste faktiskt nämna Smultronblomman, eftersom hon kände stilen: ”Spontant så kändes det väldigt mycket som ’Presidentens val’ av Anne Holt. Men det är alldels för lätt.” Så hon gissade istället på Inger Johanne Vik. (Hemlisbloggartexterna innehåller ju inte bara ledtrådar. När det inte är tvärtom, härmar jag ju stilen också.)

Titlarna som gömmer sig i texten är:

Presidentens valg
Mea culpa
Presidentens valg
Det som aldri skjer

Och författaren – som heter Anne Holt (f. 1958) – är f.d. advokat, f.d. justitieminister och deckarförfattare, som debuterade som 35-åring. När Görel idag frågade hur jag hinner och orkar i december (äsch, jag bara struntar i städningen), säger jag samma sak till Anne Holt. För hon jobbade ju med egen advokatbyrå – och är det något jag vet om advokater så är det att de bara jobbar och jobbar över och läser stora, tjocka gamla luntor och jagar bovar och blir kidnappade och listar ut saker genom att bläddra i dammiga pärmar. För det har jag sett på tv.

Anne Holt 1976.

Och hur kan man då mitt i alla juridiska fall och stress tänka ”jag tror att jag sätter mig ner och skriver en bok”? Tre år och två böcker senare måste det ändå kanske ha hänt något, för efter bara två månader och tio dagar avgick hon från ministerposten pga. en sjudom som inte i några källor definieras närmare än just ”sjukdom”. (Ok, man kan ju tycka att hon ska få ha sin sjukdom ifred utan att en Julkalendertant ska in och pilla på fakta, men jag är bara sunt nyfiken.) (Uppdatering: AB minns sjukdomen – livmoderoperation. Jag skulle alltså inte ha dragit några förhastade slutsatser eller ens varit nyfiken, eller hur?)  I alla källor står det förresten att hon var justitieminister 1996-97, men i verkligheten var det bara från slutet av november ena året till början av februari året därpå.

I Sverige är det Piratförlaget som ger ut Holts böcker, vilket är kul eftersom Anna Holt (som jag nämnde högre upp) är en fiktiv polis, skapad av Leif G.W. Persson och uppdykande även i Jan Guillous böcker och några tv-serier. Ännu roligare är det att Anne med e har skrivit en dokumentär om fotbolls-VM 1998. Va? VA? Jag vill också få sådana uppdrag! (Måste hitta boken.)

I en chatt från Bokmässan 2008  inleder Anne Holt så här trevligt:

”Heisan! Nå er jeg på plass i messhallen i Göteborg, i et forferdelig leven som lages av en million mennesker og höylydte forfattere samt et slags country band som bråker forferdelig. ved siden av meg står en kvinne og leser underlige dikt med flat stemme. og jeg sitter her for å svare på spörsmål, dersom det finnes noen.”

Det lät väl kavat? I själva verket hatar hon alla sådana där ”författargrejjer” (hennes ord) som förlagsfester och litterära arrangemang. Om hon går med på det en och annan gång, så sover hon inte på en vecka och gråter hela dagen före.

– Jag är ett jättebra bevis för att det kan gå en väl i livet fastän man har ett förfärligt dåligt självförtroende.

Anne Holt har nu slutat helt och totalt samt komplett med juridiken och politiken och sitter bara och skriver – mest för att hon tycker så mycket om att ljuga ihop historier. Det tar enligt henne tio månader att skriva en bok, varav halva tiden är research och de sista två månadernas skrivande sker på annan ort, borta från all släkt och dessutom tio timmar per dag. Dessutom skriver hon med hög musik i öronen – men den största konsten i världen är … (konstpaus … tror ni det är tavlor, sidenkläder eller opera … nu är konstpausen slut) … är enligt Anne Holt fotboll! (Men hon säger också att hon har påverkats mycket av Beskows ”Putte i blåbärsskogen”, Bergmans ”Höstsonaten” och Mobergs ”Utvandrarna”, så jag tycker att vi kan ge oss svenskar äran för succéerna också, va?)

Och så tar vi en vinnare eller två! Jag har bestämt mig för att ge Agneta ett extrapris för lång och trogen kommentatörstjänst, men drar också folk ur hatten. Hm, några som har kommit tillbaka och några som inte hinner i julstöket och jag taaaaaaar ... Örjan!

Nu ska jag leta fram morgondagens (=dagens?) lucka 21 och lägga ut om 20 minuter!

Förresten: Mea culpa = Confiteor = I confess to almighty God. Förstås!
Förresten igen: Vill ni se när Anne Holt 1984 läser nyheterna i norsk tv? (Hon säger fel på tipsraden också.) Kolla!
Förresten ännu en gång: Boken som jag hade som förlaga heter ”Det som er mitt” (2001). Jag har läst den, för det har jag skrivit i den ... men minns noll och inget av vad jag tyckte eller inte tyckte.

Facit till Julkalendern 19 december 2009

Vet ni att ”tro” på finska heter uskossa? Det vet jag efter att ha försökt översätta en tysk text till svenska och av misstag klickat så att allt blev finska. Med tanke på att ”frågan” heter kysymys måste det jättekul om man pratar om trosfrågor. Och låta lite som när Beppe Wolgers är Pippis pappa och slår på trumma till "kussamkura, kussamkara”.

Men det hör inte alls hit – förutom det där om tyska förstås. 

Det roligaste av allt skedde idag egentligen inte i kommentatorsbåset, utan på blöggen hemma hos kommentorskan Cruella. För det första sa folk när de skulle gå ”hejrå, ses i båset”, och för det andra sa Anna:

– Lessen att jag outade Rudolf.
– Helt ok, svarade jag automatiskt. Outade Rudolf? sa jag sedan eftersom man bara inte kan hålla på att låtsas att man förstår allt som folk säger för att man inte vill verka lite dum.
– Ja! Det var inte meningen, jag trodde att jag hade hittat en skitlöjlig ledtråd och så skrev jag den som en gissning och sedan ... ja ... förlåt.
– Men vem är Rudolf? sa jag.

Till saken hör att jag redan tidigare under denna blöggkväll (som jag kom väldigt försenad till) hade sagt ”va?” och ”pfffft” samt ”säger jante” till dem som undrade vad rätt svar var. Det kan ha varit så här:

Anna trodde att hon skrev tokigt, men började tro att hon gissade rätt och drabbades av ruelse och ånger och när hon sedan när jag bara sa va? och vem? och vabaha? trodde att jag drev med henne när jag de facto verkligen inte hade läst något i kommentatorsbåset om någon Rudolf. (Jag satt nästan hela dagen på ett stillastående tåg ute i skogen utan ström och utan internet som Pippi Långstrump på den där öde ön som inte hade snus.) Eller så har Anna fattat allt och jag får ställa mig i ett hörn med dumstruten på huvudet. Men nu till de andra gissarna! Den som var först med rätt svar var Béatrice, som ångrade sig sekunden senare: ”En författarinna som förklarat frisörernas roll men det är inte några frisörer i hemlistexten vilket är lite oroande. Så nä det är nog inte den personen så min gissning nu på morgonkvisten är istället en mycket intressant person som myntades 1999.”

AB var hur het som helst i kommentatorsbåset idag (15 kommentarer, hurra!). (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar AB förstås mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) Men om jag inte har feltolkat alldeles, visste hon inte alls vad hon talade om. PK valde tyvärr att hålla en låg profil, så PK-spåret var iskallt. Hakke valde att tolka DE och RO som Demi Moore, vilket ju var jättefel. (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar hakke våldsamt mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) För att inte tala om Huskorsets eminenta, men felaktiga, funderingar: ”Första strofen är handling, den andra är tanke och den tredje är orden. [---] Det här tycker jag låter som en mycket koncis och mycket filsofisk person. Om det ens är en person.”

Pysseliten lyckades, efter att jag hade viskat lite om en krönika i dagens tidning, lägga ihop två och två, och skrev därför: ”Jag ’råkade’ hitta precis just den där nät-artikeln och när jag skulle kolla om fler gissar på samma läser jag Lottens hint. Om det är sant är näsduken ett kärleksbevis.” Men det tog inte slut där, för kl. 17.29 lyckades hon lösa min rebus. Sedan förstod många fler: Örjan skrev ”En namne var, så vitt jag minns, fruktad bombare på tyska plan.” (Gerd Müller.)  Daphne skrev ”Schubert har skrivit en sångcykel som nästan heter som hemlisbloggaren. Texten till sångcykeln är skriven av en person som heter som hemlisbloggaren.” Medvetet eller omedvetet har följande personer skrivit HM i någon form: Malinka, Fru Decibel, Godiva, Kerstin, Cecilia N., Chall och Agneta samt Vovvamomo (H§M ..?). Kanske de visste vad de gjorde, kanske visste de det inte. De tusen som har skrivit en massa om HB förvirrade mig ett bra tag tills jag erinrade mig att det ju betyder HemlisBloggaren.

Herta Müller (f. 1953) är en rumänsk-tysk (landskoderna RO & DE förstås) författare som var ett mycket populärt val till nobelpriset i litteratur nu i höstas. Jag skrev upp vad kritikerna och bokläsarna sa i tv-studion när de  försökte övertrumfa varandra med utropstecken:

– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!
– Hon pratar på och röker hela tiden!
– Men har hjärnan med sig hela tiden!

Hon är alltså (främst tyskpråkig) rumänska från början, men blev tvungen att fly till Tyskland 1987 eftersom hon hade kritiserat regimen i hemlandet. Hon måste ha trivts bra i Berlin eftersom hon inte flyttade tillbaka när Ceauşescu avrättades och Rumänien blev en demokrati. Fast å andra sidan fick hon nobelpriset delvis för att hon är så bra på att beskriva ”hemlöshetens landskap”, så hon kanske inte känner sig hemma någonstans. Som jag, som inte vet om jag är en skåning eller norrbottning i exil.

En Herta Müller i början av 90-talet.

Jag delade en gång på en skrivkurs ut en av Müllers argaste texter om diktatur och bad den samlade församlingen att känna passionen och känslorna. Tyvärr somnade alla efter blott fem minuters läsning.

SvD hade en intressant genomgång av vad författare, förläggare och förtjusande ledamöter tyckte om nobelpristagarinnan. Många sa ”vet inte”, andra sa ”är för dåligt påläst” och åter många var strålande lyckliga över valet. Ett exempel:

 

”Å andra sidan”, va, vaddå ”å andra sidan”? Berätta mer!

Herta är alltid på bra humör.

För en gångs skull ska jag nogsamt redogöra för hur Hemlisbloggaren skapades. Jag tog Müllers nobelföreläsning  från början av november (som till stor del handlar om hur hennes mamma uttrycker sin kärlek genom att fråga om lilla Herta har någon näsduk) och letade upp ett lämpligt stycke:

Varje ord i ansiktet

vet något om den onda cirkeln

men säger det inte.

Det gjorde jag om till:

Varje torkning av näsan

känner sin envisa förkylning

men säger inget till näsduken.

Faktum är att jag anser att min text nästan är begriplig. Sedan tog jag Hertas ursprungliga stycke om ordens klang och svekets ärliga uppsåt:

Ordens klang vet att den måste bedra, eftersom föremålen bedrar den egna materien, känslorna med sina gester. I skärningspunkten, där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning. När man skriver kan det aldrig bli tal om förtroende, snarare om svekets ärliga uppsåt.

Det gjorde jag om till ett stycke som istället handlar om tankens hopp och bedrägeri i god tro:

Tankens hopp vet att den förvirrar, eftersom resonemangen bedrar den egna hjärnan, känslorna med sina ombyten. I den exakta mitten, där hjärnan och ombytenas bedrägeri möts, tar sig tankens hopp in med sin fiktiva sanning. När du skriver handlar det inte om förtroende, utan om bedrägeri i god tro.

Faktum är (igen) att jag förstår mig, men inte Herta. Kanske inte så konstigt då att det är hon som är författare och inte jag. För att ni nu skulle ha någon som helst chans att dechiffrera orden, hittade jag sedan på följande programförklaring :

Torkningen är ett ord och näsan ett ansikte

att känna är att veta om den envisa är ond

som är en cirkel – är en förkylning

men säger det gör man inte till någon.

Och förtROenDEt är lösningen till allt.

Ni ser – det är en glasklar läsmanual!

När jag skummade morgontidningarna i morse, visade det sig att jag är hur aktuell som helst eftersom de som får betalt för att skriva om Herta, också gör det – Karin Thunberg t.ex. Julkalendern är med i svängen!

Och så tar jag fram plommonstopet som vanligt! Rafs, rafs, ner med alla som har röstat på HB och alla som har gissat och ogissat och den nye Jack och den gamle herr Fundberg och lilla Ica, och oj, ni är ju många idag ... och så drar jag en ... fru! Fru Decibel, grattis! Dessutom måste jag faktiskt dela ut ett extrapris till Pysseliten, även om hon inte var först, bara för att hon löste rebusen så fint.

(Och beröm till alla som liksom Leopardia fortsätter att gissa så här: ”Jag har fortfarande ingen aning och kan inte ens komma på någon vettig gissning”. För det är kul ändå!)

Lucka 20 kommer när jag har ätit hotellfrukost imorrn!

Facit till Julkalendern 18 december 2009

När det började mörkna ute och lugnet i några sekunder lade sig i kommentatorsbåset och jag sa att nämen huga, jag har gjort ännu en banal och tråkig lucka, ack och ve (läggandes handens baksida mot pannan med blicken i taket, ni vet) skrev Sanna: ”Tycker folks ledtrådar börjar bli väl genomskinliga nu.” Anna svarade Sanna (det rimmar!) pronto: ”Genomskinligt schmenomskinligt! svarar jag på det Sanna. Era gamla ledtrådar är inte genomskinligare än ett genomsnittligt tråg med cement, kan jag bittert meddela.”

Den nyss så bekymrade och besvikna Julkalenderskan skrockade glatt och tvinnade sitt nya halsband (tack Niklas!) mellan fingrarna och tänkte inte alls på ack och ve längre. (Lägg nu märke till hur jag så lekande lätt råkar tacket till Niklas slinta in utan att ni märker det. Och hur jag sedan förstör allt med denna parentes.)

Jag tror att Fredrik I var först med gissningsledtrådar idag (ni vet att ni ska rätta mig när jag skriver okoncentrat?) med: ”Det är lite svårt att säga exakt vem som bloggar idag, så jag gör en geografisk gissning istället. Jag tror att vi ska till Tyskland. Till dess huvudstad.” Det var listigt, för de som inte hade någon aning tänkte ju på tyska skribenter och alls inte på en viss film som äger rum i en tysk stad. Uppdatering: Kanske var Agneta före ändå, med det lilla ordet ”Ajöss” redan kvart i sju på morgonen.  Mikael (som verkar förstå allt Fredrik I säger), Översättarhelena och Vovvamomo hängde på och Hans Persson var alldeles hemlig och o-hansperssonsk när han skrev ”Kan det möjligen vara så att man borde känna sig rent polyglott välkommen här?” Javisst, wilkommen och welcome, alla! PK använde sedan kommentatorsbåset som egen lekstuga med förvillelser (man förstår Annas förvirring) medan Sanna tänker strunta i Facebook och Twitter och i fortsättningen bara skriva status i Julkalenderns kommentatorsbås. (Jag tolkar allt ni skriver som jag vill, jag.)

Uppdatering: Ökenråttans (och hennes Lille Makes) gissning och hemlisbloggare var faktiskt bättre än det rätta svaret, och måste lyftas upp från kommentarerna här nere eftersom man då kan lära sig en hel del:

”Själv hade jag ’herr Issiwoo’, författaren till ’Farväl till Berlin’, förlagan till filmen ’Cabaret’, Christopher Isherwood som bloggare i går. Isherwood, inte Hollywood, alltså. Därav min referens till ’att byta tåg’. Hans ’Mr Norris Changes Train’ finns med i åtminstone en utgåva av ’Farväl till B.’. Frances kopplade jag till Baby i Dirty Dancing. Hon heter inte Baby utan Frances och flickan Grey, som spelar Baby ju är dotter till han Joel G. som är den polyglotte konferenciern i Cabaret.”

Ingela har kläm på allting (även om det var sent på dagen och alla andra hade gödslat med sina ledtrådar): ”Bob talade om hur benen skulle sprattla i den europeiska huvudstaden, Frances hette tanten först, alltså inte bloggaren utan den gamla, Frank han for till den där stan med henne, Oscar blev väl en närmare bekant 1972 och kemiskt beroende är något som dessvärre går i släkten precis som rastlöshet.” Jupp: Bob Fosse regisserade, Frances Gumm mammade, Frank Sinatra snodde New York-låten av henne, Oscar fick hon och allt annat är självklart. ”Jag tycker hon är ganska snygg för att inte vara precis vacker” skriver Ingela vidare, och jag håller med. (Idag hade hon väl korrigerat näsa och gudvetallt för att passa in.) Apropå New York, New York anspelar titeln alltså på 1) staden 2) staten – precis som när man säger ”Dallas, Texas”. Och här är en annan låt med samma namn.

Pengar, pengar i texten var ingen nickning åt ABBA, utan till en annan låt i ”Cabaret”: Money, Money (och både den och Mein Herr är låtar som komponerades för filmversionen, men som nu är instoppade i alla scenversioner eftersom de är så bra).

Görel har en vettig fråga: ”Men jag måste missuppfatta kopplingen till Frances, skulle hemlisbloggaren verkligen kalla henne för "lilla gumman?” Nej, det skulle hon verkligen inte göra i verkligheten, men Frances hette som ogift och okänd och nyfödd ”Frances Gumm”. Och senare hade hon det mer välklingande namnet Judy Garland, och var mor till dagens hemlisbloggare: Liza Minnelli (f. 1946).

 

Andy Warhol gillade henne också.

(Nu ska ni förresten memorera att Gillette, pollett och Minnelli stavas likadant, liksom. Två bokstäver där man skulle kunna tro att det bara ska vara en. Såja.)

Innan vi går vidare, serverar jag här och nu förlagan till dagens text. I give you Oscarsbelönade Liza Minnelli i Mein Herr! 

Ur ”Cabaret” (1972), i regi av Bob Fosse. Det är faktiskt inte tillrådligt att låta bli att titta på den här snutten. Den är faktiskt ett måste. Jag tror att jag kan förbjuda vidare deltagande i Julkalendern om man väljer bort att satsa 4 minuter och 11 sekunder här och nu. Eller varför inte 8 minuter och 22 sekunder?

Liza Minnelli var dotter till den sköra, men begåvade lilla Judy Garland och regissören Vincente Minnelli och var om inte känd som spermie i alla fall känd som nyfödd. Citat:

”It was no great tragedy being Judy Garland's daughter. I had tremendously interesting childhood years - except they had little to do with being a child.”

Kärleken till konsten går tyvärr hand i hand med den till alkohol, piller och knark. Så när man nu i filmsnutten ovan ser en ohyggligt begåvad estradör och undrar vart den tog vägen, kan man tänka ”aha, Betty Ford-kliniken”.

– Hejsan, jag gifter mig med en galen man och skiljer mig efter ett år och målar mina ögonbryn hela dagarna, det blir bra.

Jag är av uppfattningen att här har världen i Liza har både fått och förlorat en superduperstjärna, och att det är synd. Hon har gjort diverse filmer både före och efter sin Oscar och hon har spelat på Broadway och hon är kompis med världsstjärnor (vilket antyddes av kommentatorerna) och hon har blivit stämd av sin styvmor, som vill bli försörjd tills hon (ja, endera tanten) dör. Hon har varit gift fyra gånger, varav en gång med ”The Tin Mans” – i Trollkarlen från Oz där Judy Garland har huvudrollen – son. Och hon har på riktigt fått en kollaps på scenen och strax därefter sagt att alla vår Carola sjunger bäst i världen. (Liksom när Helena Bergström blev utnämnd till Sveriges genom tiderna bästa skådespelerska, kanske detta bör tas med en nypa sallad?) Läs mer – det är mycket intressant. Och tragiskt.

Allt är helt normalt och vi mår alla jättebra.

Men nu tar vi fram lapparna och plommonstopet. Jag har bett barnen om hjälp med förberedelserna eftersom jag visste att jag skulle bli sen, vilket notarius publicus inte hade godkänt. Och jag draaaaaaaaar ahaaaaaaaaaaa ...  sällangissaren Godiva! Tjoho!

Nu är det så att jag säkert kommer att uppdatera och rätta detta facit ett par gånger under natten eftersom jag har hastat hela vägen hit. Stå ut, bara! Och Lucka 19 som är så svår, så svår – den kommer imorrn förmiddag och kommer att förstöra all julshopping och pepparkaksbak.

Facit till Julkalendern 17 december 2009

Idag klev ännu en DRT-funderare in på scenen: Niklas, som hade tänkt i yrkesbanor. (Måste läsas, skrolla ner till kl. 12:46 i Lucka 17.) Annars är det ganska hemligt. (OBS: när vi har skrivit över 200 kommentarer, måste man vara i skriv-mode för att kunna klicka fram 200+.)

Jag har under alla de fem Julkalenderåren behandlat sf-genren styvmoderligt. (Man förkortar till ”sf”, men inte för att vara insatt och cool utan för att bokstävlarna som ska trycka ner s-c-i-e-n-c-e och f-i-c-t-i-o-n sitter med så bökiga och svårhittade avstånd på tangentbordet.) Styvmoderligt är ju också ett skumt ord i dessa dagar. Alltså har jag fjäskat men undvikit – eller hur agerar styvmödrar generellt idag? (Idag raljerar jag och ställer retoriska frågor förstås; alla styvmödrar kan ta det lugnt.) Men hur gissar då Embryo idag, han som envist har hållit fast vid sitt spår? Jo:

äh
paljetter stavras som det låtrer
paljetter trillar ner från himlen som snöskärvor
meloner paljetter

Inte ett sf så långt ögat når. Uppdatering: Johodå. Jag bara g(l)ömde Embryos sf-gissning bakom dimridåerna:

"vi vandrar över science fictionfältet till dom första jaktmarkerna där förfäderna skrev med tvingande bläck: den här antikverande och styltiga stilen kan bara tillskrivas hg wells”

Jag måste säga att jag gillar Fredrik I:s gissningsledtråd, eftersom han nämner hemlisbloggarens namne, den fantastiske skridskoåkaren som tog OS-guld för att han var sämst. (Kolla här. Kolla även om ni struntar i idrott, sport och OS. Kolla, säger jag!) För att inte tala om Dammråttan, som associerade helt rätt utan att ha en aning om det! Agneta, hon var så diskret, så diskret och Plastfarfar, Hans Persson (som kunde men var diskret!) och Anna var så glada, så glada för de känner genren väl, till skillnad från mig.

Det är inte det att jag ogillar science fiction, nej inte alls. Jag är bara dålig på’t. Jag vill läsa välskrivna böcker, sedan får de handla om vad som helst. (Kanske inte handboll och smäktande kärlek, när jag nu tänker efter.)

Dagens hemlisbloggare var enkel för de insatta, som blev så sprittande lyckliga: Ray Bradbury (f. 1920) – still going strong. Han är av svensk börd – mamman Ester Maria Moberg kom från Dalarna – och är en citat- och åsiktsmaskin. Men som så himla många andra till åldern komna giganter som får uttala sig utan protester, är han liten smula teknikfientlig. Han gillar inte ”videospel” (måste vara en inaktuell artikel) och sa så här redan 1995:

”I don't understand this whole thing about computers and the superhighway. Who wants to be in touch with all of those people?”

Jag! Hallå! Jag vill! Ray Bradbury behöver nog bara leka lite mer vid datorn för att förstå att alla de där bokstäverna, orden, böckerna och historierna som han älskar så, finns även där. Om inte annat så i ett kommentatorsbås i närheten.

Ett citat till! Detta har han sagt i minst 451 olika versioner de senaste 30 åren, vilket stämmer med min livsfilosofi:

”You've got to jump off cliffs and build your wings on the way down.”

(Jag tolkar det alltså som ”våga ta språnget, det kommer säkert att gå bra eftersom du hela tiden får nya erfarenheter”. Eller kanske ”blogga så vågar du göra en massa saker som du inte skulle göra som obloggare”.)

Jag har förvisso plöjt både genombrottet ”Invasion på Mars” (1950) och ”Fahrenheit 451” (1953, där huvudpersonen heter Montag och det skrivna ordet är förbjudet, huga), men minns nästan ingenting av läsupplevelsen. Min inspirationskälla i lucka 17 var ”Solens gyllene äpplen” från 1953 – noveller som inte andas särskilt mycket science fiction.

Så vad har Bradbury för stil, då? Av skumläsningen i jakten på stilen (titta här, där finns enormt många exempel att läsa), kom jag på att jag tycker om rytmen – meningarna kommer som i musikaliska fraser. Ibland känns det Hemingwayskt, vilket ZKOP kaaaanske menade med ”han med havet”. (Uppdatering: Inte alls, det var ju Jules Verne som avsågs. Gissarna gissar i gåtor!) Men Bradbury har fler metaforer. (Nejdå, nu ska vi inte analysera mer.)

Den djefla mannen, som har läst mer Bradbury än jag, hojtar nu från toa: ”att tycka om Ray Bradbury är som att säga att man gillar Al Stewart eller Wings – lite mesigt och semibanalt”. Bra, det passar mig utmärkt – jag som gillar Vivaldi och PH-lampor. 

Handen på höger kind.

Det påstås här och där (på nätet, hemska ställe) att man i Sverige ser ner på sf-böcker på ett sätt som inte är fallet i t.ex. anglosaxiska länder. I sammanhanget ska det då påpekas att Ray Bradbury inte alls är enbart sf-författare utan att han även skriver fantasy, vanliga noveller om ditten datten och drömska historier om sjöodjur som anfaller fyrar. För att göra den här genren ännu mer komplicerad, delar man tydligen in verken i mjuk-sf och hård-sf. Och så måste man (vilket är svårt när det gäller Bradbury) definiera om det är en roman eller en novellsamling med eller utan ramberättelse. Men pffffft! Jag struntar i stämplarna – tipsa mig bara om vilken sf-bok jag bör läsa i januari! 

Bradbury föreläser fortfarande ofta för collegestudenter (det finns många klipp på nätet, undrar jag vad han tycker om det), och han är ofta ilsken och mycket bestämd när han säger åt dem att sluta tänka:

”If you’re unhappy when you’re writing, then get the hell out of writing. [---] I have no time for you if you’re gonna ruin your life thinking. Live and love and feel!”

Hur viktig är åldern när man lär sig att läsa? Mina barn har (liksom jag) kommit igång i 6–7-årsåldern, vilket jag inte har funderat särskilt mycket över. Men Bradbury började läsa som treåring – vilket ofta är fallet med erkända författare och nobelpristagre. Tidig lästräning låter väl väldigt trevligt ... eller?

Nu ska vi avsluta denna dag med lite från allmänbildningsakuten. Säg dystopi högt fem gånger, alla som inte har hört ordet förut. Det är nämligen väldigt användbart i frågesport- och släktträffssammanhang. (Åh! Skriv ”släktträffssammanhang”! Det är jättesvårt!) Och dystopi är tvärtemot utopi: en negativ framtidsbild som i ”Gullivers resor” och ”1984” till exempel. Och förstås ”Fahrenheit 451”.

Jag tar nu fram plommonstopet och stoppar i några helt nya namnlappar, en paranoid kanin, en nyfiken och några gamla som har kommit tillbaka, men var är Gitto – flydde hon när hon vann i förra veckan? Och så drar jag ... ah. Två lappar som sitter ihop! Nåväl – det har hänt förr och är helt ok. Jag läser ... Bengt och Miss Gillette! Tjo!

Handen på vänster kind.

Ett Bradburyskt slutcitat!

”We are cups, constantly and quietly being filled. The trick is, knowing how to tip ourselves over and let the beautiful stuff out.”

Nyss nämnda Miss Gillette (som stavas lite som de ständigt trillande polletterna) skrev om en sorglig berättelse som jag också minns: ”Det regnar och regnar i åratal på Venus, och en dag, några timmar ska det bli sol. Då blir en gosse instängd av sina elaka skolkamrater.” Vad heter den historien?

Nu ska jag nog lägga mig att sova en stund. En mycket liten stund, för imorrn ska här bytas ut vindrutor och besiktigas bilar och fixas med lite annat. Lucka 18 kommer i ottan!

Psssst. Anna tipsar om en novell.

Facit till Julkalendern 17 december 2009

Idag klev ännu en DRT-funderare in på scenen: Niklas, som hade tänkt i yrkesbanor. (Måste läsas, skrolla ner till kl. 12:46 i Lucka 17.) Annars är det ganska hemligt. (OBS: när vi har skrivit över 200 kommentarer, måste man vara i skriv-mode för att kunna klicka fram 200+.)

Jag har under alla de fem Julkalenderåren behandlat sf-genren styvmoderligt. (Man förkortar till ”sf”, men inte för att vara insatt och cool utan för att bokstävlarna som ska trycka ner s-c-i-e-n-c-e och f-i-c-t-i-o-n sitter med så bökiga och svårhittade avstånd på tangentbordet.) Styvmoderligt är ju också ett skumt ord i dessa dagar. Alltså har jag fjäskat men undvikit – eller hur agerar styvmödrar generellt idag? (Idag raljerar jag och ställer retoriska frågor förstås; alla styvmödrar kan ta det lugnt.) Men hur gissar då Embryo idag, han som envist har hållit fast vid sitt spår? Jo:

äh
paljetter stavras som det låtrer
paljetter trillar ner från himlen som snöskärvor
meloner paljetter

Inte ett sf så långt ögat når. Uppdatering: Johodå. Jag bara g(l)ömde Embryos sf-gissning bakom dimridåerna:

"vi vandrar över science fictionfältet till dom första jaktmarkerna där förfäderna skrev med tvingande bläck: den här antikverande och styltiga stilen kan bara tillskrivas hg wells”

Jag måste säga att jag gillar Fredrik I:s gissningsledtråd, eftersom han nämner hemlisbloggarens namne, den fantastiske skridskoåkaren som tog OS-guld för att han var sämst. (Kolla här. Kolla även om ni struntar i idrott, sport och OS. Kolla, säger jag!) För att inte tala om Dammråttan, som associerade helt rätt utan att ha en aning om det! Agneta, hon var så diskret, så diskret och Plastfarfar, Hans Persson (som kunde men var diskret!) och Anna var så glada, så glada för de känner genren väl, till skillnad från mig.

Det är inte det att jag ogillar science fiction, nej inte alls. Jag är bara dålig på’t. Jag vill läsa välskrivna böcker, sedan får de handla om vad som helst. (Kanske inte handboll och smäktande kärlek, när jag nu tänker efter.)

Dagens hemlisbloggare var enkel för de insatta, som blev så sprittande lyckliga: Ray Bradbury (f. 1920) – still going strong. Han är av svensk börd – mamman Ester Maria Moberg kom från Dalarna – och är en citat- och åsiktsmaskin. Men som så himla många andra till åldern komna giganter som får uttala sig utan protester, är han liten smula teknikfientlig. Han gillar inte ”videospel” (måste vara en inaktuell artikel) och sa så här redan 1995:

”I don't understand this whole thing about computers and the superhighway. Who wants to be in touch with all of those people?”

Jag! Hallå! Jag vill! Ray Bradbury behöver nog bara leka lite mer vid datorn för att förstå att alla de där bokstäverna, orden, böckerna och historierna som han älskar så, finns även där. Om inte annat så i ett kommentatorsbås i närheten.

Ett citat till! Detta har han sagt i minst 451 olika versioner de senaste 30 åren, vilket stämmer med min livsfilosofi:

”You've got to jump off cliffs and build your wings on the way down.”

(Jag tolkar det alltså som ”våga ta språnget, det kommer säkert att gå bra eftersom du hela tiden får nya erfarenheter”. Eller kanske ”blogga så vågar du göra en massa saker som du inte skulle göra som obloggare”.)

Jag har förvisso plöjt både genombrottet ”Invasion på Mars” (1950) och ”Fahrenheit 451” (1953, där huvudpersonen heter Montag och det skrivna ordet är förbjudet, huga), men minns nästan ingenting av läsupplevelsen. Min inspirationskälla i lucka 17 var ”Solens gyllene äpplen” från 1953 – noveller som inte andas särskilt mycket science fiction.

Så vad har Bradbury för stil, då? Av skumläsningen i jakten på stilen (titta här, där finns enormt många exempel att läsa), kom jag på att jag tycker om rytmen – meningarna kommer som i musikaliska fraser. Ibland känns det Hemingwayskt, vilket ZKOP kaaaanske menade med ”han med havet”. (Uppdatering: Inte alls, det var ju Jules Verne som avsågs. Gissarna gissar i gåtor!) Men Bradbury har fler metaforer. (Nejdå, nu ska vi inte analysera mer.)

Den djefla mannen, som har läst mer Bradbury än jag, hojtar nu från toa: ”att tycka om Ray Bradbury är som att säga att man gillar Al Stewart eller Wings – lite mesigt och semibanalt”. Bra, det passar mig utmärkt – jag som gillar Vivaldi och PH-lampor. 

Handen på höger kind.

Det påstås här och där (på nätet, hemska ställe) att man i Sverige ser ner på sf-böcker på ett sätt som inte är fallet i t.ex. anglosaxiska länder. I sammanhanget ska det då påpekas att Ray Bradbury inte alls är enbart sf-författare utan att han även skriver fantasy, vanliga noveller om ditten datten och drömska historier om sjöodjur som anfaller fyrar. För att göra den här genren ännu mer komplicerad, delar man tydligen in verken i mjuk-sf och hård-sf. Och så måste man (vilket är svårt när det gäller Bradbury) definiera om det är en roman eller en novellsamling med eller utan ramberättelse. Men pffffft! Jag struntar i stämplarna – tipsa mig bara om vilken sf-bok jag bör läsa i januari! 

Bradbury föreläser fortfarande ofta för collegestudenter (det finns många klipp på nätet, undrar jag vad han tycker om det), och han är ofta ilsken och mycket bestämd när han säger åt dem att sluta tänka:

”If you’re unhappy when you’re writing, then get the hell out of writing. [---] I have no time for you if you’re gonna ruin your life thinking. Live and love and feel!”

Hur viktig är åldern när man lär sig att läsa? Mina barn har (liksom jag) kommit igång i 6–7-årsåldern, vilket jag inte har funderat särskilt mycket över. Men Bradbury började läsa som treåring – vilket ofta är fallet med erkända författare och nobelpristagre. Tidig lästräning låter väl väldigt trevligt ... eller?

Nu ska vi avsluta denna dag med lite från allmänbildningsakuten. Säg dystopi högt fem gånger, alla som inte har hört ordet förut. Det är nämligen väldigt användbart i frågesport- och släktträffssammanhang. (Åh! Skriv ”släktträffssammanhang”! Det är jättesvårt!) Och dystopi är tvärtemot utopi: en negativ framtidsbild som i ”Gullivers resor” och ”1984” till exempel. Och förstås ”Fahrenheit 451”.

Jag tar nu fram plommonstopet och stoppar i några helt nya namnlappar, en paranoid kanin, en nyfiken och några gamla som har kommit tillbaka, men var är Gitto – flydde hon när hon vann i förra veckan? Och så drar jag ... ah. Två lappar som sitter ihop! Nåväl – det har hänt förr och är helt ok. Jag läser ... Bengt och Miss Gillette! Tjo!

Handen på vänster kind.

Ett Bradburyskt slutcitat!

”We are cups, constantly and quietly being filled. The trick is, knowing how to tip ourselves over and let the beautiful stuff out.”

Nyss nämnda Miss Gillette (som stavas lite som de ständigt trillande polletterna) skrev om en sorglig berättelse som jag också minns: ”Det regnar och regnar i åratal på Venus, och en dag, några timmar ska det bli sol. Då blir en gosse instängd av sina elaka skolkamrater.” Vad heter den historien?

Nu ska jag nog lägga mig att sova en stund. En mycket liten stund, för imorrn ska här bytas ut vindrutor och besiktigas bilar och fixas med lite annat. Lucka 18 kommer i ottan!

Psssst. Anna tipsar om en novell.

Facit till Julkalendern 16 december 2009

Näe, jag tror att vi får ta och anställa mig på heltid som Julkalenderbloggare nästa år. När jag måste sköta annat skröfs blir kommentatorsbåset lidande.

Eller … det blir det ju inte alls. Pffft, vem tror jag att jag är egentligen? Maken till party har jag då nästan aldrig varit med om. Utan mig! 

När jag var på herrmiddag i Stockholm, satt Fredrik I och rekapitulerade hela december och gjorde världens finaste DRT-lösning som han dessutom offentliggjorde. (Skrolla ner till klockan 17:46 häääär.) 

Men nu till dagens lucka, som var sådär enkel som luckorna plägar vara när jag måste vara på resande bortafot och inte kan kolla så att allt är ok med gissningarna. Hans Persson förnekade sig inte utan dundrade tidigt in på berömt, Hans Perssonskt manér med det rätta svaret (och fick därför omedelbart bannor av Den Blyga).  Innan dess hade Godiva skrivit följande symptomatiska kommentar: ”Oj, nu kom tidningen här, det betyder läggdags!” Vi är inte någe vidare på att sköta dygnsrytmen, kamrater. Embryo fortsätter så rart sin science fiction-kampanj, men har ack så fel varje dag.

Annars hade ni ju rätt nästan allihop. TBFKAEM och hennes Grabben sitter i utomlandet och löser julkalendergåtor, vilket de ska ha all heder av. (Tröttna inte!) Lilla is99esa (vad vet jag om det är en liten kommentator, jag bara får småvibbar och ser en liten hattifnattliknande person bakom den signaturen) fick WV:n ”ingen” och tog det som ett tecken medan Dionte konstaterade: ”Tidig polett idag. Och jag upptäcker att jag kommer att sakna den utdragna plågan att inte fatta förrän framåt eftermiddagen.”

Humlan skrev något intressant, vilket jag också har hängt upp mig på: ”Håller Han kanske till utanför rutan? Har dom verkligen träffats? Jag börjar tvivla.”

För idag var det en underlig och svart-vit lösning. Nämligen tre. Den som har skrivit är ju jag, men det här går ju inte ut på att gissa på mig (fast stort och innerligt samt egotrippat tack till alla som ibland gör det) utan mer på att jag ska få berätta för er om saker som jag tycker är intressanta. Som t.ex. att Helan, Halvan och Charlie Chaplin aldrig gjorde en filmruta tillsammans. 

Huuuuuuuuuuuuuur kunde Hollywood missa detta tillfälle?

Chaplin och hans pojke, Onkel Fester.

 

I mångas ögon (= mina) är Chaplin (1889–1977) giganten, Stan Laurel (1890–1965) tvåan och Oliver Hardy (1892–1957) femte hjulet under komikervagnen. Det finns 

• precis hur mycket intressant som helst att hitta om Chaplin (se bara filmen med Robert Downey Jr., den är sktibra)
• vansinnigt mycket sagt om Stan Laurels (Halvans) genialitet – han som inte fick tillräcklig uppskattning
• nästan inget kul alls om Oliver Hardy (Helan) – fast en gång var han med i en film med en karl som hette Billy West och som gjorde sig en karriär genom att härma Chaplin. 

Jahaja. 

Men se på deras födelseår: 1889, 1890, 1892 – de är väldigt jämnåriga. Och både Halvan och Chaplin kom från Storbritannien, där de ingick i samma komikerstall (under tjifen Fred Karno) i föreställningen "A Night at the English Music Hall" och där Halvan var Chaplins understudy – reserv och ersättare alltså. Samt rumskamrat. De åkte över pölen till USA i samma båt 1910, men blev inte Lennon & McCartney utan ”bara” 

1. den lille luffaren
   
2. den smale lipsillen. 

Dumma, klantiga Hollywood. (För övrigt vill jag även se Johnny Depp, Brad Pitt och Matt Dillon i en och samma film, ok?)

Nä, Chaplin traskade på i sin lysande karriär och inte förrän 1931 gjordes den första Helan & Halvan-filmen: Pardon Us. (Även om de tu redan 1919 gjorde The Lucky Dog – men inte som Helan och Halvan.) Alla tre hade förresten tidigt i sina komikerroller en särskild rollspecialitet: att spela ”den fulle”. 

Halvan sade på 1950-talet:

"Fred Karno didn't teach Charlie and me all we know about comedy, he just taught us most of it. Above all, he taught us to be supple and precise. Out of all that endless rehearsal and performance came Charlie, the most supple and precise comedian of our time."

Chaplin sade på 1960-talet:

"I am very nostalgic about the early days. The days when I was touring America with Fred Karno's vaudeville troupe. Then I was having experiences that made the marvelous county come alive for me."

Själv tänker jag att den där Fred Karno, han hade då tur med sina värvningar. (Men sedan otur, för han gick förstås i konkurs och dog utblottad.)

För att nu återvända till Helan och Halvan, måste jag citera NE:s korrekta men inte ett dugg roliga text om dem:

”H:s komik är till stor del handgriplig och aldrig känslosam. Förvecklingarna har en logisk uppbyggnad av orsak och verkan, och spelet utmärks av precision i reaktionerna. Det var främst Laurel som utvecklade parets komik, och detta tämligen oberoende av filmernas regissörer.”

Gäsp. Och hur var det nu med siffrorna, som den fiktive Chaplin i luckan försökte få till? Jo, så här va (fnutten ’ här nedan betyder 19 som i 1900-talet): Helan dog 65 år gammal ’57, vilket är 75 baklänges, Halvan dog 75 år gammal ’65, som ju är Helans dödsålder år ’57, som är 75 baklänges och Halvan dog år ’65 när han var 75 år. (Där gick vi i en cirkel två varv.) Vad Chaplin i min text inte hann gå in på var att Halvan vid ett visst ögonblick i livet hade varit gift med sin första fru en gång, sin andra fru två gånger och sin tredje fru tre gånger. Sedan gifte han sig ett par gånger till och förstörde matematiken. Men Chaplin sa verkligen att vi tänker för mycket och bör känna efter mer. Vette tusan om jag håller med om det.

Nu avslutar vi med hakke-poesi (jag vet att det är fler som rimmar och jag uppskattar er alla), eftersom han skrev denna sångtext när han började på KTH:

"Chaplin är nykter, han mår som han mår, 

men Halvan är packad och Helan går!" 

En vinnare? Japp! Jag sitter här mitt i natten med det äkta plommonstopet (det på bilden här är bara en fuskis) och drar och drar och drar och drar (alla verkar vara gamla lappar med mina släktingars namn och jag har glömt att ta bort dem, vilket jag måste eftersom de ju inte gissar längre, himla pruttsläkt) … Crrly! Och så måste jag faktiskt ge ett extrapris till DRT-kungen Fredrik I – grattis!

Morgondagens lucka kommer när jag vaknar!

För att citera Pysseliten:

The End

 Helan och Halvan.

Facit till Julkalendern 15 december 2009

Idag har vi lärt oss att Sanna är ute och åker buss i Kalmartrakten, att Yvonne har trillat i en snödriva, att Kristina af Knusselbo har varit på oerhört spännande platser i somras, att Kronfrun och Dionte skålar med varadra och att Öken- och Översättardamerna fortfarande knypplar  med DRT, vilket Wickmanskan sammanfattar så här: ”Om jag ska tordas komma med en gissning på DRT a la Ö-H lutar jag åt den senare, utan att ha en susning om ÖHs RT.” 

Solklart. Dionte säger sig också ha löst DRT, och själv sitter jag bara här och undrar vad ni har kommit på.

Dagens hemlisbloggare är en gigant vad gäller livslängd och dito -gärningar. Jag tror nog att Gittos mamma var först med att skriva en ledtrådsgissning: ”[---] men tyvärr har jag inte min citatbok tillgänglig, så jag kan inte snitsa till det. För det måste man ju idag.” Ökenråttan hängde på med en bra ledtråd som hjälpte många (men inte t.ex. Örjan, stackarn): ”Lite uppförsbacke, kanske, mot kyrkogården?” Crrly skrev: "En släkting till någon som hastigt nämndes igår" eftersom mannen vi söker var släkt med prinsessan Diana. Den blyga skrev: ”Jag har inte läst kommentarerna, fick en känsla av engelsk vattenklosett.”

WC, ja. Vilket påminner mig om en sak. Det finns ju en annan W.C. Den där Fields, ni vet? Som hette William Claude Dukenfield egentligen. Agneta: ”Nyss drog jag mig undan till vårt Konfusenbo och sittande där funderade jag över vad Dukenfäldt hade med saken att göra. Då det slog mig att han på sätt och vis delar modernare faciliteter med dagens bloggare och därför valde vår retoriker att underteckna på detta lite vilseledande vis.” Men vi traskar vidare.

Mina favoritgissningsledtrådar idag (rätt eller fel spelar ingen roll) var:
hakke: Eftersom Etos, Patos och Logos även är kända som de tre muskotarna tror jag snarare att det är Jules Verne som har bakat den här vetelängden. En fralla för en!
Hans Persson: Han som inte heter Syrén är retoriker.
Ingrid: Etos, Patos, Logos och Göran översätter jag till Atos, Portos, Aramis och D'Artagnan som nu fått kliva upp på stadsteaterscenen när vattnet torkats upp, det elektriska systemet blivit utbytt och pjäsen kan spelas igen efter incidenten med sprinklersystemet när man hade brandövning. Och Dukenfäldt är förstås Dumas.
Helena: Det positiva: Jag har tagit reda på vad "fyker" är för något, läst på om Göran Hägg och översatt "dukenfäldt" via tvärtom- och associationsspråket till typ "tygtvåskog". Det negativa: Det hjälpte inte ett dugg.
Åsna: Tala till möbler ... Kan det vara nån annan än Ernst Kirchsteiger?

Dammråttan bad om hjälp och fick det bl.a. när ZKOP antydde att ”Det här är inte svaret, men kanske början till svaret.” Citronanka är däremot lite deppig: ”En person som jag, som i vanliga fall är både allmänbildad och snabbtänkt, plötsligt känner mig totalt lost.” Men du vet i alla fall vad fyker är!

Och jaaaa, Barbafjant, man får ställa frågor i kommentatorsbåset – men man får inte alltid svar eftersom jag springer runt som en tossa med hundra järn i snön. (Ska försöka utreda foge-s ordentligt en dag i januari!)

Om Annas son gissade rätt, så är dagens Hemlisbloggare tydligen inte någe att ha. ”Den där gamla rasisten! Ett riktigt ondo!” sa han över Annas axel, vilket Anna raskt rapporterade. (Jag brukar också rapportera vad som sägs över min axel: varning, alla.)

Ok. Den brittiske författaren, officeren och politikern Winston Churchill (1874–1965) var kanske inte okontroversiell, men det råder inget tvivel om att han var den ende demokratiske europé som utmanade Hitler. Och britterna gillar honom … idag (och trots allt) i alla fall. Om man inte vet något om Churchill, är det närapå omöjligt att få sig en snabb överblick eftersom alla källor skriver lika mycket som någonsin … ett Julkalenderfacit, t.ex. Men kanske kan en snygg punktlista reda upp begreppen? Ok, Churchill

• föddes i sjunde månaden (sägs det, nudge, nudge)
• skickades till internatskola (där han inte ville tilltala bord på latin, vilket måste vara en av de mest spridda petitesserna i världshistorien)
• busade i skolan
• gick nästan två år i varje klass
• var krigskorrespondent och officer under striderna i Indien, Sudan och Sydafrika (eftersom Storbritannien bråkade lite här och där vid förra sekelskiftet)
• blev krigsfånge
• blev handelsminister 1908
• blev inrikesminister 1910 (och lät armén anfalla civila anarkister och gruvarbetare)
• blev marinminister 1911 (och deltog själv i striderna 1914!)
• blev rustningsminister 1917 (men vad många ministerposter det fanns!)
• blev försvarsminister 1919
• blev koloniminister 1921
• fick fem barn med hustrun Clementine (whoppie!)
• blev finansminister 1924
• gillade att gå omkring klädd i sparkdräkt
• blev marinminister igen 1939
• blev premiär- och finansminister 1940 (som 66-åring!)
• höll vansinnigt många peppande tal
• blev kompis med Roosevelt
• blev premiärminister 1951 (igen, som 77-åring!)
• fick nobelpriset i litteratur 1953 (till stor del pga. talekonsten, sa Akademien)
• led i perioder av depressioner som han själv kallade ”the black dog”
• rökte, drack, svor och levde rövare tills han var 91 år.

Äh, det blir ju inte mycket mer överskådligt med en punktlista om punktlistan är längre än man orkar skrolla i dessa dagar.

Mellan alla punkterna ovan blev Churchill anklagad för korruption och mord, han skrev böcker och artiklar, uttalade sitt stöd för Franco, närmade sig personlig konkurs, ogillade Mahatma Gandhi och hinkade champagne så fort han kom åt. Puh. Nu blev jag allt lite törstig.

– Men jeeezus, duck and cover, Winston!

Att bloggtexten i luckan inte var retorisk i sann Churchillanda berodde ju på att den inte var en färdig text utan bara en första version som retorikexperten Göran Hägg skulle hjälpa Winston med. (Här kan ni som vet vem Peter Cassirer är läsa om hur han är irriterad på Häggs expertis.) Vovvamomo känner förresten lite som jag: ”Hur många har talat så att folk minns fraserna ordagrant efter ett halvt decennium. Det vore väl en dröm, att stilla bedja om.”

tha
Den där sparkdräkten som jag nämnde mellan alla ministerposter ovan, kallades ”siren jumpsuit” eller bara ”siren suit”. Det var helt enkelt en bekväm overall, som Churchill hade på sig ofta – och inte bara när han målade.

Jag måste avsluta genom att citera Wickmanskan:
Kort gratis lektion i hur man trasslar bort sig totalt:
- Tolka retorik="talteori"=matematik
- Det perfekta talet definieras som ett heltal n för vilket summan av alla sina delare, inklusive n självt, är lika med 2n. Exempel 6. 1+2+3+6=12.
- Tolka "duka" och "Duken" som dukat. Kolla Dukat i wiki, och notera hitta dukaträkning: ducado de cambio. Dukater slogos inte bara som enkla, dubbla och tredubbla, utan även som fem- och tiodubbla, så kallade hela och halva imperialer eller portugaläser
- Tolka fäldt som att ha något med jord att göra. Observera att geometri betyder att mäta jord.
Med dessa argument hamnar jag hos Euklides.

Mina ledtrådar var många – och de flesta har ni hittat. Ibland strör jag dem omkring mig även i texten utanför själva luckan, t.ex. ville jag få er att tänka på en politiker som exempelvis Ingela Thalén, som ju sa ”Det är ett löfte att det är en målsättning, som vi lovar att vi har som mål att arbeta för.”

Uppdatering: AB önskade sig ett smaskigt citat från krigstiden, så här kommer det:

”History will be kind to me for I intend to write it.”

Ja just det! Dagens mest frustrerande kommentar (för mig alltså) kom Griskindspatrik med: ”Funderar på att trycka upp en egen t-shirt:”

Vad? Vaaaad? Kolon? Kolon! Efter ett kolon ska det komma något! Och nu vill jag veta vad! Kom inte och säg att du tryckte fel och att det egentligen skulle vara ett annat skiljetecken där, för nu vill jag veta vad det ska stå på din t-shirt. (Jag föreslår ett Churchillcitat till just dig: "I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals.”)

Nu ska vi låta plommonstopet välja vinnare. Ni ska veta att jag fixar och trixar så att felaktiva anonymer får rätt namn och att Ökenråttans alla alias bara har en lapp. Misströsta nu inte alla som inte vinner, alla har lika stor chans – och om jag drar någon som redan har vunnit, får den personen en gammal bok istället. Nu taaaaaar jag uuuuuupp: Goblin!

Lucka 16 kommer faktiskt inte i morgon utan nu i natt. Kan inte säga exakt tid, men tidigast kl 01. Tror jag.

Facit till Julkalendern 14 december 2009

Men suck, så enkelt det var idag. Fast tjosan vad ni var duktiga på att inte säga för mycket. Och krasch pang bom vad den nye besökaren Grabben (välkommen!) dundrade in och blåste i flärpar och tutade i trumpeter klockan 22:14.

Det gick då iskalla kårar genom kommentatorsbåset. Ute i den stora världen satt miljontals människor hukade framför sina datorer, skräckslagna inför fortsättningen. Det var länge sedan det hände, detta att någon bara tog bladet från munnen. Men kanske var det ett villospår? Kanske var det någon som försökte förleda resten av gänget? Kanske var det rätta svaret inte alls det som Grabben skrek ut, utan något helt annat? Som t.ex. Hjalmar Gullberg, The Supremes, Kalle Anka, Bengt Feldreich, Robban Broberg, Loreleis hund i Gilmore Girls, den ständigt återkommande Astrid Lindgren och Flirtige Knut (Berghagens bästa) samt en Archaeopteryx (min favoritdinosaurie) ..?

Så här brukar gissningarna se ut när de inte är gissningar utan det rätta svaret inlindat i bomull och papiljotter samt utrikiska ord:

Ökenråttan: ”En pressad sån här fågel kan vara flera saker; nåt som står i pressen och nåt som pressas och äts på guldkrog i Paris, till exempel.”
Cruella: ”Det är lika desperat och uppslitande som en fransk chanson.”
Bengt: ”Hemlige Arnes kusin?”
Fru Decibel: ”Kvacksmack! Jag tror jag kan det! Jag tror jag kan det!”
Leopardia: ”Har det något med en död prinsessa att göra kanske?”
Kerstin: ”Inte Kalle men en annan i samma släkt. ”
PK: ”Hm, jag gissade ju på Carl Barks igår. Var jag månne före min tid?” (Sedan började han flirta med Béatrice och yra om ett helt annat svar!)

Lilla E: ”Om man uttalar den franske kompositören Poulencs namn fel så kommer man ganska nära denne hemlisbloggare.”
Cecilia N:s man (välkommen!): ”Fantomens fru!”

Ni är välkomna allihop, ni nykomlingar förresten. (Bengt blev lite orolig när jag viskade ”elefant i porslinsfabrik”, men det var alls inte illa ment: gissa på bara!)

Några lägesrapporter har vi fått: Olsson och Flinn har varit borta utan datorer över helgen (i dessa tider!), PK måste numera gissa via mobilen medan Vredens barn åker tidigare till jobbet för att kunna gissa ifred. Den obildade skåningen bor i Ankeborg och Malinka tycker lite som jag när luckan är lätt: ”Idag krävdes bara första raden. Vet inte om jag är lättad eller besviken! Kvack!”

Det var som vanligt svårt att säga om det var den det handlade om eller själva kreatören som bloggade, vilket bl.a. Sanna påpekade. Men jag väljer att berätta om kanadick-amerikanen Paul Anka (f. 1941), så kommer svenska Anna – hon som väl är Hemlisbloggarrösten – rätt naturligt in på ett hörn. Så, vem är då Paul Anka för mig och varför är han med i Julkalendern? Många vet (numera) i alla fall vem han är gift med. Eller inte snart. Men mycket mer än så är det inte.

Jag kan spela tre låtar på piano efter nio års pianolektioner. Och en av dem är Ankas ”Diana”, som var låttexten som jag översatte till modern ankiska med den förmodade skilsmässan i bakgrunden. (Och ja, jag valde att inte nämna prinsessor och bilkraschen eftersom det var så lätt ändå.) Mia och Helena minns hur den låter på elorgel, medan jag har den i ryggmärgen och inte kan begripa varför inte ”Für Elise” fastnade istället.

Paul Anka är med i NE och får nästan tio rader fastän han nästan inte har gjort någonting utan mest är känd. (Att jämföra med Michael Jackson, Madonna, Steve Jobs och Bill Gates, som har ungefär 15 rader var. Alla som jobbar på NE kommer att hata mig för att jag påpekar detta eftersom de vet att vi slösade lite med raderna i de första banden.)

När Paul Anka skrev och spelade in ”Diana” var han bara 16 år. När han var 27 år köpte han rättigheterna till en fransk låt och skrev om texten till ... ”My Way” – som Frank Sinatra sedan lyckades få en hit med. Och nu kommer det roligaste av allt, men det har nästan inte alls med herr Anka att göra – vilket Luna var inne på: ”Ofrivillig katalysator till Life on Mars.”

1. Det var en gång (1967, närmare bestämt) en fransk sång som hette ”Comme d'habitude”. Texten till den skrevs av Claude François and Gilles Thibaut, som jag inte vet något om.

Men så här såg Claude ut när han sjöng. Här kan man läsa vad franskan betyder – mycket intressant, den har inget med någons väg att göra.

2. Uppdraget att skriva en engelsk version av texten gick till – tadaaa – en ung och oförstörd samt vanvettigt cool David Bowie. Han skrev och skrev och lämnade in "Even a Fool Learns to Love" ... och blev refuserad. (Jag har sett en tv-intervju där han ingående berättar om de olika turerna, som verkade irritera honom lite fortfarande.)

3. Paul Anka skrev en egen text och refuserade sig inte.

4. David Bowie blev revanschlysten och skrev en låt med liknande ackord. Som blev en liten hit den också: ”Life on Mars?”

5. Sex Pistols ville sedan också vara med och leka.

6. Paul Anka gifte sig med Anna Åberg Yeager, som blev Anka med hela svenska folket och som jag tycker att man ska sluta mobba nu. (Nej, jag försvarar inte att hon hittar på skönhetstävlingsframgångar eller pratar skit om folk hela tiden, men någon måtta får det vara på hatattackerna från annars väluppfostrat folk.)

Paul Anka på Gröna Lund 1959. Hysteri!

Ni som nu funderar på DRT (den röda tråden) ska läsa hakkes lilla sammanställning i kommentarerna. Eller här:

Mikael Niemi (f. 1959), Populärmusik från Vittula
Gösta Knutsson (1908–73), Pelle Svanslös
Suzanne Brøgger (f. 1944)
Kristina Lugn (f. 1948)
Stefan Andhé (f. 1944)
Clas Ohlson (1895–1979), katalogen
Pär Lagerkvist (1891–1974), Det är vackrast när det skymmer
Lotta Lotass (f. 1964), trilogin ”Den svarta solen”, ”Den vita jorden” och ”Den röda himlen”
Jan Myrdal (f. 1927)
Jan Lööf (f. 1940), Sagan om det röda äpplet
Jan Berglin (f. 1960)
Captain W.E. Johns (1893–1968), Biggles
Samuel Beckett (1906–1989), I väntan på Godot
Paul Anka (f. 1941), Diana

(Tack, hakke!)

Citronen har förresten redan löst morgondagens lucka: ”Astrid Forsell-Gullstrand (ja, ni vet, tre gubbar, tre gubbar från ...) helt baserat på Den djefla mannens kommentar om Beckett redan den 12 december, dvs dagen innan lucka 13.”

Nu har jag roat mig med att fylla i en herrans massa nya namn och stoppat in griskinder i plommonstopet och jag vet inte allt. Och jag drar en vinnare som heter ... Béatrice! Ni ser – man kan gissa fel eller rätt och vinna!

Lucka 15 kommer runt halv åtta imorrn, tror jag eftersom jag redan sover.

Facit till Julkalendern 13 december 2009

Bara så att ni vet: enligt Görel är muskotblomma ett piggt tillskott i vetelängden. (Hjälp, jag har aldrig gjort en vetelängd. )

 Att lägga ut en Hemlisbloggare som en iPhone-sms-koversation, tyckte Godiva (och eh, jag!) var ”innovativt och hippt”. Och så fortsatte Godiva med sådant som jag ofta filosoferar över: ”Tänk förr i tiden när man för att messa varandra fick skicka brev mellan sig via sina betjänter och jungfrur som sprang genom staden på hala kullerstensgator eller åkte droska med frustande hästar.” Exakt! Om 50 år säger man så här:

– Tänk förr, när man inte kunde åka tillbaka i tiden och fixa sånt som man ångrade utan var tvungen att stå ut med sig själv på ett helt annat sätt. Asså, jag hade aldrig klarat att leva så!

(Kom ihåg var ni läste det först.)

Dammråttan är helt på det klara med hur jag tillverkar texterna: genom att tänka tvärtom: ”Eftersom det är en iPhone,så tror jag att det är något som utspelar sig för VÄLDIGT längesedan.”  Översättarhelena satte fingret på ärtan (”I dag tror jag alldeles bestämt att det är teaaaater”), men påstod senare att hon inte visste vad hon talade om, fastän detta låter precis hur rätt som helst: ”Fast vid närmare eftertanke. Rep och skor och byxorna nere. De som sms:ar till varandra kan vara en örtkrydda och mannen från floden Lena”. Ett bra tag var Mikael Persbrandt och Tiger Woods aktuella gissningar, vilket man i alla fall till 50 % kan sägas vara lite rätt. Pysseliten gissade nog rätt ganska tidigt, AB var på rätt spår (men tänkte kanske lite mer på E.T ett tag?) och har minsann sett den riktiga, svenska versionen av pjäsen (1966), medan Niklas skrev ”Yes! Nu trillade papiljotten ner. Rödhåriga associationer idag också.”

Och si ... jag har inte den blekaste aning om vilken rödtott i papiljotter han menar. (Svaret finns i kommentarerna här nedan.) Men så slog Ökenråttan till med den punkterande repliken: ”Vad väntar vi på?”

TBFKAEM har en poäng  sin fråga ”Har tiden 12.52 någon relevans?”, men jag kan inte riktigt bestämma mig för svaret. Chall skrev ”Hm, jag tänkte på Margareta Krook. Men sen kom jag på att hon inte var en författare” – och då måste jag bara hojta att hohoooo, alla luckor innehåller inte Hemlisförfattare! (Jag sitter ju här och försöker göra en lucka av både Zlatan och Henke Larsson. Men säg det inte till någon.) ZKOP skrev vid niosnåret något som han senare hävdar är en korrekt ledtråd: ”Varför, varför pratar de på det här viset? Inte kunde de kalla på hjälp med sådan fin teknik.” Jag är inte säker jag, men måste ju ge beröm för envisheten! (Ännu en gång: jag vet att alla inte nämns i facit. Men var inte ledsna för det.)

Svaret på gåtan var idag den irländske författaren Samuel Beckett (1906–1989), som skrev ”I väntan på Godot”, som ju var den solklara källan i sms:en, som jag hade illustrerat med, som jag och Min djefla man pysslade ihop med våra mobiler.

Kolla, Samuel Beckett ser ju ut som P.O. Enqvist!

Pjäsen är till största delen en dialog mellan Vladimir och Estragon (Gogo och Didi på svenska) – två män i plommonstop (!) som väntar på något. En av dem får inte av sig sin sko, de pratar om att hänga sig men saknar rep, en av dem tappar brallorna men märker det inte … och på Grev Turegatan finns Brasserie Godot.  Men – och förlåt – det här var ju faktiskt jättesvårt om man inte har sett eller läst pjäsen. Fast jag tänkte att ni skulle hjälpa varandra och att någon ju måste känna igen det. Och det blev precis som jag ville! Hurra!

Uppdatering: Jag glömde ju att lägga in den här filmsnutten!

”Waiting for Godot” med Barry McGovern och Johnny Murphy.

Vi ska inte gå in närmare på pjäsens handling, men den är mysko. Och rolig. Vem är då Godot? sa alla till Beckett. Och hur uttalar man namnet? Är Godot Herren Gud? (För när man inte förstår, måste det vara något storslaget.)

– If by Godot I had meant God I would have said God, and not Godot, svarade Beckett lugnt och skrev vidare och drömde om att lära sig flyga.

– I do not feel like spending the rest of my life writing books that no one will read. It is not as though I wanted to write them, sa han suckande.

Stackars alla författare som skriver så motvilligt. Här sitter jag (som inte är författare) och skriver serpentinlånga facit som aldrig tar  slut. Och Godot  ska minsann uttalas [gådd-eu] med betoningen på första stavelsen.

Beckett läste språk och utbildade sig till lärare, men hoppade helt sonika av yrket när han inte trivdes och inte fick undervisa som hans själv ville. Så här beskrev han det:

Spend the years of learning squandering
Courage for the years of wandering
Through a world politely turning
From the loutishness of learning.

Sedan reste han runt i Europa (de tenderar göra det, de stora författarna), skrev och blev refuserad, skrev och blev publicerad i tidningar, recenserade och skrev lite mer. Han skrev till ryske filmregissören Eisenstein och bad om att få jobba med honom, men brevet försvann eftersom Eisenstein var isolerad pga. en smittkoppsepidemi. Beckett flyttade till Frankrike, blev ovän med sin mamma, blev knivstucken och nästan dödad, men omhändertagen av James Joyce. Förstås.

Ett på det hela taget lugnt och fridfullt samt normalt liv om man ser på det så här på håll.

Plommonstopsdags! Extrapriset går idag till Niklas, som i kommentatorsbåset på ett mycket tydligt sätt klargjorde varför det ibland blir fel på höger och vänster. Dock har han redan vunnit en tröja i Lucka 3, så jag ger bort en bok som jag inte behöver längre, blir det bra?  Nu ska jag dra fram en vinnare ur världens mest spruckna plommonstop, och det blir … ack, där fick jag upp en gammal Griskindspatrik, men han är ju försvunnen, så då tar vi en annan … TBFKAEM/HeMo!

Vi avslutar förstås denna dag med en hakke:

En man på Grev Turegatan
satt fast med sin fot som satan.
Hans brallor var nere,
och hans livslust. Vem e're?
Helt hjälplös jag väntar vid datan.

Lucka 14 kommer imorrn när ni har lämnat ungarna på dagis och tagit er till jobbet alternativt blott och enbart vaknat.