Försenat specialtaffelbloggarfacit
Lisa Förare Winbladh beställde en hemlisbloggare med mattema till Taffel. Gissarna fick en vecka på sig, och sedan bröt internet benet och fick rehabiliteras i ett par dagar. Fem, för att vara exakt. Men nu kommer facit efter lite extrasmörj i sajberlederna.
Gissarna föreslog i tur och ordning Gunnel Linde, Nils Karlsson Pyssling (ergo Astrid Lindgren), Torgny Lindgren, Rasmus och Roald Dahl – och en av dem hade rätt.
Men först lite rekapitulation av vad det var hemlisbloggarn skrev:
– Jaså där är du! Så dags att komma nu!
Bara där tycker jag att det går upp en sol av sjuttiotalistiskt tv-serieprat på himlen. Ser ni hur den som – iklädd förkläde – taaalar och håller armarna i sidorna och grymt tittar ner på ett litet skrämt barn som inte kan svara?
Men han kunde inte prata.
Eftersom just detta hemlisbloggaravsnitt skulle publiceras för matnördar, valde jag mattemat med noggrannhet. Tryffelsvamp? Minipumpa? Högrev eller hundskav? Nope.
– Nu kommer du in och äter lunch medan jag vet var jag har dig! Uppstekt gröt!
För att vara så mystisk som möjligt, var huvudpersonen ändrad till en han (Joppe). Men precis som Maria föreslog, skulle det få er att tänka på Gunnel Linde, som har skrivit böcker om en Joppe. Som ju inte var det rätta svaret. För det ni skulle känna igen var ju dialogen mellan Fideli och tant Malin i ”Den vita stenen”. Av Gunnel Linde. Minns ni? Fideli får inte prata men måste tacka för maten?
Gunnel Linde (f. 1924 ) debuterade som författare när hon var 34 år. (Jag är mycket förtjust i relativt sena debutanter eftersom det är en tröst för mitt ego.) ”Den vita stenen ” utkom 1964 (ett år efter den fantastiska ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol”) och 1985 kom ”Rädda Joppe – död eller levande” som på 1990-talet i tv skrämde min förstfödde halvt ur blöjorna. (Gosedjuret Joppe hamnade i sopnedkastet! Uuuuääääh!!!)
Gunnel Lindes lista över utgivna böcker är imponerande och har satt spår i min tv-tittarfyllda uppväxt. Programmet ”Upp med händerna ” lärde mig teckenspråk, ”Löjliga familjerna” roade mig storligen och så länge ”Pellepennan och Suddagumman” inte handlade om svältande barn tyckte jag om dem. (Ja, är det inte otacksamt, så säg? Här försöker Gunnel Linde bilda den tioåriga Lotten om världen i kris, varpå lilla Lotten i flätor tröttnar och längtar efter fantasivärldar där alla är lyckliga och glada.)
”Den vita stenen” må som tv-serie vara mer än 30 år gammal och är för dagens barn kanske lite långsam – men den är underbar. Köp den, se eller läs den och njut. Och snegla inte på Aftonbladets artikel från 1999 som handlar om hur Fideli och Farornas konung vill ha upprättelse för sin förstörda barndom. (Ni vet, jag är fortfarande tio år och vill att alla ska vara lyckliga och glada.)
Grattis Maria från Västerås som svarade rätt på författare. Om du är ganska liten och smal har jag en vacker t-shirt som jag kan skicka på studs. (Om du är lång, bred och ståtlig kan jag också skicka en t-shirt, men då tar det kanske två veckor eftersom tröjtryckeriet har tagit jääääättelångt jullov.)
Nu kommer det inte fler hemlisbloggarfacit på ett bra tag, så ni får roa er med vanliga www.lotten.se-bloggen.
Torsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits och Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje. Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är närapå dött. Jag citerar nu AB när hon citerar Ehrenmark: 
Låttitlarna jag hade snott hittade ni lätt som en grisplätt (de flesta från
Sun Axelsson (f. 1935) debuterade med en diktsamling 1959, gav sedan ut ett par romaner och översatte Neruda och Borges – och bestämde sig underligt nog plötsligt för att skriva under pseudonymen Jan-Olov Hedlund. Är det någon av er Sun-kännare som vet varför?
Björn Ranelid (f. 1949) är enligt
Göran Sonnevi (f. 1939) är poet – och kollega till Översättarhelena (har ni månne träffats?). Redan som 22-åring debuterade han med diktsamlingen Outfört. Han har vunnit en triljon priser sedan dess, men är mest känd för en speciell dikt, precis som att Göran Palm mest är känd för att han står framför havet, ”precis som på Louvren”. Sonnevis berömdhetsdikt heter (som Den Blyga rapporterade) ”Om kriget i Vietnam” och handlar om tekoindustrin och elitserien i hockey. Nej, jag bara skojar. Den handlar förstås om kriget i Vietnam.
Översättarhelena följde med: ”Om man läser meningarna isolerade från varandra så låter de väldigt mycket som typiska exempel ur en ordbok eller grammatik” – varefter Agneta med bravur (och boken intill sig) löste det: Svenska Skrivregler utgivna av Svenska Språknämnden.
Helena Henschen (f. 1940) är alltså systerdotter till mannen som 1932 mördade sin pappa och två tjänsteflickor, vilket hon beskriver i ”I skuggan av ett brott”. Bara ett par dagar efter mordet begick Ivar Kreuger självmord (fast somliga påstår att det var mord), vilket i vissa källor sägs ha dämpat uppmärksamheten när det gäller de Sydowska morden. Här finns motstridiga uppgifter – på andra ställen står det att uppmärksamheten hela tiden var så stor att det var olidligt. Helenas mamma flyttade (enligt boken) till Danmark med två av sina barn för att hon inte stod ut med att hela tiden påminnas om morden även om 30 år hade passerat. (Den mest brännande frågan som kvarstår när boken är läst är inte hur den där galningen kunde skjuta sin egen pappa och två kvinnor utan: varför lämnar kvinnorna i denna släkt sina familjer?) Bilden på boken här ovan togs av Anders Henschen, Helenas pappa – och visar förmodligen mamman. Fascinerande.
Se, en liten, liten bild av Sydsvenskans förstasidasida den 8 mars 1932 (hittad
När vi gick i åttan, gjorde jag och Bästisgrannen ett skolarbete om Max Lundgren (1937–2005) och gjorde som man gjorde på den tiden: vi skrev ett
maskinskrivet brev till Max och ställde pubertala frågor. Han svarade snällt i ett maskinskrivet brev med dubbelt radavstånd och breda marginaler. Detta arbete
har jag kvar – och skulle ha citerat det om jag inte hade befunnit mig
i Uddevalla just nu. (Ödets ironi: anledningen till att ”man” sparar allt skräp från dåtiden
är ju för att kunna bloggskryta om det. Och så befinner ”man” sig plötsligt i fel
stad med noll planeringsförmåga.)
Tvärtom var det med Pojken med guldbyxorna, som var helt fantastisk med