Lucka 18
Svåååårt var det idag. Men det var med flit.
Först med en kluring var Wickmanskan:
”Det
är något lurt med datumen och veckodagarna. [---] Vissa dagar och datum
passar ihop, andra inte. Vet inte om det är signifikant,men jag tror
det har betydelse.”
TorpSara kom sedan och var så listig att jag inte såg det vid en första läsning:
”Ibland
när jag drar åt kakelugnsspjället är jag rädd att elden inte är
utbrunnen. Då kan man dö. Huvudpersonen arbetar på Hemtex i sin ungdom,
men hamnar sedan i offentlig tjänst.”
(Kolmonoxidförgiftning, sybehörsbiträde, prostitution.)
Fredrik I hade också förstått, men tolkade allt i kommentatorsbåset som hade med hajar att göra som en blinkning eftersom (håll i er) haj på franska heter requin.
Står hon och stickar där framför sängen?
Det var alltså Thérèse Raquin som hemlisbloggade. (Titta på förnamnet: accenterna ser ut som ett tak. Nu kommer ni aldrig att glömma hur man stavar Tessans namn.) Nu är ju hon precis som Bamse en litterär figur, varför facit handlar lika mycket om upphovsmannen som om den stackars huvudpersonen.
Storyn är precis som hemlisbloggaren skrev:
Yrvädret Thérèse Raquin bor hos sin tråkiga faster tillsammans med sin bleka kusin Camille.
Denna faster (det är väl en faster?) bestämmer att de två unga
kusinerna ska gifta sig med varandra – mycket för att Thérèse ska ta
hand om den sjuklige Camille. När det är gjort, träffar Thérèse den
spännande Laurent, som dock inte faller för henne förrän ett
tag. Då blir det desto stormigare. Laurent dödar på Thérèses uppmaning
Camille, fastern blir förlamad, Thérèse blir alkoholist och
prostituerad och till slut begår de tu självmord tillsammans.
En på det hela taget förtjusande liten historia. Som först publicerades som följetong under namnet titeln ”A Love Story”. Om man läser berömda citat ur filmen ”A Love Story” från 1970, hittar man ... just det: det som kanske var Gessle och kanske var Winnerbäck. Detta blev Gessles bidrag:
Oliver Barrett IV: Well, what if I'm smart and poor?
Jennifer Cavalieri: I'm smart and poor.
Oliver Barrett IV: Well what makes you so smart?
Jennifer Cavalieri: I wouldn't go out for coffee with you that's what.
Oliver Barrett IV: Well what if I wasn't even gonna ask you to go out for coffee with me?
Jennifer Cavalieri: Well that's what makes you stupid.
Datumen
som jag valde ut till dagboken togs på måfå – förutom fyra, där
veckodagen inte stämde med datumet. Tre av dem pekade nämligen på dessa
namnsdagar:
Terese 26/4
Emil 14/11
Stilen
som jag försökte härma är den som man stundom stöter på hos ”den yngre
generationen”. (–”Ett gaaaaaaah kan ju vara riktigt effektivt på rätt
ställe”, sa jag där jag satt och skrev som en representant från den
äldre generationen.) Det är i sådana dagboksbloggar väldigt vanligt att
citera Winnerbäck, mindre vanligt att finna djupa livssanningar i
Gessles textrader.
Kolla skrivbordet! Stökigt! Yes!
Émile Zola (1840–1902) fick Thérèse Raquin utgiven 1867 efter att först ha försökt bli advokat, sedan jobbat som kontorist bara för att inte klara av det heller och därför leva bohemliv i två år. (Bohemliv som ju låter så himla trevligt och mysigt samt för konstnärliga ådror även verkar vara inspirerande.) Han skrev och skrev och blev publicerad i diverse tidningar och tidskrifter, men blev inte nämnvärt hyllad eller uppskattad. När han fick uppdrag att skriva det som blev Histoire naturelle et sociale d'une famille sous le second empire (berättelsen om en släkt 1852–71) var äntligen hans lycka som författare gjord.
Han skrev och skrev och skrev, men är ändå mest ihågkommen för Dreyfusaffären – när han 1898 i ett öppet brev ("J'accuse") försvarade Alfred Dreyfus, som hade blivit dömd för spioneri. Då blev Zola i sin tur bojkottad, dömd till både böter och fängelse och fick fly utomlands som Ingmar Bergman, Charlie Chaplin och diverse andra också har gjort. Men Zola bara fortsatte att skapa – han skrev och skrev och skrev och skrev, tills han plötsligt dog, förgiftad av rök pga. av en igenproppad skorsten.
För övrigt är det tydligt att Julkalendern sätter spår inte bara här utan även i verkligheten. Smultronblomma utbrister:
”Det är ju avkomma det ska stå och inte anfäder. Jag är helt bobmad just nu!”
Själv glömde jag bort mina två äldsta barn idag. De stod och väntade på mig utanför en affär, men såg mig bara köra förbi. Ända hem kom jag innan jag insåg mitt misstag.
Plommonstopet hitåt! Jag drar två eftersom ni har varit så frustrerade: vi har ... Lisa och ... Studiomannen! (Lilla Lisa kommer att drunkna i sin tröja, Stora Studiomannen kommer att se hur flott ut som helst.) Äh, vi tar varsitt hederpris till TorpSara och Fredrik I också! Grattis alla fyra! (Mejla!)
Comments