Efter en kväll på Kungliga Dramatiska Teatern
En regissör, en producent och tio skådespelare vandrar längs stranden till Det Mänskliga Kulturarvet. Några i sällskapet är garvade sjömän, jovisst, men de håller sig i kön. Fyra av de främsta ställer sig och pinkar i vågskvalpet. Det känns bra. Sedan slänger de stenar och gör fula miner. Dumma dumma Kulturarv! Där fick du så att du teg.
Nu slänger de i ett nät, och vad får de upp? En val! En av Det Mänskliga Kulturarvets största varelser. Wow! Det här ska bli kul.
Någon reser en stege mot den väldiga varelsens vita buk, och sedan klättrar en regissör, en producent och tio skådespelare upp. Här ska dansas! Uhoh! Yeahyeah! Wouhwouh!
Tre timmar senare får valen nog, skakar av sig en regissör, en producent och tio skådespelare, snärtar till med stjärtfenan och försvinner in i Det Mänskliga Kulturarvet.
Bland dynerna står en liten skara människor och applåderar teatersällskapet. Det där måste ni göra om!
Alla floder fortsätter rinna ut i havet, men ändå ändå blir havet aldrig fullt.
Jag har funderat över det där sedan igår kväll, men jag förstår fortfarande inte mycket. Det är liksom bara vackert. Jag är nog inte van.
Posted by:Håkan (hakke) | den 6 april 2008 at 21.57
Jag är ju van - men jag reagerade precis som hakke!
Hade man sett pjäsen hade man kanske FÖRSTÅTT.
Men det är ju inte meningen med poesi - det viktigaste är ju känslan.
Jag kom att tänka på A.Einsteins svar till en ungdom som frågade honom om relativitetsteori är svårt:"Ja, ibland förstår jag den inte själv!".
Posted by:den blyga | den 8 april 2008 at 10.01
Ja alltså, valen är väl Strindberg eller Shakespeare som de försöker rå på, men han bara fnyser och vältrar tillbaka ner i havet och inget hände egentligen?
Så enkelt funtad är jag...
Posted by:ab | den 3 maj 2008 at 16.24
Bra tolkning, AB! Jag tror att det är ungefär så jag menar.
Posted by:Olle Bergman | den 6 maj 2008 at 14.50