Vi tog hit våra barn, till livets gröna höjd, och därför måste vi också se till att de inte kliver för långt ut på den klippa som stupar mot … vad det nu är där nere. (Jag frågar mig: kan det verkligen – som här – vara en grund liten bäck i en skuggig lövskog, där den fuktiga luften doftar svampmylla och regnvåta sommarblomster?)
När pappa dog kändes det som om staketet på klippan försvann. Fallet är inte längre hypotetiskt. Men därför känns det också mindre skrämmande.
Jag har slösat bort så fruktansvärt mycket kraft på att ängslas i mitt liv. Nu vill jag lära mig leva utan rädsla.
Nu är första numret av Militär Historia ute. Your's truly har bidragit med både signerat och osignerat.
Det är en tidning med höga ambitioner som kommer att göra många positivt överraskade; militär historia är nämligen så mycket mer än slagfältskartor och uniformer.
Tillägg
Mina texter är i det aktuella numret är
krigsdagboken
språkspalten
ett par nyhetsnotiser
museirecension (RAF-museet).
Featurematerial blir det i höst, bl.a. om aöldkfödlsafka och adföalsdkföadslkf! (Visste ni förresten att Historiska Media har en scrambler på Internet som förhindrar frilansarna från att läcka artikelidéer?)
I lådan mellan förarsätet och passagerarsätet hittar jag två Rollo-kolor och en Dumle-kola. De säger något om mig. Från min far har jag ärvt en uttalad känslighet för blodsockerdippar; utan socker i hjärnan har jag inte bara svårt att tänka – jag tappar också greppet om den situation jag befinner mig i, oavsett om det handlar om föreläsning eller bilkörning.Det är därför jag, precis som min far gjorde, placerar små sugarfixes på strategiska ställen.
Jag äter Dumle-kolan med en högtidlig känsla. Han är jag, jag är han.
Ingen kunde stapla ved så vackert som min far. Ordning, omsorg, ömhet. Varma vinterkvällar, öar av trygghet i en tillkrånglad vardagsvärld.
Under loppet av tre månader har jag besökt en lång rad museer, berömda byggnader, monument och allmänt kända ställen. På varje plats har jag försökt hålla hjärtat vidöppet för upplevelser och ögonen öppna för förtjänster och brister när det gäller framställning och pedagogik.
Med stor risk för att glömma något ska jag nu ge mig på ett försök att rekapitulera:
British Museum, London
Imperial War Museum, London
Royal Air Force Museum, London
Churchill Museum, London
Cabinet War Rooms, London
CERN-museet
International Red Cross and Red Crescent Museum, Genève
Musée international de la Réforme, Genève
Patek Philippe Museum, Genève
Domkyrkan i Genève
Naturhistoriska Riksmuseet (inkl. Cosmonova), Stockholm
Kosackmuseet + kosackbyn på Chortytsia-ön vid Zaporozsje
Gammelsvenskbyn
Örlogsmuseet i Mykolaiv
Krigsmuseet i Sevastopol
Hamnen i Sevastopol
Krimkrigs-panoramat i Sevastopol
Vorontsov-palatset
Livadija-palatset (där Jaltakonferensen ägde rum februari 1945)
Chersones (grekisk/romersk ruinstad utanför Sevastopol)
Slagfältet vid Balaklava
Hamnen i Balaklava
Krimkhanens palats i Bachtjysaraj
Friluftsmuseet över andra världskriget i Odessa
”Potemkintrappan” i Odessa
Fortet i Bender med museum
Stadsmuseet i Bender
Platsen för kalabaliken i Bender
Slagfältet i Poltava med museum
Stadsmuseet i Poltava
Så för två dagar sedan åkte hela familjen + kusiner + onkel till Vasamuseet. Det var länge sedan vi var där – hur länge var det ingen i sällskapet som kunde erinra sig.
Men det var ett kärt återseende. Både vad avser upplevelser och pedagogik tycker jag personligen att Vasamuseet är i samma klass som Londonmuseerna – med undantag för British Museum vars försprång jag betraktar som ointagligt.
Topplistor våren 2009
Museer
British Museum
Vasamuseet
Imperial War Museum
Platser
Slagfältet vid Balaklava
Livadija-palatset
Chersones
Bottenplaceringar
• Musée international de la Réforme, Genève
Postmodern skit – obegripligt, pretentiöst, distanserat. Ge mig pengarna tillbaka!
• International Red Cross and Red Crescent Museum, Genève
Postmodernisterna är framme igen. Var är alla gripande historier om uppoffringar och kurage, till exempel befrielsen av Belsen? Var är alla artefakter som får oss att begripa? Blää!
• Potemkintrappan
Haha – man hade kunnat gå upp och ner i den i ett halvår utan att begripa att det var något speciellt med den.
Någon var här alldeles nyss, någon som vi saknar alldeles oerhört.
Där står stolen någon målade förra veckan och satt i härom morgonen. Där är boken någon läste i förrgår kväll. Här står busken han beskar, här ligger veden han travade.
Ordningen någon lämnade består, men om jag andas ovarsamt så kanske den faller isär. Därför ställer jag mig i mitten av någons verk och håller andan.
Huvudvärk och sömnighet – kroppen känns som om den inte hade nog med syre. Jag glömmer och vimsar, läser utan att förstå. Men det gör inte ont.
Nu går jag genom barndomshuset, där alla ting har berörts av någons hand. Någon garntråd finns dock inte att följa, spåret leder ut i tunna luften ... över havet ... mot det väldiga frågetecken som tornar upp sig som ett svampmoln vid horisonten.
Krigsspelet i Poltava på själva minnesdagen var som sagt mest trams, och dessutom kunde man ju knappt se vad som försigick eftersom Poltavaborna hade gått man ur huse för att titta på spektaklet. Men när jag studerade de dassiga foton jag fått med mig hem lade jag märket till en intressant detalj.