En djefla man

Med Facebook fäktar jag mot döden

Publicerad i Populär Kommunikation hösten 2009.

För ett år sen tyckte jag Facebook mest var trams. Idag tycker jag det är ett utmärkt vapen mot livskriser, åldrande och död.

Sociala nätverkssajter är väl knappast något man förknippar med generationer som besväras av presbyopi, prostataförstoring och dyra topplån. Det skulle möjligtvis vara de tjänster som har en tydlig professionell inriktning, till exempel LinkedIn och Plaxo. Men faktum är att Facebook, där var fjärde svensk är medlem idag, befolkas av användare i alla åldrar – även fossiler som minns Televinken och vet vem Tage Danielsson var. Just av den anledningen är ”Fejan” numera mindre hippt bland yngre användare.

För mig började det som sagt inget vidare: min smekmånad med Facebook var ganska misslyckad. Jag gjorde nämligen misstaget att pröva allt som kom i min väg, och snart var jag engagerad i tester, listor, rankningar, välgörenhetskampanjer samt virtuella vendettor där jag skulle kasta snöbollar, mula tjallare eller göra karriär som zombie. Till slut ledsnade jag och dikade ut det nätverksträsk jag klafsade omkring i. Bort, bort med hungriga gosedjur, vampyrkrig, ”Vi hatar Che Guevara-tröjor” och ”How well do you know women?” Med tiden utvecklade Facebook och jag en stabil relation.

Idag tillbringar jag ungefär 20 minuter per dag med att skriva statusrapport, kommentera och bläddra i bildalbum. Tjänsten som sådan betraktar jag långt ifrån perfekt, och jag är den förste att erkänna att det finns gott om ytligt dravel och skamlös kommersialism att irritera sig på.  Ändå vågar jag hävda att tjänsten höjer min livskvalitet som 45-åring på flera olika sätt.

För det första gör Facebook mig på gott humör. När jag går in på min startsida och läser statusuppdateringarna från Lisa, Jacob, Charlott, Fredrik och allt vad de heter så måste jag ju le, även om det är en regnig förmiddag med momsrapport. Jag ser att mina släktingar, vänner och bekanta stretar på längs livets steniga stig, precis som jag. Här och där petar jag in en kommentar – inte minst för att muntra upp dem som antyder att de har det motigt.

För det andra hjälper Facebook mig att behålla eller leta rätt på de där människorna jag möter helt flyktigt, genast fattar tycke för och med vilka jag anar ”the beginning of a beautiful friendship”. Att hålla kontakten med någon på distans, sådär lite försiktigt till en början, var ganska knepigt före internet. Facebook gör det hela enkelt och är det perfekta verktyget för att utveckla bekantskapen med till exempel experten som jag intervjuade för en artikel eller guiden som jag mötte på en resa. På så sätt kan jag välja mina nya vänner med omsorg, vilket känns allt mer angeläget när man har uppnått hälften av sin förväntade livslängd.

 För det tredje hjälper Facebook mig att leta rätt på människor som har försvunnit in i det förgångnas dimmor, människor som bär på små bitar av mig och mitt liv – vissa av dem även en bit av mitt hjärta. Om jag skulle skicka massmejl till mina gamla studiekamrater och idrottsvänner och be dem skriva ner sina minnen av mig så skulle jag säkert få tillbaks en komplett biografi med episoder som jag fullständigt har glömt bort. När min pappa dog i somras nåddes vi – helt oväntat – av omtänksamhet från personer som vi delade vardagen med för trettio år sedan.

Kort sagt säger Facebook till mig att ”Ja, du lever – och det jämsides med andra som är som du”. Och det måste ju anses vara ett hoppfullt budskap.

 

Reflexpolisen

Utifrån deras beteende i adventsmörkret går det att dela in svenskarna i två grupper: de som vet att de kan dö, respektive de som aldrig funderar över saken. Den första gruppen glittrar så vackert långtdärframme i billyktornas sken, de andra dyker upp som ett vadihelvete! i form av en svart skugga i det svarta nånstans vid högerskärmen.

Jag tillhör en välindoktrinerad Televinkengeneration för vilken reflexen är lika självklar som att aldrig, aldrig någonsin slänga skräp på marken. Det är inte bara det att jag gillar säker trafik där alla får komma fram till punkt B – jag tycker dessutom det är vackert med reflexer. Det är något med de där mänskliga rörelserna utan kroppar som fascinerar mig.

Den som saknar reflex kan mejla; jag har både spöken och Fantomenfysionomier att bjuda på.

Det dummaste jag läst på länge

Sårade idealister, som jag till exempel, kan lätt bli lite gapiga och gåpåiga när vi kommenterar nyheterna. Eftersom vi har en sexårings hjärta och innerst inne har en politisk övertygelse som kan formuleras ”jag vill att alla ska vara snälla” så blir vi lätt lite drastiska när vi konfronteras med den bedrövliga verkligheten.

Med klädsam rodnad på mina kinder känner jag igen något av mig själv hos Frederick i Hannah and Her Sisters, spelad av Max von Sydow. Han häver bland annat ur sig följande: ”You see the whole culture. Nazis, deodorant salesmen, wrestlers, beauty contests, a talk show. Can you imagine the level of a mind that watches wrestling? But the worst are the fundamentalist preachers. Third grade con men telling the poor suckers that watch them that they speak with Jesus, and to please send in money. Money, money, money! If Jesus came back and saw what's going on in his name, he'd never stop throwing up.˝

Den 17 oktober läste jag något i Eskilstuna-Kuriren som var så urbota dumt att jag har fått vänta till nu för att kommentera det. Det är ”hälsocoachen” Zarah Öberg som ger tio tips för att minska stressen:

”7. Sitt ner när du äter din mat och gör det gärna utan långa samtal. Sällskap medför stress för kroppen eftersom du sväljer luft när du pratar, vilket även medför magont.”

Inga grillkvällar i juninatten, sorlande kalkonmiddagar eller långa kvällar på trattorian, alltså. Sitt rakt, tugga noga och håll truten! 

Om vad Zarah Öberg är för skrot och korn kan ni läsa mer om här och här.

Funderingar om framtidens bokbransch

Först var jag inne och läste på den här bloggen. Sen skrev jag ner följande funderingar:

1. Ett intellektuellt klassamhälle kommer att befästas. Skräplitteraturen kommer att bli skräpigare, kvalitetslitteraturen kommer att få tusen nya yttringar och läsargrupper. 

2. Det internationella utbytet kommer att expandera. Många svenska författare kommer att se den engelska översättningen som sin huvudprodukt, även om de skriver på svenska.

3. Allt fler litterära agenter kommer att etablera sig i Sverige, enligt anglosaxisk modell.

4. Den traditionella förlagsbranschen kommer en vacker dag inse att en ”bok” inte behöver vara ett föremål i form av en ihopklistrad bunt papper som säljs styckvis via återförsäljare.

5. Den traditionella förlagsbranschen kommer en dag inse sin kärnkompetens: att välja ut och förbättra bokidéer, att coacha författare och hjälpa dessa att utvecklas, att förädla råmanus, att redigera och layouta text och bild. 

6. Marknadsföringen kommer att skötas gemensamt av driftiga författare, agenter, frilansande marknadskonsulter och förlag.

7. Vanity & self publishing kommer att öka lavinartat.

Jag är med i en mejllista ...

... som omfattar personer som utger sig för att representera den yttersta kompetensen när det gäller bildning, analytisk förmåga, stilistiskt hantverkskunnande och redaktionell överblick och professionellt omdöme.

Men det känns som ett stort tomtekalas på Nordpolen! 

Aldrig någonsin har jag varit med om ett elektroniskt forum där deltagarnas beteende påminner så mycket om förvirrade mellanstadeelever. Så här låter det:

– Varför händer det inget när jag klickar på länken? Det står bara nått om "plug-in". Vad är det?

– Jag har semester och kommer tillbaka den 24 augusti.

– … X-branschen … blabla … tillstånd … blabla

– Varför blir infon så konstig. Den är svår att läsa.

– … myndigheterna i blabla … en skandal … läs mer … blabla …

– Jag antar att du skriver på en Mac eftersom texten är oläslig. (1. Ska vara ”en ångdriven Mac från anno dazumal”; 2. Så fick vi anledning att vara otrevliga också av ingen anledning alls.)

– Jag vill inte vara med på listan längre. (Detta efter att administratören på förekommen anledning gett noggranna instruktioner om hur man avslutar sin prenumeration.)

Under ett halvår har jag fått ett par mejl som gett mig användbar information. I övrigt: förvirrade nollkoll-kommentarer, rättshaveristsvammel och ”jag är på semester …”.

Nu har jag sagt A, men i googlandets tid tänker jag inte säga B. Men om ni ringer ska ni få facit.

Hur tungt väger hatten?

Min akademiska karriär sträckte sig över cirka tre år. Sammanfattningsvis kan man säga att jag var en

• smart teoretiker

• kreativ och noggrann metodutvecklare

• engagerad föreläsare och samtalspartner.

Dessvärre saknade jag den frustrationstålighet och motivation som krävs i yrket. Min personlighet kräver tydliga resultat, tät återkoppling och en belöning då och då. Uteblir dessa – skulle det visa sig – kajkar jag ihop av osäkerhet, självtvivel och ren leda.

När jag stod i min mörka, snåriga skog och undrade varför mina experiment oförklarligt gick åt skogen vecka efter vecka verkade publikationerna så ytterst avlägsna. Själva disputationen var något som jag bara kunde ana over the mountains and far away. 

Det var ingen unik situation för en doktorand på medfak. Alla som sedermera lyckas disputera i medicinska, tekniska och naturvetenskapliga ämnen lägger ner enormt mycket tid och arbete på genomföra en ändlös rad av experiment, observationer och mätningar. Därför blir jag så beklämd när jag läser om avhandlingar som denna.

Låt oss säga att dr Werner hade fyra år på sig. Ponera sedan att det tar henne ett år att komma igång med teorin och ett år att skriva ihop avhandlingen. Det skulle i så fall innebära att hon hade en månad på sig att följa var och en av de 23 flickorna.

Här skulle jag vilja citera samhällsanalytikern Linda Bentzing: ”Hur svårt kan det va’?” En del hattar väger tyngre på hjässan än andra …

Inte visste jag att jag var Neil Halstead-fan

Jag försöker sätta poäng på alla låtar i familjens iTunesbibliotek. Ibland blir jag förvånad över hur låg medelpoäng sånt jag trodde var favoritalbum kan få. Även det motsatta händer. I höstas insåg jag till exempel att jag var Mojave 3-fan. 

Vilka är Mojave 3, undrar ni? Jo, ett brittiskt alternative country-band som låter som de var alldeles amerikanska. För dem som vill ha sin countrymusik saltad, pepprad och kryddad kan Mojave 3s musik kännas väldigt fadd. Någon beskrev dem som boring and good.

Egentligen handlar alltsammans om Neil Halstead som ledde shoegazer-bandet Slowdive på 1990-talet. Här kommer en lycklig-över-att-finnas-till-låt från hans senaste soloalbum (som låter väldigt mycket som ett Mojave 3-album):

Om du gillar det här kan du också lyssna på den här. 

Dock måste jag utfärda en varning: refrängen kommer att fastna i ditt huvud ett par dygn.

Just pray for us

pray for sunshine

these days are cold

and I'm missing you

Floskel-cameo

Att lyssna på människor med vissa yrkesroller är som att titta på en Hitchcock-film: man vet att den där frasen (Hitchcock)  ska dyka upp och istället för att följa i med i resonemanget (handlingen) sitter man och lyssnar (spanar) efter det välkända lätet (profilen).

• Lyssna på en personalutbildare med inriktning på offentliga sektorn i fem minuter och – där satt den! – så får du höra att ”det är en process”.
• Lyssna på en genusteoretiker i fem minuter och – bingo! – så får du höra uttrycket ”madonna eller hora”. 
• Lyssna på en postmodernist inbegripen i en diskussion i fem minuter och – där kom den! – så får du höra att ”det är inte så enkelt”.

Tror visst jag är lite grinig idag.

Från Wikipedia: ”‹A cameo role or cameo appearance (often shortened to just cameo) is a brief appearance of a known person in a work of the performing arts, such as plays, films, video games^[1] and television. [---] Originally the phrase "cameo role" referred to a famous person who was playing no character, but him or herself. Like a cameo brooch — a low-relief carving of a person's head or bust — the actor or celebrity is instantly recognizable. More recently, "cameo" has come to refer to any short appearances, whether as a character or as oneself.”

Historielista

Helsingborgsbloggaren Kamikaze skrev en listutmaning för historiebloggare. Här kommer mina svar:

När fick du upp ditt intresse för historia?

Historieintresserad har jag alltid varit, och det beror på mina föräldrar. Byggmodellsbyggande, ”A World at War” på tv, en sprängfylld bokhylla med titlar om arkeologi och historia samt en massa klassiker (Skattkammarön, Den siste mohikanen, Tsarens kurir etc.). Ja, och så ett ständigt turistande bland slott, borgar, kyrkor, hällristningar och ruiner.

Hur underhåller du ditt intresse för historia?

Podcasts, dvd-dokumentärer, tidningsartiklar, böcker och ett ständigt diskuterande med människor jag möter.

Är det några specifika områden inom historia som intresserar dig mer än andra?

Militärhistoria är ju mest spännande, framför allt världskrigen och antiken. Men annars gillar jag svensk historia, Östersjöhistoria, rysk/ukrainsk historia, brittisk historia, Medelhavshistoria (särskilt Egypten, Grekland och Rom), Mellanösternhistoria och slutligen har jag en speciell plats i mitt hjärta för vilda västern.

Vilken/vilka är de/den bästa historiska filmen/filmerna du sett? 

A Thin Red Line, Der Untergang, Talvisota.

Vilken/vilka är de/den bästa historiska boken/böckerna du läst?

Bengt Liljegrens böcker om Karl XII och Hitler, A Bridge Too Far av Cornelius Ryan ... får nog uppdatera här efter att ha funderat ett slag.

Någonsin gjort någon historisk resa, i så fall vart?

Ukraina/Ryssland våren 2006. I övrigt letar jag ruiner, kyrkor, borgar och museer varthän jag färdas.

Har nu något historiskt drömresemål?

Tjernobyl, Verdun, Pompeji, Konungarnas dal, Gettysburg, Gallipoli ... jag kan fortsätta hela förmiddagen.

Om du skulle få träffa en valfri historisk person, vem skulle det då vara?

Först tänker man ju på Caesar, Napoleon, Alexander och så vidare. Men mötet med dem skulle säkert handla mer om att man stod och stammade än att man samtalade på lika villkor; jag vet hur liten man kan känna sig när man träffar narcissister med stor karisma. 

En trevlig middagskonversation tror jag man får om man bjuder in Marcus Aurelius, Erasmus av Rotterdam, Shakespeare eller Fryderyk Chopin. Kirkegaard är nog lite knepig. Men ett möte med Martin Luther måste vara oförglömligt!

Om du skulle få besöka en valfri historisk händelse, vilken skulle det då vara?

Jag kommer säkert att ändra mig om en stund, men jag skriver slaget vid Kadesh. Eller invigningen av Cheopspyramiden. Att se Caesar i aktion framför sina trupper vore också fantastiskt. Nu vet jag: duellen mellan Robert the Bruce och Henry de Bohun. 

Vad anser dina nära om ditt historiska intresse?

De är med på noterna för det mesta, även om de inte vältrar sig i det som jag.

Skulle du vilja ha ett arbete som är relaterat till historia?

Skriva, skriva, skriva!

Slutligen, anser du det är viktigt med historia? Om ja, motivera gärna! 

Efter naturvetenskap det viktigaste fundamentet för mänsklig bildning. (Haha, det där lät pretentiöst.)

Känn er UTMANADE!

PS Jag tror jag helt skamlöst lägger in en annons här:

Ta en titt på mina nya böcker: historia för små och stora barn!

Begravda i sanden – det gamla Egypten
• Adlibris • Bokus • Internetbokhandeln

En värld i lågor – andra världskriget
• AdLibris • Bokus • Internetbokhandeln

Mitt musikaliska åttiotal

Last.fm har satt knorren över i:et och pudrat guld över körsbären de senaste dagarna. Här kan man rota fram precis allt i musikalisk väg och bara skvala på.

Igår kväll slog det mig att man skulle kunna göra musiklistor för olika epoker i sitt liv. Här är första försöket: soldat och student.