Lottens julkalender

Facit till 5 december

Jag har (till skillnad från t.ex. Kristina) alltid haft svårt att läsa dialekter. Det beror naturligtvis på vana ... och kanske måste jag faktiskt ta mig i kragen och läsa lite mer Sara Lidman. Att Gustav placerade både mig och texten i Västerbotten skrämde upp mig rejält, men Charlott fick sedan ordning på alla genom att bestämt påpeka att det var Småland det handlade om. När det nu gäller  författarens ”obegripligt intressanta bakgrund” är det på detta vis:

Författaren till Åsa-Nisse hette ju Stig Cederholm (1905-80), som blyga Gunilla var först med att avslöja. När sedan allvetande Tiila avslöjade Cederholms bakgrund, förstod alla även ledtråden om att han ”kanske skulle ha kunnat träffa Anne Frank”.

Följande fakta om Cederholm kommer från Där järnkorsen växer av Bosse Schön: Cederholm var alltså  en hängiven nazist och antisemit, som misskötte sig som soldat i Waffen-SS och själv hamnade i koncentrationsläger. (Bilden här publicerades i Aftonbladet 26/11 1943.)

De inledande två styckena i min härmistext baseras på bevarade kärleksbrev som Stig Cederholm skrev till en (olyckligt) gift kvinna. Han stal helt riktigt hennes (judiske) makes ridstövlar och kameror. Polismästaren i Jönköping skrev i ett hemligt PM att Cederholm var galen och att han borde hållas isolerad från omvärlden och steriliseras. Den första Åsa-Nisse-boken utkom trots detta 1944, fylld av den där förskräckliga dialektskriften.

När det gäller filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film (eller vilken film som helst, faktiskt), pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

-- Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
-- Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst, tills jag höll med honom.

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt "Far i frid".

Jag måste bara nämna Albert Engström. Precis som blyga Margareta påpekade, skrev han helt andra böcker. Som var roliga.  Kanske får jag anledning att berätta mer om honom längre fram.

Plommonstopet har fått sig en kraftig törn och blivit bucklig, men jag klämmer till och bankar lite såååå däääär ja, så fick alla gamla namn plats … och så alla nyyya. Såja. Innan jag drar en av er, ska jag bara säga att jag tror att jag har beslutat att de som redan har vunnit en gång är diskade. Fast om jag drar ett redan-vunnit-namn kan den personen få en bok istället. Ja, så gör vi. Å hej! Där står det Herr R! Inte illa pinkat, han som bara gissade en enda gång! Grattis!

Snart kommer morgondagens bloggare. Jag är övertygad om att ni tar personen direkt på volley och smashar in rätt svar omedelbums. Eftersom jag är inlåst, föreläsande i en föreläsningssal hela långa dagen, blir det kanske ont om respons. Men kanske kan jag ändå leta upp ett modem någonstans ...

5 dec: Vem bloggar här?

Mustascher, kaffe, gamla bilar, kaffegök, fryntliga kvinnor, kaffekask och snus. Fast inga gyllene dosor och aldrig moderna påfund som latte eller mjölvisp. Bara förgyllt kaffe. Björkklabbar. Och länsman som dricker kaffe på fat.

Min äskade lilla fästmö vill inte skilja sig. Må så vara att jag stal hennes rasskändande makes ridstövlar och två kameror, men att hon inte förstår sitt bästa? Jag sålde klabbet och förtjänsten är min, han har sitt på det torra. Han är en orm, hon tog honom endast för pengarna.

Jag såg honom på kaffet igår. Han hade en stortröja på sig, som han fått av handlarn, och felet med detta plagg är bara, att det går närmare två pultroner i den, och till råga på allt hade han stoppat ner tröjan i mollskinnsbyxorna, med en påföljd att han närmast liknade en ballong av ylle, som när som helst skulle ge sig till väders.

-- Koka kaffi! Fly hit lite socker ock, för dä ä bara smuler här, sade han.
-- Joo, si då lassa vi på dressinen ma tomkaggar å väsker å annat, sade jag för jag ville inte ge honom sött. Du talar um å plumbera i käften, mään ja ska tala um för en da te frugan å va oppsvullen um. Käften sum en nybakad vetebulle å ho ojade säj å pep å ba um en ny snus, å så sväljde hun nåra gångur så adamsäpple guppadä.
-- Nää, dä va länsman sum gjorde dä. Häää, stämmer i matimateska räknengar, å int ha kvinnfölk adamsäpplen. Dä hade vari saker dä, sa Knobulten i Hult.
-- Häää, jo, sir du, dä va enkla aggrimanger.

Det var då han klappade sin äkta hälft lite vänskapligt där bak och grinade upp sig. Stackars honom, om jag finge resonera svenska med honom i tio minuter. Nu är det -- aus och fertig -- och nu tar jag hand om henne.

Facit till 4 december

Jag undrar vart gissningarna hade tagit vägen om kloka Ica som först gissade på Anne Frank istället hade föreslagit till exempel … Amelia Adamo. Då hade ni kanske fortsatt att chansa på henne, Tessan, Snuttan, Pluttan och Ebba von Sydow.

Nåväl, visst var det Anne Frank. Av Sveriges befolkning (alltså 100 %) har 90 % av de läskunniga läst henne. (Det är kul med procent.) Men att ni listade ut det var ändå imponerande, tycker jag -- som anser att jag var både klurig och listig.

Hur jag tillverkade texten var däremot lumpet (anser min gode make och husbonde Olle). Jag tog tre textsjok ur Anne Franks dagbok rakt av och bytte bara ut ord som handlade om kriget mot ord som var nutids- eller internetrelaterade. Sista stycket (som alltså är allra sista stycket i Anne Franks dagbok) löd  i sin ursprungsversion:

”Det [familjens agerande när de tror att hon är sjuk och vill proppa i henne medicin, min kommentar] orkar jag inte med, om man vaktar så här på mig blir jag först näbbig, sedan ledsen och till slut vrider jag om hjärtat, vrider den dåliga sidan utåt, den goda inåt och letar ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli, om ... det inte fanns några andra människor i världen.”

Sedan slutar Annes dagbok.

Min härmistext såg ut så här:

”Om det inte sker, orkar jag inte mer. Bloggdöden. Då blir jag först irriterad, sedan ledsen och till slut vänder jag den dåliga sidan utåt, och letar sedan ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli, om ... det inte fanns några andra bloggare i världen.”

(Hoppas att det klarnade, Tiila.) Man kan kanske tycka att det var olämpligt av mig att göra en Anne Frank-bloggare eftersom man ju inte bör skoja med något så allvarligt som henne. Jag anser tvärtom att genom att placera henne i nutiden kan man faktiskt se att

1. ungdomar i alla tider har skrivit på ungefär samma sätt även om de idag stavar … annorlunda
2. dagens i-landsproblem med knöliga uppkopplingar och få bloggbesökare verkligen är en fis i rymden jämfört med problemen barn i krig har.

(Se där. Även jag har en allvarlig sida.)

Nu till dagens vinnare. Plommonstopet lever sitt eget liv, och plockar vinnare som den vill. Nu lägger jag ner lappar med alla era namn i den. Skakar om. Funderar på Karin, Tindra, Villervalla, Pelle G och Charlott som har gett mig suveräna idéer idag. Men det kan jag ju inte berätta för någon. Jag vill premiera limerickar, roliga inlägg och … tadaaaaaa! Dagens vinnare är mmmmhhnnnnnffff (nej, censur, jag går över till grannen och ger henne en flaska vin istället). Dagens vinnare är istället … Rosman!

Morgondagens text kommer strax. Den är hopplöst svår och närapå oläslig. Den som har skrivit har en obegripligt intressant bakrund och skulle kanske möjligtvis ha kunnat stöta på Anne Frank om allting inte hade gått som det gjorde.

4 dec: Vem bloggar här?

Instängt. Natten blir till dag och tvärt om. Omvärlden är svår att få kläm på; den verkliga verkligheten finns i den omedelbara närheten.

Käraste Bloggen,
stor uppståndelse i sajbern! Närmar sig nu verkligen den länge väntade uppdateringen, den uppdatering som det har talats så mycket om, men som ändå är för vacker för att någonsin kunna bli verklighet? Kommer nästa år, 2006, att skänka oss segern över virus, spam, maskar och fladdrig reklam? Det vet vi inte nu heller, men hoppet livar upp, det ger oss modet åter, det gör oss starka på nytt. För vi måste modigt utstå alla farhågor, umbäranden och lidanden.

Nu gäller det att förbli lugn och ståndaktig, hellre bita ihop än att skrika när datorn kraschar! Skrika ut sitt elände kan Microsoft, Linux, Apple och även Vodaphone göra, men vi har ännu inte den makten! Åh, Bloggen, det bästa med uppdateringarna ar att jag känner på mig att mina sajbervänner är i antågande. Snart får jag fler inlägg! Fler mejl!

Om det inte sker, orkar jag inte mer. Bloggdöden. Då blir jag först irriterad, sedan ledsen och till slut vänder jag den dåliga sidan utåt, och letar sedan ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli och som jag också skulle kunna bli, om ... det inte fanns några andra bloggare i världen.

Facit till 3 december

Nej, det här var inte alls för lätt. Visserligen har ni nästan allihop gissat rätt -- Enid Blyton -- men för lätt kan det ju inte vara. Men ok, morgondagens blir tuffare. Eller kanske ännu lättare.

Hur var det nu med tomaterna, ”massor av tomater”? Jo, så här gick det till i Comic Strips parodi på Enid Blytons Fem-böcker:

Julian: "Heaps of tomatoes, bags of lettuce, and lashings of ginger beer!”

För som Kicki, Rosman och Charlott mycket riktigt påpekade, äts det i tid och otid i hennes böcker. Det vimlar av ”heaps of tomatoes”, utländska män med skäggstubb och brytning och Georgina (bra, Natalie!) som är så tuff, visar sig nästan alltid ha en mjukare, rent av kvinnlig sida. (Jag väntar fortfarande på att denna sida av mig ska visa sig.)

För övrigt kan jag rekommendera Five Go Mad in Dorset för Fem-kännare som behöver fnissa.

Pernilla nämnde Äventyrens-böckerna, som jag faktiskt tyckte var bättre än Fem-dito. Där fanns istället för hunden Tim en papegoja som kunde flyga och hämta hjälp och dessutom vara rolig under tiden. Jag sålde DHR-rosor och majblommor för att tjäna pengar och kunna köpa alla. Men hela tiden trodde jag att Enid Blyton var en man. Skönt att Enid inte lever, hon hade säkert blivit arg på mig ... det blir ju nu levande författare väldigt lätt ...

Nu drar jag dagens vinnare. Min syster sitter bredvid mig och håller andan. … Å … hej! Men det blev ingen syster! Det blev en Gammelmamma! (Här har vi ännu en gång anledningen till att jag aldrig kommer att bli förmögen: Gammelmamma ville ju köpa en -- och så ger jag bort den till henne istället. Dumma plommonstop.)

Snart kommer morgondagens bloggare. Den är annorlunda och följer inte riktigt de andra bloggarnas mönster. Ledtråd? Nähedå.