Dagen inleddes för min del med att min djefla man attackerade mig i köket med en kniv i högsta hugg. Han väste ”veeeem är det idag?” och var synnerligen irriterad över att han inte igår var vaken för att möta min sedvanliga irritation när texten inte riktigt sitter som den ska och klockan närmar sig midnatt.
Rätt svar kom snabbt, och ni var inte ens osams. Möjligtvis dök det upp lite trevliga villospår och sanslösa analyser som hakkes gissning på Anna Freud emedan ”Den avbrutna tandpetaren är en referens till ett brutet ego medan klockan som stannat representerar döden, eller snarare vår undertryckta rädsla för densamma”. Ica hade flertalet kloka synpunkter som gladde mig: ”Historien går plötsligt på tok för fort” och ”Tittar man på klockan när saker exploderar? Är man rar när man är i 40-års åldern? Står man fastfrusen inför te-drickande?”. Anna drömmer tydligen om tändstickor och tandpetare, andra såg Håkan Nesser, Hitchcock, Chuck Berry, Sherlock Holmes, Steve McQueen och Hercule Poirot mellan bokstävlarna. Alice tycker till och med att det konstiga packandet är ok! Men alla är vi överens om att ”Det blåser på månen” är en mycket bra bok. (Det hör inte hit. Inte alls.)
Visst var ni på rätt spår!
Kitty heter på engelska Nancy Drew och böckerna började komma ut 1930 – redan då med ”Carolyn Keene” som författare. Egentligen är det nog hon som bloggar idag, men eftersom hon bara är ett alias, kan jag inte skriva något intressant om henne utan berättar lite om Kitty istället.
Böckerna är skrivna i den underliga stil som hemlisbloggaren visade prov på idag. Människor har hårda, ovänliga ansikten och ber artigt men bestämt om om saker eller te, damer blossar av upphetsning (när de blir förödmjukade, tro inget annat). Kitty tittar ständigt och jämnt på sin klocka, men drar sällan några slutledningar av det hon ser, hon trutar med munnen och stryker bort hårslingor samt blir röd av förargelse. Alla nytillkomna karaktärer får ett par adjektiv staplade på sig och en klassificerande nåntingårsålder. Utdragna och spännande skeenden nämns swooosch i ett andetag istället för att dras ut som i ett filmiskt parallellmontage. (Slagsmålet i bilen hade i en film varvats med bilder av den annalkande kurvan och den branta slänten … Då skulle vi som Lisa tjoa ”Jag vill veta hur det går! Spännande!”.)
De olika författarna fick tydligen inte tillräckligt betalt, för flera rättegångar har hållits mellan f.d. författare som säger sig ha skrivit mer än de har och giriga släktingar som efter författarens död vill ha mer pengar. Om jag bara fick en fruktansvärd massa pengar skulle jag gärna spökskriva. Sedan skulle jag läcka till en tidning att det var jag som skrev, och så skulle jag få Nobelpriset.
I de tidiga böckerna har Kitty till och med en pistol i handväskan – som hon skjuter farliga djur med! Hon spinner loss grus med sin snabba bil, far land och rike runt och tar med sig kompisarna och pojkvännen Ned (som dyker upp överallt, även när Kitty inte har tagit honom med sig) men aldrig jobbar eller pluggar hon. Idag är det lätt att fnysa över detta – och det taffliga sättet böckerna är skrivna på – men faktum är att vi som barn tyckte om Kitty! (Vi ska inte fnysa.)
Antingen har man läst Kitty, eller så är man kille, var min tanke. Men här dräller det ju av quinnor utan Kittykunskaper – till och med min Bästisgranne är fortfarande oskuld! Jag läste alla böcker om Biggles, Kitty, Pollyanna, Lotta, Tvillingdeckarna, Fem, Äventyrens samt Dante & Tvärsan. Kitty var konstigast av dem alla eftersom hon pratade om och klädde på sig ulliga jumprar, letade efter handskar, köpte nya handväskor och valde skor … jag hade nog svårt att identifiera mig. (I Femböckerna var det jag som var Dick, i Biggles var det jag som var Ginger.) Namnet "Cassidy" valde jag förresten som en ledtråd till den då i mina ögon snygge skådespelaren Shaun Cassidy, som var med i 1970-talets Kittyfilmer.
Nu ska vi se. En vinnare! Det är kul med era groende rödatrådengissningar, även om de fastnar på spårvagnar i Göteborg. I morgon är den röda tråden ganska tydlig. Cellolina med det vackra namnet skrev en kommentar som försvann i sajbern, men in i hatten ska hon. Bästisgrannen igen, ser man på, ner i hatten. Och ... Jag draaaaaaaar ...nej, nu är han här igen: min djefla man. Han har dessutom redan fått en tröja, vi tar en annan: Kristina! Grattis!
PS. Även om hakke har vunnit förut, så får han ett extrapris för sin lysande analys!
Nej men. "Kitty tittar ständigt och jämnt på sin klocka"... Aja baja!
Posted by: crrly | den 19 december 2006 at 17.01.03
Förresten, fanns det flera böcker om Pollyanna??
Posted by: crrly | den 19 december 2006 at 17.01.44
Ajabaja-damen skäms som en hund och har suddat lite på n:et. (Måste börja skirva på dagtid igen, bokstäverna hamnar rättare då.)
När det gäller Pollyanna, så trippade hon trallande om kring i åtminstone tre böcker: "Pollyanna", "Pollyanna växer upp" och "Pollyanna gifter sig". Jag har sett en förfärlig amerikansk (tror jag) film där Polyanna blir förlamad och inte alls kan tralla och trippa längre. Huääärk!
Posted by: Lotten Bergman | den 19 december 2006 at 19.00.49