Lottens julkalender

Facit till Den Röda Tråden anno 2007

Föga anade jag för 25 dagar sedan hur detta skulle sluta. Men nu tar vi det från början.

(Gammalt trick det där: ”föga anade jag ...” antyder att om en stund får du veta något jätteintressant så ge inte upp. Detta kan man dra till med även om man inte har något intressant att komma med.)

Gissarnas fantasi har inga gränser när det gäller den röda tråden. På förslag har varit

• dödssynderna
• Lund
• (över)konsumtion
• Lottens liv eller barndom (snorkråkorna!)
• mänsklighetens strävan om att förbättra världen
• marsipangris (via frän mjölk, ostron, champagne och svinaktiga vanor)
• De Tre Musketörerna (mat, sport, djur och kroppsvätska eller äckel)
• att lida för konsten.

1. Det allra roligaste rödatrådenförslaget kom med TBFKAEM: mat+snusk=ICA!

2. Det mest poetiska förslaget kom från Den Blyga:

Af mad
paa fad
og vin i glas
er lidt
for lidt
precis tillpas

3. Det egentligen mest troliga förslaget kom Marianne med allra första dagen: Johnny Depp. Ja, usch, det har varit alldeles för lite Depp i kalendern i år.

Jag ber om ursäkt, alla ni som har slösat bort viktig tid på att leta efter dödssynder när ni istället kunde ha ätit mat eller bara petat er i näsan. För dödssynderna hade jag alls inte tänkt på! (Egentligen skulle jag nu bara ha ropat ja och tjoho och sagt att det var dödssynderna som var den röda tråden, men nån jävla ordning får det väl ändå vara, om än i en kalender i ett sprucket krus.)

Här har ni matledtrådarna (i urval, jag har inte listat allt) med diverse äckel och annat med ett plus framför:
1 John Steinbeck
kolasås, öl, konserver, fest + toa
2 Barbro Lindgren
mjölkkartonger, + studsfett
3 Edward S. Ellis
köttstrimla + hade inte ätit på länge
4 Slas
sup, stora maträtter
5 Mafalda/Quino
soppa + ättvång
6 Ernst Brunner
dubbel korvmacka + allmänt långvårdsäckel med snus och bajs
7 Susanna Alakoski
fylla, spya + diarré
8 Jerry Seinfeld
måltidsnota, rester, matlagning på tv
9 Piet Hein
fest och vin + dagen efter
10 Elton John
mat, öl, vitlök, potatismos, önskemåltid
11 Kajsa Anka
den 11 november (Mårten Gås)
12 Märta Tikkanen
Dextrosol, öl, Gatorade
13 Virginia Woolf
äta, lunch, skriva för brödfödan
14 Marguerite Duras
grillat ankskinn, sås av syrade bönor, in- och utburen mat
15 Dolly Parton
hungrig på gammal sylta, prioritera mat
16 Ivar Lo-Johansson
kök, bröstmjölk
17 Max Lundgren
+ käka snorkråkor
18 Helena Henschen
servitör, cahmpagne, ostron ... knarkbegär
19 Skrivreglerna (red. Santesson)
restaurang, bananer, äpplen, päron, vindruvor, bakelse, brie, camembert, biff Rydberg, Janssons frestelse
20 Göran Sonnevi
drickfrihet, vi fylldes
21 Björn Ranelid
rädd om figuren, sötsaker, kakor och fet mat
22 Sun Axelsson
kroppkakor, kalkonbröst, strömming, rårakor, sillbullar, isterband, blodpudding, ärtsoppa + äcklig toa
23 George Martin
små grisar som äter andra grisar
24 Torsten Ehrenmark
kalkon, pekinganka, pommes, öl, lutfisk, entrecôte + tjock

Strax innan kalendern började, fick jag ett mejl ifrån matskribenten och naturvetaren Lisa, som i år önskade sig en tydligare röd tråd – ”inte så esoterisk”. Jahapp, tänkte jag – nu ska hon få se på tusan. Jag bestämde att den skulle vara:

Tack för maten, den var god.
Hälften spydde, resten dog.

Och detta föreslog Leopardia redan den 12 december! Samtidigt föreslog hon ”Äta bör man, annars dör man”, vilket är min livsdevis. Fantastiskt. Jag vet att det inte är så mycket död i texterna, men det får ni bara  acceptera eftersom jag är the Julkalendergoddessboss.

Ätandet, matlagandet, bantningarna, prat om i-landsfrosseri, genmanipulation och fan och hans moster gör maten så fruktansvärt negativt laddad i många läger. En del går omkring med dåligt samvete för grönsaksbrist, andra för fiberbrist, åter andra för svåra-och-komplicerade-recept-brist. Ha inte dåligt samvete – snart dör vi  ändå och då är det bättre att vara full med matfel och rätt glad än att vara full med matfel och ständigt bitter.

Nu ska jag vara besserwisser ett tag.

• Hur får man små barn att äta? Jamen tjata inte, gnata inte – och tvinga inte på dem dina egna smaklökar. Skörbjugg? Nej, inte så vanligt idag.
• Hur går man ner i vikt? Jamen det vet vi ju alla. Följ inte en diet som du kan skylla på om det inte funkar utan ät mindre portioner och rör på dig mer.
• Hur går man upp i vikt? Ät och njut.
• Hur står man ut med provrumsbelysningen i maj, dådå himla dumma Lotten? Man tar på sig solglasögon innan man klär av sig.
• Hur får man sin djefla man att börja laga mat? (Ja, det där var alls inget besserwissrande utan bara ett rop på hjälp.)

Nu ska jag ge beröm till några gissare.
Marie:
DRT  har något att göra med skillnaden mellan vad "professionella" kritiker och etablissemanget anser vara god litteratur och vad Lotten tycker. Att det är OK att ha en egen uppfattning.
Översättarhelena:
DRT är ”Var och en blir salig på sin tro”.
Aequinoxia:
DRT är smak. Smak som i mat. Dålig smak som i äckel. God smak som i fiiin litteratur och personlig smak som vilka böcker man själv gillar.

De där tre var ju egentligen mycket bättre än det rätta svaret! Smak! Lysande! Briljant!

Låtom oss nu avsluta med Cecila N:s visdomsord:

En del äter snorkråkor – andra inte; en del äter spritfyllda praliner – andra inte.

Det var det! Ikväll ska jag äta snorkråkor kalkonmiddag med Bästisgrannen och tolv andra kalkonälskare!

Julkalenderfacit till den 24 dec. 2007

Det är ju för roligt med alla gissares olika specialkunskaper. Redan strax efter midnatt fick jag ett mejl från AB med det rätta svaret. Sedan försökte hon med perfekta ledtrådar få er på samma spår, men det var svårt till en början. (Och tänk att Linda Haglund har lagat fläskrulle [va ä dä?] med hemlisbloggarn själv.) Några av er berättade att ni fick "Ehrenmark-vibbar” och kände vem det var , vilket gladde mig. Det var ju som liksom meningen det.

Torsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits och Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje. Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är närapå dött. Jag citerar nu AB när hon citerar Ehrenmark:

”Han skrev att han älskade alla platser han skickades till. Han älskade Paris innan han kom dit, New York efter att han åkt därifrån och London medan han var på plats. Han sändes ut i krig till slut, till Israel, men när hemmaredaktionen ringde visste han inte ens vilket krig det var, för han hade just vaknat och inte läst tidningen.”

Ehrenmarks barndom är lite annorlunda – hans (frånskilda) föräldrar var kringresande skådespelare (taskspelare) och han uppfostrades av sina farföräldrar i Örebro – därav den lilla närkingskan som man kan höra i gamla Sommarprogram och som jag antydde i texten. Han kunde läsa när han var fyra, men var enligt egen utsago ändå förfärligt obildad eftersom han trodde att han faktiskt bodde hemma hos sina föräldrar. När han började skolan upptäckte han först att han redan kunde allt som de andra skulle lära sig, och sedan att lärdom var värdelöst gods eftersom det enda som räknades var t.ex. färdigheten att stjäla äpplen.

När pallade ni senast äpplen, bloggläsare? Vi borde palla mer äpplen, det borde vi. Mycket coolare än fildelning.

Ehrenmark var under 60-talet mest radiopratare, och illustrerade ofta sina texter med skivinslag enligt Myggans Nöjeslexikon. Tänka sig. Skivinslag i radion. Innovativt. När han under många år inledde eller avslutade den långa raddan av Sommarpratare lär han visst ha struntat komplett i vilken musik som spelades. ”Ta vad som helst, bara!”

Ett av hans uttalanden som stämmer väl överens på mig är:

”Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.”

Ett som alls inte stämmer med mig är:

"Vägen till flickors hjärtan går via idogt fotbollsspelande.”

Inte ens om han hade skrivit ”Vägen till karlars hjärtan går via idogt basketspelande” hade jag tyckt att det gick ihop. 

Eftersom han varje år fick ge ut en bok med kåserier, finns det en försvarlig mängd böcker som är hopplösa att sortera i vår bokhylla eftersom titlarna är ologiska och omslagen saknar årtal. Jag har 21 stycken och dessutom dubbletter till dessa:

• Det luktar skämt
• Händige herrn
• När det blommar
• I fel kläder
• Pubar, golvdrag och en kopp te
• Nu är det klippt

Om någon av er vill ha en Ehrenmark: mejla mig så skickar jag. (Jag har inte glömt att du ville ha en av Mafaldorna, Agneta – jag kan bara inte hitta den sista.)

Stort tack till alla rimmare, gissare och kluringar. Facit till Den faktiskt inte särskilt komplicerade Röda Tråden kommer i morgon när ni har drömt mardrömmar om den. Nu dras sista vinnaren (om ingen kommer på en ytterst smart DRT-lösning, för i så fall blir det en vinnare imorrn igen). Plommonstopet ligger här och jäser  ... och där kommer nu ... ånej, den luringen har inte gissat idag ... en ny och där kommer ... Vredens Barn! Grattis!

Och nu tycker jag att ni ska gå och äta knäck eller se en god film och tänka på att jag är sugen på Janssons frestelse efter att ha ätit konstant sedan 14:35 i eftermiddags.

Julkalenderfacit till den 23 dec. 2007

Jag tyckte att jag hade varit klurig, finurlig, intressant och lite allmänt allmänbildande i gårdagens lucka. Den var ju svår och stod liksom på glänt och retade läsarna i ... hela 23 minuter och 39 sekunder. Sedan kom Översättarhelena som en Rambo och sparkade in luckdörren med en bazooka. (Men själv hävdar hon att det inte alls var meningen och att hon egentligen tänkte att med clownnäsa öppna en helt annan lucka för att förvirra alla.) K af K var en av alla som följde efter – med denna coola mening: ”Jag följer solen, jag ser igenom dig och fixar ett hål.”  AB hade en helt annan tolkning: ”De första tre kanske är de tre elementen - vatten, jord, luft, alternativt tre av mina värmeelement - och det fjärde den fjärde dimensionen? Där slipsar och grisar går på ett ut?”

Sir George Martin (f. 1926) kallas (liksom några andra) ”den femte Beatlen” eftersom han från 1962 producerade Beatles låtar. Till en början tyckte han inte alls att de var lovande utan gillade bara Lennon-McCartneys röster och managern Brian Epsteins entusiasm. Samt grabbarnas humor.

Stora orkestrar, harpa, piccolatrumpet, cembalo, olika hastigheter på inspelningarna, vattenbaljor, visselpipor, hammare och andra ljuduppfinningar som baklängesprat gjorde att studion på Abbey Road enligt George Martin såg ut som ett stort källarkontor åt en cirkus. Kolla på studioinspelnings-videon till ”All You Need is Love” så får ni känna på miljön lite grann. Alla är där och sjunger och Mick Jagger klappar i otakt.

Sedan Beatles splittrades 1970 har Martin varit otroligt efterfrågad och gjort aaaallt. Musik, böcker, tv-program – you name it. Nu har han dock fått problem med hörseln – oh the irony – och har välförtjänt pensionerat sig.

Översättarhelenas fan club hade förstås sitt allra första möte i kommentatorsbåset idag. Ett tag ville hon blygt nog inte ens kommentera själv, så maken Christian fick hoppa in och skriva klokskaper åt henne – och knyta upp slipsknuten. När Beatles för första gången spelade in låtar med Martin och de lyssnade på dem tillsammans, undrade han om det var något speciellt de inte gillade. George Harrison svarade kvickt och till allas förtjusning:

– I don't like your tie.

Låttitlarna jag hade snott hittade ni lätt som en grisplätt (de flesta från Abbey Road, läs gärna på Wikipedia om den intressanta plattan), medan jag med poolen faktiskt inte alls hade tänkt på Liverpool, utan på ett citat av Paul McCartney:

– Somebody said to me, ”But the Beatles were anti-materialistic.” That's a huge myth. John and I literally used to sit down and say, '”Now, let's write a swimming pool.”

Nummer 1–4 i texten var Beatlarna i åldersordning (Ringo, John, Paul, George) och jag försökte spegla deras respektive personligheter med trams, seriositet, vegetarianism och allt vad det är. (Jag är uppvuxen med hippieföräldrar och Beatles och såg senast igår ännu en dålig dokumentär om dem.)

Att jag skrev det hela som en sida i en dagbok beror på att George Martin alltid är lugnet själv – den borne diplomaten som aldrig klagar och som verkar att under åren ha stått ut med allt utan att rynka pannan eller ens i hemlighet knyta näven i fickan. Han är perfekt, helt enkelt. Jag tror att han stundom måste ha varit vansinnigt irriterad på de fyra, vilket jag försökte förmedla. Språkfelet var (tro’t eller ej efter mina korrläsningsfria inlägg här) ett medvetet fel – han måste få ha (små) fel och brister även han, fastän de bara finns i en påhittad hemlisbloggardagbok i Sverige ...

Och nu till den näst sista vinnaren! Idag blir det bara en (varför vet jag inte, kanske har jag druckit för lite glögg) ... och jag rör om lite och draaaaaar ... nämen!  Christian!  Grattis!

Släpa er nu till julaftonsluckan!

Julkalenderfacit till den 22 dec. 2007

Idag hände något intressant: ni läste mina tankar. När jag tillverkade hemlisbloggarens text, försökte jag få in hennes förnamn i kombination med radioprogrammet Sommar (hon var värd -79, -85, -86, -93) och därmed skapa en ledtråd. Men hur jag än skrev, suddade, stånkade och formulerade mig, lät det alls inte som en riktig författare utan bara som en taffligt komponerad ledtråd. Så jag strök rubbet. Och vad händer? Bland andra Crrly och Bim associerar till Sommarpratarna ... Kanske inte så konstigt om man heter Sun, men ändå.

Agneta var uppe och gissade mitt i natten och fick en korrekt känsla av att det var en journalist i dagens lucka. (Agnetas dygnsrytm verkar vara helt kajko, för sedan var hon uppe i ottan igen och nämnde Neruda.) Crrly var för övrigt snabb som en iller i en flottpanna med både rätt gissning och extra specialkuriosa. Vajlan kom med den mest spejsade slutledningsförklaringen med hjälp av mina favoriter word verificationarna:

”WV är enavdrux - en av drux? Drux låter som en märklig form av druid? Asterix är ju fransos och där har vi x igen, som i Axelsson.”

Sun  Axelsson (f. 1935) debuterade med en diktsamling 1959, gav sedan ut ett par romaner och översatte Neruda och Borges – och bestämde sig underligt nog plötsligt för att skriva under pseudonymen Jan-Olov Hedlund. Är det någon av er Sun-kännare som vet varför?

Den bok som jag använde mig av är Honungsvargar (1984), som jag läste för så länge sedan att det enda jag minns av författarinnan är min förvånade reaktion: ”nämen vad mycket kajal hon har runt ögonen”. (Jag gjorde avsiktligt förstameningen dubbeltydig och roligare – förlåt, Sun.) Jag tyckte mycket om när ni analyserade och fann att ordet ”filmstjärnor” inte kunde ha skrivits idag och att ”svälja allt” kan härledas till en oskuldsfull tid. Bravo!

I boken kan man förutom om Bondegatan och husmanskost läsa om när Pär Rådström och Sun hade en kärlekshistoria och bodde utan pengar i Paris – precis så där som man ska göra för att ha något att skriva om senare i livet. När den djefla mannen och jag under studieåren i Lund var som allra fattigast hade vi inga monetära problem alls. Vi drack öl (well, jag i alla fall), gick på bio, köpte källarfranskor på Ica Tuna och handlade kläder som aldrig förr. Möjligtvis led vi av trasig toasits och stulna cyklar, men det är ju inget att bygga upp en roman på.

Namnen på personerna som använde Suns toalett i korridoren var alla autentiska – utom Hedlund, som jag ju stoppade in som ledtråd. (Jag kunde ha kallat honom Staffan Ling istället, eller hur?) Till och med Ingrid Thulin hade kissat där. Det enda jag kan skryta med i samma stil är att mina föräldrar bodde på samma studentkorridor som Carl-Axel och Monica Dominique, att jag har suttit i Stellan Bengssons och Kjell Johanssons knä och att Alexander (eller Gustaf) Skarsgård har suttit i mitt knä samt att jag en hel natt har suttit på golvet i AF-borgen i Lund och pratat med Hipp Hipps Johan Wester. Jättespännande sittningar, eller hur?

Nu ska vi dra en vinnare! Plommonstopet hitåt, stoppa i och ta ur, trallala. Det är ... aha, en trogen gissare: Aequinoxia! Grattis! Och en till? Nej. Jo! Nej. Jo! Ok. Hoppas att hon är liten, för jag har en massa små tröjor kvar, och så draaar jag – Leopardia! Grattis! (Om man är större än liten ordnar det sig, men det är jättebra med små minivinnare så här på slutet.)

Nu är det dags för den näst sista luckan: den tjugotredje!

Julkalenderfacit till den 21 dec. 2007

Hur gjorde Eva-L när hon redan kl 09.05 igår bestämde sig för att klämma ur sig det rätta svaret? Sedan återkom hon inte, så de andra gissarna for som vindflöjlar mellan stilanalyser och ledtrådar som icke fanns. Översättarhelena tog sin vana trogen täten och efter följde faktiskt inte de flesta – men många. Leopardia är liksom jag förvirrad när det gäller hemlisbloggarens definition av ordet ”författare” (Fast han vill ju inte kalla sig författare längre, om man kallar Magdalena Graaf för författare [---], så frågan är om författaren är författare.) Detta kan man läsa mer om här. Den enda egentliga ledtråden var faktiskt namnet ”George” som i boken ”Öppet brev till George W Bush. Paradisets nycklar hänger i helvetet”. Lotta, hon var så mystisk i sina gissningar (julimannen i Flickornas kalender) att vi aldrig begrep vem hon gissade på. 

Björn Ranelid (f. 1949) är enligt den egna sajten (som Christian påpekade) en författare, en krönikör och en estradör som (enligt Wikipedia) har en säregen skrivstil, kallad ”ranelidska”. (En annan mening från Wikipedia: ”Astrid Lindgrens begåvade skrivsätt skiljer sig dock från Ranelids.”) Han är tydligen även mentor åt bl.a. Torbjörn Flygt och säljer böcker som läskeblask i solsken.

Före gårdagen hade Ranelid gissats på hela 14 gånger. Jag drog mig lite för att ”göra” honom eftersom jag kände mig lite som Bosse Parnevik – och därför är texten tillverkad på ett annorlunda sätt än de andra.

Istället för att härma hans stil, tog jag ur ”Krigaren” bara meningar här och där, rakt av utan att förvanska dem. Jo, kanske ändrade jag dem liiite och såg till att styckena hängde ihop lite bättre. (Vilket – tack – fick Lisa att utbrista i ett ”För bra för att vara Ranelid”.) Men får jag verkligen vara så här kritisk? Ptja, det är i alla fall inget mot var Linda Skugge var i sin numera famösa recension. Eller som i Fredrik Virtanens utbrott:

”Han skriver böcker med stor text för lärarinnor som grillar nåt lite tjusigare än fläskkarré och som vill vila hjärnan med något trivialt i de fina björkträmöblerna.”

Precis som Översättarhelena skriver, blir även jag knollrig av denna sprickfärdiga, metaforgödslade stil. Det är närapå oläsbart med brottstycken som inte hänger ihop och de eviga upprepningarna och fantasier om ungflicksbröst. (Jodå, det får man visst fantisera om. Men ska man skriva om det bör man faktiskt göra det mindre sliskigt om jag ska gilla’t.) Dessutom har jag en protest som jag inte har läst hos någon annan elak recensent: jag tycker att vissa stycken är tagna liksom direkt ur Full Metal Jacket. Som om han har tittat på filmen och skrivit av det han såg. Eller ... det kanske bara är ett tecken på finurlig konstnärlig frihet och riktigt coolt och min sura attityd är bara lite von obenaktig?

Nåväl. Vi kan väl enas om att man i alla fall bör ha läst tre–fyra sidor av dagens författare även om de där meningarna om basket var bedrövliga? (De är heller inte ändrade, det står verkligen att han dunkar bollen och tar viga språng.)

Vi ska ha oss två vinnare! Jag vet inte riktigt varför jag fastnar för två hela tiden, men jag tror att jag är imponerad av er. Vi draaaaaaaar ... Bengt (som var arg för hans hjärna kokade) och en tiiiiiiill ... Hans Persson (som föreslog Barbapapa). Mycket bra, så ska en hemlisbloggargissning slipas.

Nu ska vi se om det dyker upp en lucka med 22 på.

Julkalenderfacit till den 20 dec. 2007

Hela gårdagens förmiddag var för er som att famla i mörk sirap. Dieva tyckte helt korrekt att det inte handlade om drick- utan tryckfrihet, och de flesta såg spår av en politiker som hade slagits på krogen. Men det var ju bara mitt sätt att skriva en politisk dikt idag – eftersom hemlisbloggaren är en politisk diktare. (Finns det idag politikpoesi annan än Kjell-Olof Feldts löntagarfonder?)

Anna P gick på uttalet av ”drickfrihet” och föreslog därför Theodor Kallifatides, vilket jag tyckte var jättekul. Och så sjöng Studiomannen en stump, Leopardia sjöng lite mer, alla slängde namn omkring sig och plötsligt klickade det: Petrusjka gissade rätt ... och fick så småningom med sig allihopa. Fredrik I, Vajlan och några till har ett effektivt tillvägagångssätt genom att tänka högt med många frågor: det inspirerar andra gissare och googlingen når nya höjder.

Göran Sonnevi (f. 1939) är poet – och kollega till Översättarhelena (har ni månne träffats?). Redan som 22-åring debuterade han med diktsamlingen Outfört. Han har vunnit en triljon priser sedan dess, men är mest känd för en speciell dikt, precis som att Göran Palm mest är känd för att han står framför havet, ”precis som på Louvren”. Sonnevis berömdhetsdikt heter (som Den Blyga rapporterade)  ”Om kriget i Vietnam” och handlar om tekoindustrin och elitserien i hockey. Nej, jag bara skojar. Den handlar förstås om kriget i Vietnam.

Men det var inte den jag hade valt att hemlisblogga, det var en helt annan dikt, som (om jag har förstått rätt) inte har en titel utan bara ett nummer: 177. Den inleds på riktigt så här:

i oktober 1973

bilderna av svenska säkerhetspoliser som bär ut
svarta plastsäckar
med pärmar, böcker och
lösa papper
från Folket i Bilds redaktion

Kanske skulle jag istället för att leda er på Crazy Horse-villospår ha antytt något om Guillou och Bratt och IB-affären eftersom alla i kommentatorsbåset gick vilse – och jag som var på Ikea bland alla lampor fick ett ledtrådspanikstelefonsamtal från min djefla man. Han skrev en ledtråd som var så svårlöst att bara den kunde ha varit en lucka:

Hallå där, ni som bor i Lund! Jag undrar hurdant väder ni har. Lyser solen över snölandskapet där det ligger som en öppen bok med vita, vidsträckta sidor? Den gjorde det en senvinter i mitten av 1960-talet, i alla fall.

Tolkning: Hemisbloggaren bor bodde i Lund. I den mest kända dikten – från 1965 – skriver han om att allt är insnöat och att USA har gett ut en vitbok. Get it? (”Förkortningen ’VC’ står dels för den brittiska tapperhetsmedaljen Victoriakorset, dels för Vietcong – som nämns i dikten”, förklarar han vidare.) Mina ledtrådar i själva texten var BLM och några av titlarna på Sonnevis verk.

I Litteraturhandboken (1984) står det om Sonnevi att hans språk är (och koncentrera er nu) ”ett försök till knapp men exakt kartläggning av det inre och dess relation till det yttre, behovet av de strukturer som samtidigt hotar med sin destruktivitet, han registrerar sitt privata liv som det är, upphängt i världen”.

Jaså minsann. Och det är nu jag (än en sällsynt gång) sticker ut hakan. Jag, som under perioder i livet har gått omkring med poesiböcker under armen och propagerat för diktandet som vore jag en poesimissionär, tycker inte om Sonnevi-poesin. Trots att alla andra gör det. Dikten som jag använde till hemlisbloggaren fortsätter (helgerån detta, att jag bryter sänder en dikt i bitar som om den är en långfilm på tv3):

Vi har ingen tryckfrihet längre
Grundlagens text
vilar utplånad i volymerna

Undantagsparagrafen om spioneri
kan av statsmakterna användas
till vad som helst

Nej. Då tycker jag mycket mer att det är vackrast när det skymmer så att bokstävlarna i Getsemane göms när man diktar för ingen eller för sin dotter ifall man hade någon ... javisst gör det ont.

Men jag är tydligen nästan ensam om att tycka så här. När Sonnevi 1972 fick Aftonbladets litteraturpris (finns det fortfarande?) lät det i motiveringen så här:

”Göran Sonnevis poesi har strävat till medvetenhet, och den har medvetandegjort. Det är lätt att säga att denna poesi sprängt en isolering som hotat dikten och visat på nya och väsentliga vägar. [---] Att läsa hans dikter är att göra sig medveten om de strukturer som påverkar oss, ner på djupaste plan. Det är också att förstå att dessa strukturer är skapade av människor och följdaktligen (sic!) möjliga för människor att förändra.”

All right, nu ska vi dra en vinnare! Jag hystar i och ur lappar som vore det konfetti på nyår och ... aha, några nya ... och jag draaaaaaaar ... nämen åh, en sådan värdig vinnare – den i rimmens motgång kämpande Tiila! Grattis! (Och hjäääääälp, ikväll ska jag julklappsrimma i radio P4.)

Nu tar ni er omedelbums till tjugoettan!

Julkalenderfacit till den 19 dec. 2007

Föga anade Sara Santesson på en viss redaktion att de meningar som där krystas fram för att visa var man sätter versal, komma, citattecken eller tankstreck skulle kunna liknas vid Wallander, Arne Dahl, Françoise Sagan och Marcel Proust – den sistnämnde av Aequinoxia som så träffande påpekade att det handlade om en ”jakt på information”, men sedan började yra på franska så att jag inget förstod. Jag försökte i mina ledtrådskommentarer stoppa in orden rätt och fel så mycket att ni skulle bli misstänksamma. But no.

Malinka var smart som lade märke till alla de ”texttekniska” underligheterna – olika slags anföringsmarkeringar (talstreck, citattecken), olika slags emfasmarkeringar (kursiv, understrykning). Den som på eftermiddagen började lösa upp den hemska knuten var min pappa, som dock gissade fel. Han har – gratis – korrläst den senaste upplagan av skrivreglerna (och hittade 52 fel), men det var inte förrän han kom på att han till och med har haft Santesson som redaktör, som han förstod att det inte var ”Eats, shoots and leaves” som jag menade. Min lillasyster Orangeluvan skrev att ”Cambozolan är nyckeln till allt”, vilket härmed och i fortsättningen ska bli mina ledord i livet.  

– Våndas icke över punkterade däck. Tänk på att Cambozolan är nyckeln till allt.

Översättarhelena följde med: ”Om man läser meningarna isolerade från varandra så låter de väldigt mycket som typiska exempel ur en ordbok eller grammatik” – varefter Agneta med bravur (och boken intill sig) löste det: Svenska Skrivregler utgivna av Svenska Språknämnden.

Detta är alltså en bok med regler. Och faktiskt mitt levebröd – det är dem jag föreläser om på företag runtom i Sverige. Jag tog meningarna exakt utan att förvanska dem och bara kursivera det som jag tog från förordet till andra upplagan. Och nog borde vi alla i tid och otid ropa:

– Det får vara nog med en bakelse!

Aha. Nu kom jag på. När jag blir stor vill jag jobba med att hitta på skrivregelsmeningar. Tänk om boken då blir så intressant att man lär sig skrivregler som en tok bara för att meningarna är så roliga? Hur ska man t.ex. skriva ord med en farlig massa förled? Paragraf 133:

Tio-i-topp-listan när det gäller de bästa gör-det-självböckerna som kommer via dörr-till-dörr-leverans i ett s.k. allt-i-ett-paket kunde hon inte klämma ur sig eftersom sol-och-vår-mannen utövade en ny variant av den mycket intensiva mun-mot-mun-metoden på henne.

(Här skulle jag vilja utropa i ett högt HÄPP, men det har jag lovat Milda Matilda att aldrig mer göra.) Jag måste slutligen citera Cecilia N, vars frustration över mina magra ledtrådar fick mig att skratta gammal köttfärs över hela tangentbordet:

Du är ju värre än Master Mind! Som inlägg nummer 70(!) kommer du med en vit pinne!

För övrigt har ni här alla en användbar disclaimer som Dieva skapade och som ni kan kopiera och klistra in vid behov:

[Varning! Inlägget har skrivits av förvirrad kommentatör. All tolkning av textinnehåll såsom varande ledtrådar görs på egen risk.]

Plommonstopet är sprickfullt och jag har fått skriva en massa nya lappar! Jag ska dela ut två idag igen (jag har blivit helt galen) och draaaaaaar ... Marianne! Grattis! Ooooch Lilla E! Grattis! Dock måste jag dela ut ett extrapris till en av alla skarpögda som såg mina korrfel (och de var många idag), så jag har plockat ut en handfull extraprislappar och draaaar – Crrly! (Felskrivningen: Han sa lugnt: ”Vi får tala om det i morgon”.  Rättskrivningen: Han sa lugnt: ”Vi får tala om det i morgon.” Man ska vara noga med sin punktplacering. Hm. Låter nästan som ett råd från Glenn Hysén. Ah well.)

Första jullovsdagen är också den tjugonde luckan!

Julkalenderfacit till den 18 dec. 2007

Det roliga, när gåta är relativt lättlöst och många av kommentatorerna är överens, är att kommentatorsbåset fylls av Marilyn Mansonkonserter, hårdfakta om gammal läskeblask, flygfält, Kråkguldet, Mae West, skillingtryck och teorier om apotek i Sundsvall.

Marie lyckades klura ut ledtråden i namnet Carl Adolf, som skulle få er att hitta till Max von Sydow eftersom han egentligen heter Carl Adolf och bara kallas Max och ju har samma efternamn som mördaren i boken. (Ah, 38 ord i den meningen.) Aequinoxia kommenterade helt riktigt att hemlisbloggarens stycken inte riktigt hängde ihop medan Den Blyga helt bryskt lade ut en länk till sin recension av boken. Översättarhelena undrade över  den ”extremt stilbrytande meningen”:  Först 1944 reglerades hembiträdenas arbetsförhållanden. (Men liknande meningar med korrekt information om Sverige på denna tid återkommer boken igenom.) Mitt ord ”aderton” var dock bara en förvillelse – jag ville lurigt nog att ni skulle börja misstänka nobelpristagare.

Helena Henschen (f. 1940) är alltså systerdotter till mannen som 1932 mördade sin pappa och två tjänsteflickor, vilket hon beskriver i ”I skuggan av ett brott”. Bara ett par dagar efter mordet begick Ivar Kreuger självmord (fast somliga påstår att det var mord), vilket i vissa källor sägs ha dämpat uppmärksamheten när det gäller de Sydowska morden. Här finns motstridiga uppgifter – på andra ställen står det att uppmärksamheten hela tiden var så stor att det var olidligt. Helenas mamma flyttade (enligt boken) till Danmark med två av sina barn för att hon inte stod ut med att hela tiden påminnas om morden även om 30 år hade passerat. (Den mest brännande frågan som kvarstår när boken är läst är inte hur den där galningen kunde skjuta sin egen pappa och två kvinnor utan: varför lämnar kvinnorna i denna släkt sina familjer?) Bilden på boken här ovan togs av Anders Henschen, Helenas pappa – och visar förmodligen mamman. Fascinerande.

Vad Helena Henschen har gjort är en rejäl ”Cold Case”-utredning. Hon har sökt i arkiv, besökt polisstationer, tittat på fotografier av mordplatsen (som jag, hyenan, blev ohyggligt nyfiken på, men som tydligen är för hemska att visa upp) och till och med hållit de dödande kulorna i handen. Sedan har hon fyllt på historien med stämningsbilder och detaljer från dåtiden samt egna fantasier om hur livet kan ha tett sig för alla släktingarna. Och skrivit en roman! Kan jag kanske göra detsamma med alla mina galningar i släkten – alla fotbollsspelare från Älvsbyn, Eureniuspräster från övriga Norrland och syfilissmittade veterinärer? Mord? Nej, inte så många.

Se, en liten, liten bild av Sydsvenskans förstasidasida den 8 mars 1932 (hittad här).

Jag har inte lyckats lista ut hur (eller om) Helena är släkt med Helga Henschen. Edit! Översättarhelena vet att berätta: Helga är Helenas faster! Visst är det imponerande att Helena som 26-åring startade designföretaget Mah-Jong, som hade följande manifest:

   1. Samma modell ska finnas år från år.
   2. Materialen ska vara naturliga.
   3. Alla åldrar och storlekar ska få plats.
   4. Kläder ska få vara vackra.
   5. Kläderna ska tillverkas i Sverige.

(Företaget gick i konkurs pga. punkt 5.)

Om de von Sydowska morden har även Anders Frigell skrivit, en tv-film har gjorts ... och banne mig misstänker jag inte att det kommer en fortsättning, hallå Hollywood? (Ingrid – som av sin kommentar att döma har inside information – får gärna berätta mer!)

Nåväl! En vinnare! (På förekommen anledning: man får junte sluta gissa bara för att man har vunnit en tröja! Hallå hakke!) Jag drar två igen (förstår inte vad som har tagit åt mig – däääääär har vi Heléne och  häääääär har vi ... Stina!  Grattis!

Luska nu ut den nittonde, som är den allra, allra svåraste!

Julkalenderfacit till den 17 dec. 2007

Lisa löste idag – utan att skrika – gåtan på två röda, men följdes av några precis lika diskreta gissare som varken avslöjade pudelns kärna eller pricken över i. På seneftermiddagen började vi diskutera andra näsor än hemlisbloggarens, men Lee Marvin i Cat Ballou dök inte upp. Dagens snyggaste gissning kom Kristina af Knusselbo med:

”MAXimaL UtdeNing på Den Gissningen REdaN i morgon hoppas jag!”

Bengt lyckades överraska mig genom att analysera en kommentar som inte var menad som en ledtråd, men som blev det. Jag skulle bara tala om att jag var på väg till Uddevalla, men kände mig plötsligt som en poet som djupingtolkas: ”I Uddevalla kommun ligger Ljungskile. Ljungskile SK har liknats vid Åshöjdens BK. Skriven av Max Lundgren.” Tack!

När vi gick i åttan, gjorde jag och Bästisgrannen ett skolarbete om Max Lundgren (1937–2005) och gjorde som man gjorde på den tiden: vi skrev ett maskinskrivet brev till Max och ställde pubertala frågor. Han svarade snällt i ett maskinskrivet brev med dubbelt radavstånd och breda marginaler.  Detta arbete har jag kvar – och skulle ha citerat det om jag inte hade befunnit mig i Uddevalla just nu. (Ödets ironi: anledningen till att ”man” sparar allt skräp från dåtiden är ju för att kunna bloggskryta om det. Och så befinner ”man” sig plötsligt i fel stad med noll planeringsförmåga.)

Åshöjdens BK, IFK Trumslagaren, Benny Boxar'n och Pojken med guldbyxorna är några av boktitlarna som alla i min generation har läst. Särskilt Åshöjden-böckerna var imponerande – men när den visades på tv var det inte alls lika spännande. The Björn Nordqvist (115 landskamper) agerade som en träbit, Jorma (Gustaf Appelberg) var osympatisk och Edward (Johan Hedenberg) komplett fel på alla sätt och vis.

Tvärtom var det med Pojken med guldbyxorna, som var helt fantastisk med Harald Hamrell som Mats (som ju strictly speaking var den som hemlisbloggade idag, eller hur Lilla E och Pysseliten?). Jag minns exakt hur det lät när tiorna och sedan hundralapparna prasslande drogs upp. (Lyssna!) Alla hade randiga slipovers och gick i träskor. Solen sken och livet var underbart.

Men Max Lundgren gjorde mer – han skrev manus till Bombi Bitt och jag (1968), där en 17-årig Stellan Skarsgård för första gången dök upp som skådespelare. Alla väntar vi väl på att Hamrell ska få regissera Skarsgård och över ett skarsgårdskt glas vin tala Lundgren-minnen?

Nu ett tidsdokument! Ur tidningsrecensionerna när Pojken med guldbyxorna kom ut 1967:

”[I boken] berättas om en pojke som med hjälp av ett par magiska byxor försöker hjälpa fattiga barn världen runt att få en möjlighet till ett människovärdigt liv.”
(Per Nyeng, Biblioteksbladet)

”På ett alldeles osökt (sic!) sätt har Max Lundgren lyckats få in den komplicerade u-landsproblematiken i en svensk vardagsberättelse [---].”
(Heffaklumpsjuryn, Expressen)

Att jag är fascinerad beror på att jag helt har glömt att det fanns ett u-lands- och människovärdighetsperspektiv i brallorna. Däremot minns jag tydligt apparaten som de uppfann för att effektivisera fickstoppandet och hur slitna de bruna manchesterbyxorna var.

Jahaja, nu ska vi ha en vinnare. Eller två? Ja, två. Varför det? Jo, för att jag är på bra humör och för att ni som gissar är så roliga. Har jag med mig plommonstopet till Uddevalla? Javisst. (Fast ärligt talat är det inte det riktiga – min morfars  från slutet av 1800-talet – utan en modern kopia.) Och jag draaaaaaar (oj, nu vet jag en som hoppar, skuttar och klappar händerna av glädje) – Ica! Grattis! Nu drar jag en till ... åhå, här har vi en som kanske blir ännu gladare: Goblincharlott! Grattis!

Ni som inte har vunnit: förtvivla icke. Det är många dagar kvar. Fast just nu ska ni koncentrera er på nummer 18!

Julkalenderfacit till den 16 dec. 2007

Den Blyga skrev plötsligt ”Textens tempo påminner mig om den påkostade tv-inspelningen av Godnatt Jord” så att jag växte en meter och blev stolt som en tupp. Ardy var lika säker (intuitivt?), medan Leopardia gjorde precis som jag hade tänkt mig: bytte bostadslängor mot statarlängor.

Ivar Lo-Johansson (1901–90) debuterade med ”Vagabondliv i Frankrike” (1927), som beskriver hans resor i främmande länder. Men redan innan hade han skrivit reseberättelser som publicerades i tidningar i Sverige eftersom vi på den tiden inte hade bloggar. År 1931 gav han ut den pamflettliknande ”Jag tvivlar på idrotten”, som handlar om just det jag antydde i hemlisbloggartexten – han tyckte inte att idrott var till gagn för varken samhället eller individen. (Nu ryker det ur mina öron.)

Dessutom var han lite före sin tid med att antyda att idrotten bara var full av fiffel, båg och doping. Den där bantarbrottarn (inte bantam-, även om det var kul, Marie) var letråden Ivar Johansson, som över en natt lyckades banta ner sig 5–7 kg (alla lexikon varierar när det gäller uppgiften om kilona, precis som alltid när det talas vikt) för att kunna tävla i två olika klasser. Detta löste flera av er – mycket bra. (Att några av er trodde mer på Kjell Johansson – inte pingislirarn i vars knä jag satt 1972 – och Elsie Johansson är bara att beklaga.)

Arbetarförfattare skriver ”självupplevda berättelser ur arbetarnas vardagsliv” som är precis lika intressanta som ... eh ... allt annat som är självupplevt. Dessutom skriver Ivar Lo (som jag brukar kalla honom) mycket bra ur mina språkpolisögon sett. Dock (ja hejsan vad jag vågar vara kritisk i årets julkalender) måste jag säga att vi med dagens erfarenheter och åsikter studsar till då och då. (Vilket ju inte är helt fel, det är kul att sitta och läsa studsandes.) Ett  exempel – som även AB lade märke till – är när han beskriver en av kvinnorna som ska amma sitt barn och då påstår att det luktar fränt av mjölken. Har ni varit med om det? Frän amningsmjölk? (Javisst, gammalt härsket kräk på axlarna, men ... direkt ur källan?)

Det är för övrigt ganska många kvinnor med spädbarn som i hans böcker ideligen öppnar upp och ”tar fram” behagen, som beskrivs både som slappa och hängiga och jag vet inte allt fastän de borde vara stinna som juver. (Slappa amningsbröst? Contradiction in terms, min käre Watson. I alla fall minns jag mina egna amningsdagar som ett enda sprängfyllt bök.)

Det var barndomsskildringen ”God natt, jord” (1933) som jag mest använde för att härma Ivar Lo-Johansson. Egentligen ville han bara skriva en story om sin barndom och föräldrarna, men eftersom statarlivet inte hade beskrivits så ingående förut, slog den alla med häpnad och  Lo-Johansson fick stor uppmärksamhet. Någon analyserade det hela som att han omedvetet försökte skriva sig fri från sin viljestarka, förtryckande mamma, ”som inte var lätt att tampas med”. Jahaja, dessa eviga föräldrar, vad vore väl litteraturen utan alla dessa föräldrar som förstör livet för sina barn så att de måste skriva av sig. (Jag måste nog för min karriärs skull leta reda på några sorgliga historier från min barndom. Hjälp, jag måste även för att kunna leva på mina barns inkomster i framtiden nog börja låsa in stackarna i garderober och slå på dem med grötsleven då och då.)

Att jag nämnde Klara beror på Klarakvarteren  i Stockholm, där alla journalister jobbade, åt och drack sig genom dagarna och sedan sov på de billiga hotellen. Klarakvarteren jämnades med marken (”dog”) och ersattes med t.ex. Åhlénshuset och de stora affärsschabraken längs Drottninggatan. Det här med Klarakvarteren omges av ett sådant romantiskt skimmer att det är dit jag först skulle åka om jag finge resa i tiden. (Sedan skulle jag åka till 1968 och kolla när Bob Beamon hoppade. Flög.)

Ivar Lo-Johansson skrev oavbrutet ända tills han dog, och det är mycket intressant att läsa hur han i slutet av 1980-talet själv såg på sina verk, mottagandet de fick och hur tidens tand påverkat dem och sättet man ser på dem. Själv läser jag honom utan att tolka meningarna ur ett sociologiskt perspektiv utan bara som en ... ptja, resa i tiden.

Plommonstopet! Jag är verkligen noga med att alla namn finns med (skriver ut en lista med alla som har gissat – i bokstavsordning – och prickar av och stryker och räknar). Idag ska jag kolla extra noga så att stackarna som förtvivlar (B. Fundberg!) och de som nästan höll på att ge upp (AB!) och alla de allra mest frenetiska gissarna (Goblincharlott!) och rimmarna inte fastnar i fodret. Till och med en lapp med “Anonym kl. 13:57” lägger jag i. Och så draaaaaar jag en ...  Husse! Grattis!

Det var som sjutton!