Lottens julkalender

Den röda tråden 2008

2005 Utan Personligt Ansvar
2006 Kompetens
2007  Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog.

Den röda tråden var de två första åren ett sorgebarn. Jag hade liksom för höga ambitioner och var för luddig i ledtrådarna. Tredje året var på tok för simpelt. Men i år var ni minsann inne på DRT redan från första luckan.

Nu får vi hoppas att jag har arbetsbrist i december nästa år, för att jobba på radion, åka runt och hålla föreläsningar, ta hand om hus, hem och barn samt förvirrad make går inte att kombinera med en Julkalender, hur väl förberedd man än är. Det femte året måste ju bli det bästa. Tack alla ni som har erbjudit mig pengar och julklappar och klippkort på tjänster livet ut. (Men eftersom jag bara vill ha femton miljarder kronor, en modern bil och ett heltidsanställt hembiträde är det bättre att jag jobbar ideellt.)

Jag utgår från hakkes eminenta uppställning i dan-före-dan-luckan. (Han chansade dessutom på allsköns trådar – här är en: ”Herre min skapare helvetes djävlar!” Mycket bra.)

1: Fay Weldon (En hon-djävuls liv och lustar) – Djävulen.
2: Gunilla Wolde (Totte bygger) –  Fadern Modern och den helige Totte eller kanske Fadern, sonen och den ekonomiskt sinnade modern.
3: Herbjørg Wassmo (Huset med den blinda glasverandan) – Huvudpersonen befinner sig i ett helvete.
4: Bert Karlsson (i största allmänhet liksom) – Svordomar.
5: Richard Scarry (bl.a. Vad gör folk hela dagarna?) – Gode gud.
6: Åke Edwardson (böckerna med Erik Winter) – Satanister.
7: Franz Kafka (Processen) – Promotor Fidei ... djävulens advokat.
8: Charles Baudelaire (”Kadavret” ur Ondskans blommor) – Död och Mulle Meck ... alias Lennart Jähkel.
9: Alfred Hitchcock (Mysterier & Fåglarna) – Deus ex machina.
10: Steve Jobs (hans fiktiva blogg) – 666.
11: Carl-Johan Vallgren (Den vidunderliga kärlekens historia) – Djävuls konkubinat.
12: Stefan Rüdén (Sofia dansar go-go) – Herrejävlar.
13: Aksel Sandemose (Jantelagen ur En flykting korsar sitt spår) – Fan tro’t.
14: Hugh Laurie (en dialog med Bertie Wooster och Dr House) – Guds vilja.
15: Dante Alighieri (Den gudomliga komedin) – Divina.
16: Elin Wägner (Kvarteret Korpen) – Idun, gudinna.
17: Bamse (av Rune Andréasson) – Mr Blonde är djävulusisk.
18: Thérèse Raquin (av Émile Zola) – Huvudpersonernas helvete.
19: Barbro ”Bang” Alving (aka Käringen mot strömmen) – Hennes eget skaparhelvete.
20: Salman Rushdie (Satansverserna) – Satan.
21: Astrid Lindgren (Mors lilla lathund) – Paradiset som är barndomens somrar.
22: Lasse Granqvist (Sverige-Finland 6-5, hockey-VM 2004) Det helvete som krig är.
23: Emily Dickinson (”I'm Nobody! Who Are You?”) – Grod(d)jävlar.
24: Dan Brown & Stieg Larsson (den förre skriver, den senare redigerar) – Associationer till änglar och demoner.

Det absolut roligaste som hände i DRT-kapitlet var ändå när ni (helt felaktigt) listade ut att DRT var W (www) och Översättarhelena kom på att vi på julafton skulle få se Östen Warnerbring blogga eftersom:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Ni kan redan nu utgå från att liknande villospår kommer att läggas ut nästa år, när den röda tråden inte är World  Wide Web utan We Are All the Winners. Not.

Förutom de allerstädes närvarande Galenskaparna/After shave funderade ni på hem-ljuva-hem, den andra sidan, skuld och oskuld, droger, begravda hundar, ondska, hin håle, oanade talanger, styrka, kraft, rättvisa, byggnader, himmel och helvete, det goda och det onda, allehanda konstruktioner, den heliga familjen, himmel och pannkaka,  ”gå din egen väg”, starka kvinnor, integritet, starka människor som har jobbat i motvind och ”våga vara sig själv”.

Även ett sanslöst roligt fiskspår dök upp med allehanda teorier om lubb, sik, id (karp), franska hajar, Kay Pollak och Ö(sten Warnerb)ring. För att inte tala om sökandet efter joddlingsbara hemlisbloggare!

Samt Lenas fantastiska skogsteori som inte höll hela vägen, men ändå:

Wolde-nästan wood, WASSmo, ALfred, VallGREN,SandeMOSSe, ALving, LINDGREN och Granqvist.

Jag ber att få tillägga: Wodehouse.

Här kommer nu DRT: Himmel och helvete! (Vilket innebär att flera av er har rätt, vilket i sin tur är ett enormt steg framåt i DRT-karriären, vilket ju bådar gott när jag planerar nästa års december.)

Illustrationer:
1. Black Sabbath
2. Tenacious D (ny länk, titta ända till slutet)

3. Emanuel Swedenborg (som kan vara bra att ha koll på inför framtiden)

God fortsättning! Nu ska jag bara få av mig tvångströjan så att jag kan börja blogga som vanligt igen. Himlarns ... hur fan gör man det?

Facit till Julkalendern 24 december 2008

Lucka 24
När julkalenderluckan skapades, var det november. Peter Englund skulle det bli. Detaljer, detaljer. Eftersom både min morfar och mormor hette Englund som ogifta är vi säkert släkt dessutom. När han plötsligt kom i ropet och blev världens förste bloggande & ständige sekreterare, blev det som att spela basket med Musse Pigg-öron eller att gå på bal i gyllene gummistövlar. Så jag bytte.

I kommentatorsbåset försökte jag att ge er vinkar om att de tu som eftersöktes var en engelskspråkig och en svenskspråkig. Julaftonsstök i kommentatorshemmen blandades upp med funderingar. Som detta:

Chall undrade: ”Samtidigt är det något skumt med att vilja sno saker från en avhandling för att bygga en story på.”
En annan Malin svarade: ”Dan Brown blev ju anklagad för plagiat, här är någon som försöker sno från en avhandling.”
Anna satt har lyckligtvis med inside information som faktiskt förklarar en hel del: ”Dan Brown ramlade i en trappa i slutet av 1999, slog i skallen och hamnade i koma. Alla böcker som kommit ut i hans namn sedan dess är i själva verket skrivna av två handläggare på svenska Migrationsverket.”

(Tack!)

Hans Persson kom med en gissning som jag tyckte så mycket om att jag redan längtar till nästa december: ”Jag tror att det är Lotten och bloggen som argumenterar.”
Heléne, däremot, argumenterade med sig själv: ”Eftersom jag kan få ihop alla ledtrådar och knyta fast dem i just det verket måste det vara rätt, hur fel det än är egentligen.”
Aequinoxia var nöjd, glad och stolt: ”Jag har ingen aning, som vanligt, men jag är mäkta stolt över att jag kan läsa korrekturtecken.”

BéatriceBeaBeata och Översättarhelena fokuserade fortfarande på på det ologiska i både manuset och korrigeringarna:
”Hur hamnade de i bilen, de var ju vid köksbordet och plötsligt kör de vidare. Borde inte den som editerar ifrågasätta det?”
”På tal om att lägga in fel med flit så funderar jag på ett orättat fel i det kladdiga manuset: ’medan tuppen gol och vinden vänder’. Bör förstås vara: ’medan tuppen gal och vinden vänder’.”

Bra, hörni. Det var medflitfel som inte rättades eftersom båda hemlisbloggarna har irriterande, ologiska krumsprång och logik som inte stämmer. De är inte många fel, men de finns. Fast så är det kanske när man arbetar snabbt, har ett gigantiskt material och många detaljer? (Material = något man gör något av, materiel = något man gör något med.)

Fru Decibel knäckte en av nötterna vid elvasnåret igår kväll: ”Ok, i baddaljan är det bokstäverna bd som är ihopblandade – initialerna för Dan Brown – ett annat stavfel är papperstappen, där är det bokstäverna tl som är ihopblandade, initialer för vem?”

(Här ställde jag mig upp och vrålade ”Inte TL, det är ju SL!”.)

Wickmanskan var den som först nämnde SL vid namn: ”Paolo Roberto förekommer i Flickan som lekte med elden. Vi gissar således Paolo och Stieg.”
Pysseliten var med sin sovande karlslok den som först nämnde båda: ”Rätt kombination löser alltså problemet, Dan Brown och Stieg Larsson!”
Citronen var nästan samtidig: ”Efter att ha läst alla kommentarer, googlat, klurat och funderat tror jag mig vara säker på att dd=db står för Dan Brown (äntligen) och st=sl står för Stig Larsson.”

Ingen av er nämnde korr-ändringen ”när” till ”då”. Stieg Larsson använder nästan uteslutande ”då”, vilket irriterar mig i min läsning. Särskilt när ”då” ibland betyder ”när” och ibland betyder ”eftersom”. Men det är kanske bara jag, det.

(Ni förstår väl, alla som jag inte nämner vid namn i dessa uppräkningar, att ni inte ska bli ledsna och känna er undanskuffade i det där hörnet på skolgården? Jag vet att det inte är rättvist, jag vet att hakke slet sig från julrimmen flera gånger och att jag borde ha nämnt ALLA. Men ni finns ju kvar i det mysiga kommentatorsbåset som är som en fest hela dagen.)

Dan Brown (f. 1964) och Stieg Larsson (1954–2004) har flera gemensamheter. (Bra ord.) Deras böcker är av sträckläsningstypen och har stora, blonda, nästan omänskliga karlar i persongalleriet. (Hej alla som ska skriva böcker: albinon är tagen. Av 597 andra författare.) Dessutom frossar både Dan och Stieg i lidande. Blod rinner längs benen, sår svider, huvuden dunkar av smärta, munnar är torra som öknar och de stela kropparna är så svåra att få ur sängen på morgonen. Dans figurer far och flänger däremot runt mycket mer, medan Stiegs persongalleri äter smörgåsar och lider av sömnbrist.

– Sätt högerhandens pekfinger mot tinningen, bra, bra! (Att döma av glasögonen är detta runt 1994.)

Stieg Larsson hette faktiskt Stig, men när han och den andra Stig Larsson var unga fotografer (!), insåg de att de skulle komma att förväxlas – så en av dem bytte och blev Stieg. Därför lät jag i hemlisbloggartexten den som redigerade (Stieg) byta ut två normalstavade namn till mer ovanliga: Person och Hannah.

Annika Bryn har på sin blogg lagt ut sina egna manus som Stieg Larsson en varm sommardag fick redigera faktagranska. Detta var innan han själv började skriva. Kolla här bara. Det är många varför?, vilken? och krav på detaljer. (Jag försökte, men klarade inte att härma även hans handstil.)

I Stieg Larssons krypin finns en mycket intressant mejlväxling utlagd – med Eva Gedin på förlaget. (Varning, det är flash och ljud och jag vet inte allt.) Där kan man läsa om tankarna bakom böckerna, tankarna om omslagen och ”tänket” om själva trilogin – som egentligen skulle ha blivit så mycket längre. Tänk ändå att mejlen avslutades så här kärvänligt: ”Puss & kram/Stieg”.

Stieg Larsson skriver:

”Det är roligt att du tycker att böckerna är väl genomskrivna. Det förnöjer en gammal textproducent.”

Han förklarar där att han vill göra tvärtom jämfört med andra kriminalromaner. Mikael Blomkvist ska inte lida av de banala deckarsjukorna som magsår, alkoholism eller ångest och absolut inte lyssna på opera. Han ska sakna problem. (Att lyssna på opera är förstås antingen ett problem eller en sjuka.) Stieg förklarar:

”Blomkvist uppträder i mångt och mycket som schablonbilden av ’bimbo’ medan Lisbeth Salander försetts med stereotypa ’manliga’ värderingar och egenskaper.”

Ursäkta, men I beg to differ. Strunt samma, så här skriver Stieg Larsson också:

”Jag avskyr kriminalromaner där huvudpersonen kan bete sig hur som helt eller göra saker som normala människor inte gör utan att detta får sociala konsekvenser. Om Mikael Blomkvist skjuter någon med pistol, även om det är i självförsvar, så kommer han att hamna i tingsrätten.”

Hm. Harrkl. Host. Nåväl.

”Lisbeth Salander är undantagen från detta helt enkelt därför att hon är sociopat med psykopatiska drag och inte fungerar som vanliga människor. Hon har alltså inte samma uppfattning om ’rätt’ och ’fel’ som normala människor, men hon drabbas också av konsekvenserna av detta. (---) Syftet här är förstås att skapa ett realistiskt universum kring Blomkvist/Salander.”

Hm. Harrkl. Host. Osårbara jättar med kromosomförändringar och en fullständigt underbar Paolo Roberto samt en levande begravd 42-kilosflicka som gräver sig upp trots att hon är skjuten i huvudet får väl räknas in bland det mer realistiska. (Eva och Stieg lägger ner mycket kraft på Salanders vikt, kan man läsa.)

Jaja. Psykopaten Pippi Långstrump (Lisbeth Salander) och tjuren Mästerdetektiven Blomkvist (Mikael Blomkvist) får ihop det och löser mysterier på ett synnerligen roande sätt. Jag sträckläste jag också – jag har verkligen inte krav på att böcker ska vara realistiska. Dessutom skulle jag vilja ha Paolo Roberto som hjälte i fler böcker. Jag skulle vilja ha honom som kompis. Jag skulle vilja ha honom i en liten ask i fickan.

(Puh. Jag vet att ni inte vill ha långa facit. Men jag måste ju berätta lite om den andre också.)

– Sätt ena handen på höften, bra, bra. (Att döma av brallorna och Michael Jackson-skorna är detta runt 1994.)

Dan Brown lever fortfarande. Det kan ha att göra med att han är forskartypen som går på gym. Om han inte har kommit ur sängen klockan 04 på morgonen blir han besviken på sig själv och straffar sig med extra många armhävningar och sit ups. På skrivbordet har han ett timglas, och detta styr hans jobb så tillvida att han gör armhävningar och sit ups så fort sanden tar slut. Då kommer idéerna lättare.

Men det verkar så himla jobbigt att hela tiden snegla på timglaset! Eller tutar det till när det är tomt?

Det som är typiskt för hans böcker är (förutom skiffer, osynliga bokstäver, resor, mystiska män och fantastiska kvinnor) de ständiga cliffhangrarna. För att som läsare få i sig mat eller få sova då och då, gäller det att inte läsa tills kapitlen tar slut – för då måste man läsa nästa. Och det spelar ingen roll att man ha genomskådat hans teknik och till och med kan tycka att det blir lite överdrivet, man tänker hela tiden ”måste bara läsa en liten bit till, bara lite, lite ...”.

Att Brown blev författare över huvud taget beror på att han (precis som Stieg Larsson) läste andras böcker och stånkade ”äh, det här kan jag ju göra mycket bättre”.

Nä. Ja ä int’ bitter. I’m better. (Det där var inte Stieg eller Dan. Det var jag.)

Nu ska vi dra den sista vinnaren för 2008! Jag har dokumenterat förfarandet och kommer att redovisa allt en annan dag. Orangeluvan har ju helt rätt i att jag inte är helt rättvis. Så här kan det t.ex. gå till:

Jag draaaar, jag draaaaar, ah, Orangeluvan. Nej, hon får ingen i år heller, hon är ju min syster. Jag draaaar, äh, min djefla man, nähedu, du har inte städat källaren som jag sa. Nudå ... Den blyga! Men nej, hon kan få en t-shirt när vi ses nästa gång. Översättarhelena – igen? Nej, vi måste ha en annan. Aha! Här kommer den! (Och nu återvänder vi till verkligheten, för nu drar jag verkligen en lapp.) Fru Decibel!

Vad passar väl bättre då än att avsluta med Fru Decibels egen Hercules?

Fru Decibel hon stod upp en morgon i sista sin ungdom
Fuller av ångst och twijk huru hon sitt gissande börja
Skulle därav hon pris kunde vinna med tiden och Tröja.
I thet hon alltså går uti tankar och högste bekymber,
grunnar på vem det kan vara som gäckar i Lottens kalender;
Wett och Sinne gå bortt; fördwälmas i dwaas och i glömsko.
Trenne gånger hon rättgissat hawer; otur i stopet
stoppar dock stiliga bloggtröjans ankomst till tröjlösa tantan.
Slungar en slutlig gissning på Birros och åkallar goda
makter. Måtte nu Lotten ur hatten dra lotten med namnet
Fru Decibel som stod upp en afton och svamlade detta.

DRT-facit kommer här ikväll, jag ska bara ..

Facit till Julkalendern 23 december 2008

Lucka 22
Lite nervöst är det att skriva ett facit redan på eftermiddagen utan att faktiskt veta hur det går med gissningarna. Tänk om ni alla går in här vid midnatt och inte har en susning om vem hemlisbloggaren är. De som verkade insatta var Pärlbesatt ”... modefolk är ju ofta fransmän” och Annananna ”Stilen vet jag vems det är, skulle jag kunna gå ed på”.

Den första som verkligen var säker, var A.G – som dessutom var lagom mystisk:

”Muggen” på engelska kan heta likadant som en mosse.
Ordet för ”ett helt liv” också kan betyda kärleksört.

Pang, där satt den: Bog – muggen, livelong – kärleksört. Men det tog ett bra tag innan bl.a. BéatriceBeaBeatas och Ö-helenas ledtrådar sjönk in. Själv satt jag i radio och kunde inte annat. Framför allt inte delta med hejarop. Jag måste faktiskt dra upp Mikael till ytan nu, bara för att jag tycker så mycket om att få kännedom om era nattliga liv:

”Jag vaknade i natt och var tvungen att gå upp och kolla dagens lucka. När jag sedan somnade om drömde jag att jag knäckte nöten - på ett raffinerat sätt dessutom. Jag klurade ut att de felversalade (kan man skriva så?) bokstäverna bildade ett anagram för författaren.

Tyvärr var lösningen helt värdelös IRL. DOISIUSTNÄH kan möjligen vara ett anagram för "nätduo i hiss", men om detta skulle vara något av en ledtråd tycker jag nog att den är i svåraste laget.

I drömmen blev författaren Astrid Lindgren, vilket också är helt kasst eftersom hon bloggade härmodagen.  Den sämsta dröm jag haft på länge.”

Fler livsöden: Pysseliten har upptäckt att tjugokronorssedel rimmar på rengöringsmedel medan Den bittre karlsloken påstår sig vara (h)atteist eftersom han inte har vunnit. Än.

Ni som fastnade på Tyra Banks och Top Model, kunde läsa er till att en av de första säsongernas domare hette Janice Dickinson. Just det, Dickinson. Därifrån är steget visserligen enormt till en annan Dickinson, men i alla fall.

Emily Dickinson (1830–86) var en amerikansk författare som var den tidens ... öh. Kanske embryo? Eller en ung Linda Skugge? (Vet inte vem av dem som blir mest irriterad av att jag drog den parallellen.)

Många veck blire.

Emily skrev med versaler här och där, med tankstreck och kommatecken på konstiga ställen och var allmänt svårförstådd. (Därmed inte sagt detsamma om varken embryo eller Skugge.) Fast henne gjord det inget, hon hann nämligen dö före berömmelsen – bara sju av dikterna publicerades medan hon levde.

Hon mådde inge vidare, av allt att döma. Isolerad satt hon på sin kammare och plitade ner tankar om död och förnyelse, jagets kamp och tankar kring Gud, himlen och odödligheten. Här är dikten som jag använde – som dessutom finns i hennes Wikipediaartikel:

   I'm Nobody! Who are you?
   Are you -- Nobody -- Too?
   Then there's a pair of us!
   Don't tell! they'd banish us -- you know!
   How dreary -- to be -- Somebody!
   How public -- like a Frog --
   To tell one's name -- the livelong day --
   To an admiring Bog!

Här finns flera av Emily Dickinsons 1 775  poem med följande trevliga inledning (fritt tolkat):

”Detta får vem som helst använda helt utan kostnad eller restriktioner. Kopiera, återanvänd,  ge bort – men ange gärna källa.”

De första versionerna av Emily Dickinsons dikter blev tillputsade av vänner och redaktörer. Originalen var ju skrivna för hand, och alla prickar och streck fick tolkas lite huller om buller – ibland som kommatecken, ibland som semikolon eller tankstreck. Inte undra på att hon före sin död gav order om att allt skulle brännas.

Än en gång: författare som verkligen vill ha sina verk förstörda får banne mig ha omaket med att göra det själva. Man kan inte lita på någon. (Om jag dör vill jag att allt som jag har skrivit ska broderas på linnedukar, ramas in och sättas upp i Louvren. Tack.)

Emilys fina arbetsrum. Jag är sugen på en egen friggebod, jag.

Ett år innan Emily Dickinson dog, skickade hon ett litet meddelande till sina kusiner:

                                Little Cousins—
                                                      Called back—
                                                              Emily.

Hon visste nämligen att hon var dödssjuk i vad man på den tiden kallade Brights sjukdom (njurkalops). ”Called back” är på engelska att i fem i tolv dra tillbaka en text med skrivfel. Och kommer ni ihåg vad det står på hennes gravsten? Just det:

Det hon dog av kallas idag nefritiskt syndrom och ger en farlig massa symptom:

• brunt kiss
• högt blodtryck
• yrsel
• ödem (svullnader här och där)
• ökad kvävehalt i blodet.

 

Stackars lilla Emily! Här går jag med en bruten tå och klagar. Pah.

Men nog nu. Även dan före dan ska vi ha en vinnare. Jag överlämnar detta förfarande till min djefla man, som måste hålla sig vaken för att sortera, dra och ha sig:

Jag plockar fram den slitna hatten och plockar fram ... aha. Vinnare är Dieva! Nu måste jag ... det står inte riktigt rätt till ... mitt namn finns inte med bland lapparna. Hm.

Grattis! Ny lucka nu meddetsamma! Och den är lite annorlunda.

Facit till Julkalendern 22 december 2008

Lucka 22
(Varning. Jag slår rekord i parentesmästerskapen här och nu.)

Jag håller med Örjan (”Tänk att detta inte kommit tidigare”) och beklagar att Bengt, Husse och Statistikern inte fått sin vilja (”Mera sport!”) igenom tidigare. Men jag lovar er att min kamp att fylla världen med mera sport är full av god vilja, men ... många misslyckanden. Det finns dessutom ju bara en Jan Majlard. (Läs när Majlard var hemlisbloggare och hans facit.) Jag misstänker (jag är fan inte säker på något i dessa dagar) att hakke idag var först med en aning:

hakke:

”Här finns exakt 22 kommatecken, det måste väl betyda något? Den enda som klarar så många på en enda utandning är ju han vars efternamn bär upp julens alla färgglada kulor och flätade hjärtan.”

Fatta nu hur smart detta är: det som sades sådär snabbt nästan utan inandning eller paus, sades på 23 sekunder. (Punkten var ju den saknade pusselbiten.) GRANQVISTen med hjärta och kulor ... ja. 

Översättarhelena hängde på, men låtsades att hon inte gjorde det i världens roligaste kommentar:

”Till skillnad från hakke misstänker jag att det är ont om barr i dagens lucka.”

För att han Granqvist har så hiiiiimla lite hår, jue. Men ... det mullrar i leden. Vad är det som händer? Är det myteri på gång? Aha:

– Fast den där är ju inte någon litterär gigant! hör jag nu halva kommentatorsbåset hojta.

Nåmen, det finns det många författare som inte heller är.

Lasse Granqvist (f. 1967 ... ungdomen anfaller) är i alla fall en synnerligen kompetent journalist. Han får ideligen frågor om hur han lyckas plugga in alla spelarnamn och uttal och associationer till gångna mästerskap och svunna spelsystem. Han säger (och jag håller med) ”pah!” och ”det är ju det som är jobbet”. Fråga översättarna hur de kan hålla reda på alla ord, snickarna hur de kan hålla ordning på alla sågar och vinklar och reklamarna hur de håller koll på all reklam som redan har gjorts. Eller, gör inte det förresten.

Texten som till synes handlade om det tunga brittiska kavalleriets berömda attack  vid Waterloo (som uttalas [vaaaaterlå] på brysselska) skapades ur det sammelsurium av ord som var Lasse Granqvists rekord (som Statistikern länkade till). På 23 (där kom det!) sekunder lyckades han få ur sig 118 ord (kontrollräkna hemlisbloggarens text). Se:

”Mikael Renberg tar sig loss från uppvaktning, det är bra, det är starkt gjort. Tar sig in i offensiv zon, spelar i sidled för Zetterberg som inte når den. Det är bara sekunder kvar av utvisningen. Zetterberg lägger ner pucken i egen zon för Mattias Norström och Sverige ser till att utvisningstiden försvinner. Norström spelar fram pucken i banan som läggs ner sen av Renberg, djupt ner i egen zon av Rhodin, Sverige fulltaligt. Rhodin spelar fram till den nyligen utvisade Jörgen Jönsson, 1,25 kvar av matchen. Jönsson lägger ner pucken längs sargen, ner att hämta för Janne Ninimaa, Finland. Ninimaa tvärstannar bakom buren, Pasi Nurminen lämnar kassen, 1,20 kvar, Sverige leder 6-5.”

Som ni (inte alls) minns, är ju just denna match ett kärt minne. Sverige låg under med 1–5 i andra perioden, men bytte målvakt och vände matchen och vann till slut med 6–5. I VM 2003 (20,03, bravo Aequinoxia).  Oj, här kommer plötsligt två minnen flygande:

1.
När jag i höstas intervjuade Lasse Granqvist i radion. Radioperson som intervjuar radioperson är som när frisör klipper frisör eller jag och min djefla man kliar varandras ryggar (ursäkta bilden). I alla fall artikulerade Lasse väl och talade i fullständigt normal hastighet.
2.
När jag 1994 som redaktör för Nationalencyklopedins litteraturämne fick ringa upp Kristina Lugn för att fråga om något relativt oviktigt (som jag egentligen hade kunnat kolla på annat sätt). I alla fall artikulerade Kristina väl och talade i fullständigt normal hastighet.

Man kan se Ralf Edström och Lasse Granqvist referera på massa ställen på nätet. (Klicka nu.) Eller referera och referera. Edström sitter (ni har väl klickat?) och vrider sina händer av pur uppsluppenhet medan Granqvist hoppar, skriker, vrålar och bryter sin röst på fem ställen. (Det är Sveriges 1–0-mål mot Paraguay i VM 2006. Kolla här hur det såg ut på planen – men med helt andra kommentatorer.) Lasse är galen av glädje som jag, Ralf är galen på insidan, suger lite på snuset och njuter lika lugnt som alltid, t.ex. här. (Fast nu ljög jag. När Ralf slog in den volleyn led han av diarré och vågade inte hoppa omkring.)

Jag vet att det ofta är så att man antingen gillar sport eller gör så gör man det INTE – men ni som är lite anti: kolla på glädjen på planen! Tänk er att det är små barn som har fått femton kilo godis var ... visst hade ni kunnat förstå deras hopp, skratt och skutt? Själv blir jag nästan rörd och suckar från djupet av mitt sorgsna landslagshjärta ”Aaahhaallbäck ...”. (Han har slutat att delta i landskamper, den dummern.)

Såja. Den rolige Lasse Granqvist har med den äran tagit över facklan av inte alls i tur och ordning Plex Pttersson, Bengt Grive, Sven Jerring, Lennart Hyland, Åke Strömmer, Arne Häger oj, Hegerfors, Lars-Gunnar Björklund och de andra. (Jag slog upp och kollade lite på Wikipedia. Sverige listar 11 medan Tyskland listar 170 sportjournalister. Oj. Någon tüsk sportwikipedienörd ist verrückt gegangen.)

Nu ska vi ha oss en vinnare! Jag drar och sliter i lapparna. Det är ett himla sjå med er som är på resande fot och missar luckor. Bort, bort, bort. Men nu! Jag draaaaar ... och draaaaaar och draaaaar ... Plastfarfar! (Han som behagar kalla mig populist [ofta nedsätt.], mutter mutter.) Grattis! Dagens bragd, som härmed premieras med en tröja, stod Vredens barn för. (Hon klämde fram kommentarer från Smålands allra mörkaste skogar, herrejisses.) Mejla adress och storlek!

Nästa lucka! (Men när nästa facit och sista luckan kommer, vet jag inte riktigt. Har en hel del att stå i.)

Kuriosa: Lord Oxbridge fick sin fot bortsprängd som en annan Foppa. Benet amputerades under en segdragen operation. Lordens stoiska kommentar under stort lidande var:

–The knives appear somewhat blunt.

Läs mer.

Facit till Julkalendern 21 december 2008

Lucka 21
Idag frångick jag min vana och lämnade ”tips och vinkar utanför det blåfärgade” för att ni skulle börja tänka som sångfåglar. Men det behövdes knappast; redan en dryg halvtimme efter midnatt kom Görel på att ”Det här handlar om en släkting till vår vanliga canis canis”. Förlåt mig nu när jag inte rabblar alla som förstod – men när Eva-L triggade er till att börja tänka på sånger, rasslade det till och Vovamomo och Fredrik I sjöng ikapp. Emi hade klurat färdig på kvällen och meddelade att det skulle kunna handla om ”en förälders overksamma canis domesticus som sätter tonsätter sina intentioner att utföra arbete vid en senare tidpunkt”.

Fast hur var det med texten? Den var inte stiltrogen ett endaste dugg – men handlingen i ”Mors lilla lathund” fanns där. Varför yrade jag om ingenjörstänkande och läsande med lupp och ABC-bok? Och varför står det (TT.) med punkt allra sist? Jo, för att ni skulle bli misstänksamma och kolla på versalerna som inledde meningarna. De var ESIANDDNRILGT. Och vilket namn kan man skapa av dem?

Just det.

Det här har jag längtat efter i sedan 22 december 2006. Att hemlisblogga Astrid Lindgren igen, alltså. Och att använda versalerna. Men inte förrän igår kom jag på att det ju faktiskt inte funkar att härma stilen eftersom den är så vansinnigt speciell och välkänd. Med ögonen förbundna och efter femton nubbar samt med en slips knuten om höger lilltå kan jag ändå låtsas:

Nu ska jag berätta en saga. Det här är inte vilken saga som helst, utan en sorgesam och märkvärdig saga som inte har något namn. Just den här sagan, som inte är som andra sagor, kan vi kalla Nisse. Nu kan man ju tycka att det är ett underligt namn på en saga som inte handlar om en liten Nisse utan istället om den förskräckliga skurken Valborg Didriksson. Men det ska du veta, att i sagor är allt inte som hemma hos dej eller mej, där vi sitter vid fönstret och knaprar på kardemummaskorpor.

Det där hade ni knäckt på tre röda öron, eller hur? Eller blev det lite för Alfredsonskt?

Astrid Lindgren i kringlor och sidenrosetter 1923. Precis sådana hade jag för att dölja dumboöronen.

Vad finns väl att tillägga om Astrid Lindgren (1907–2002) förutom att vi när vi blir gamla kommer att knarra ”Jaja, jag minns när hon levde, den goda Astrid”?

I min dagbok från 1973 står det ”Det har kommit en ny bok av Astrid Lindgren och fröken ska läsa den för oss i skolan”. (Inte exakt citat, jag har slarvat bort lådan med dagböckerna nere i källaren.) Men vi låter väl Astrid själv sammanfatta livet?

”Jag for till Stockholm, där jag utbildade mej till sekreterare, hade plats på kontor, gifte mej, fick två barn, Lars och Karin.[---] Jag är änka sedan år 1952, två barn har jag, båda gifta, men min son dog sommaren 1986. Jag har sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.”

Ett av de där barnbarnen heter Anders och han var minsann på språkresa i Eastbourne 1979, men jag kysste en helt annan kille som inte hade en världskänd farmor. Närmare än så kom jag henne aldrig – är jag månne den enda i min generation som aldrig skrev brev till Astrid Lindgren? När jag fick order om att göra det, tänkte jag:

Mors lilla lathund sa:
Du må tro, jag jobbar bra,
fastän vet du vad;
inte just i dag,
jag gör det helst en annan dag.

På samma sätt som jag har blivit ombedd att blogga om annat än det jag bloggar om, fick Astrid ibland propåer om att berätta om andra hjältar än starka flickor, propellerfigurer och pojken som gav björntjänsten ett ansikte.

– Varför skriver du aldrig någon bok om hur det är att vara ett skilsmässobarn i Farsta till exempel?
– Jag kan bara skriva om sånt som jag känner till. Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn i Farsta, antagligen går det en liten unge i Farsta just nu, som kommer att skriva om det en gång.
– Men Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja? Vet du mera om hur det är i Landet i Fjärran, Nangijala och Mattisskogen än om hur det är i Farsta?
– Ja, det vet jag. Men hur jag vet det, det talar jag inte om, sa Astrid.

I min iver att hitta nya vinklar, finner jag nu att Pippi Långstrump-manuset var kraftigt reviderat om man jämför med originalmanus. (Klåpare till redaktörer, eller hur Ingrid?) Se så upprörande –

• fluglort blev flugprick
• kul ändrades till skojigt
• ta mig dalern mildrades till minsann.

Hur kommer det sig då att förstaupplagan var full av korrfel? (Klåpare till redaktö...) Jag bläddrar lite i Saltkråkan nu. Den låter faktiskt lite annorlunda:

”När familjen Melkersson klev iland på Saltkråkan möttes de av en liten människa och en hund. Människan var av kvinnokön och ungefär sju år. Det var Tjorven med sin hund Båtsman. Malin skrev sedan i sin dagbok: ’Det där måste vara Saltkråkan själv och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?’”

Kanske berodde det på att Saltkråkan skrevs som tv-manus och kom ut som böcker först efter filmatiseringen (1964)?

Utflykt med kompisarna 1925. Astrid är den tredje från vänster.

Tillsammans med några kompisar hamnade Astrid 1925 i Ellen Keys trädgård. Astrid rapporterade:

”Vi skulle just avlägsna oss, då en fruktansvärd S:t Bernhardshund kom utrusande och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund.)”

Ovanför en dörr i Ellen Keys entréhall stod förresten:

”Denna dagen ett lif”

Känns det – och hunden – igen? Källa: Jens Fellke.

Astrid och lille Lasse i Vasaparken den 7 april 1930. (Bilden hittad hos Annika Bryn.)

Slutligen har jag hittat en liten guldgruva. I Svenska Dagbladet 1/2 1995 (ett på det hela taget ganska oviktigt årtal, men Astrid dog på sitt 95:e år i alla fall) berättade Peter Malmqvist vad Pippi Långstrump var värd enligt lakritsbåtsindex.

Han utgick från när Pippi handlade för en gullpeng och inte fick någon växel tillbaka.
Det hon handlade skulle 1995 ha kostat:

• 18 kilo karameller à 9:80/hg: 1 764:-
• 3 kilo geléhallon à 9:80/hg: 294:-
• 3 kilo lakritsbåtar à 9:80/hg: 294:-
• 60 klubbor à 1:50: 90:-
• 72 paket kola à 250 g: 1 764:-
• 103 (paket)chokladcigarretter: 2 450:-

Det blir 6 656 kronor och jag har bestämt mig för att inte kontrollräkna utan bara stilla reflektera över att det var väldigt vilket dyrt lösgodis vi åt 1995. Men 6 656 kronor motsvarar i alla fall 7 870 kr idag även om det guld man 1995 fick för pengarna vägde 75,27 g och att 75,27 g guld idag kostar 12 548 kronor. (Ja, jag gick nästan helt vilse i den jättejättestora havslabyrinten som vi kallar nätet.)

Pippi har en kappsäck, som skulle kunna vara 50 x 80 x 30 cm. Om man staplar gullpengar av en enkronas storlek i den så rymmer den 19 108 gullpengar, bestämde Peter Malmqvist. Och nu kan ni räkna ut hur mycket pengar hon är värd idag. Men vill ni inte det, kan ni istället lyssna på Mors lilla lathund här och gråta en skvätt över svunna tider som nästan känns som paradiset med ständigt soliga somrar och barn som får åka på tågtaken.

Vinnartajm! Jag har på min lista 211 olika gissare sedan 1 december. Blott en skärfva får t-shirtar – och idag är ni runt 50 i hatten. Jag drar en idag, och det bliiiiiiiir ... aha, en frekvensgissare – Babbsan! Jessika får samtidigt för lång och trogen men alls icke avslutad tjänst förra årets t-shirt som tröstpris och hupp och hej, hur gick det här till, vi har ju bara tre luckor kvar! Och jag har fem t-shirtar! Nämen då tar vi ju en till vinnare, eller hur? Åååå heeej. Jamen det var ju på tiden. Fast enligt egen utsago använder hon inte t-shirtar. Översättarhelena!

Plats för tankepaus över december månads snabba flykt.

Men ohoj och förlåt. Jag lovade ju att redovisa hur plommonstopet agerar vid dragningen! Sorry! Det får bli efter julafton!

Lucka 22 kommer vid åttasnåret när ni har sovit ut.

Facit till Julkalendern 20 december 2008

Lucka 20
Idag var det lite jobbigt. Det fanns flera fullständigt övertygade gissare som bara lämnade små skärvor av ledtrådar efter sig. För att inte missa några, satt jag som en slav vid burken och letade och letade. AS? Hästen med namn? Warnerbring? Fiskar? Jag ber att få citera Tillerosa:

”Hur i all världen har alla tid att sitta här och vara finurliga? Jag försöker fortfarande jobba ifatt de uppdrag som halkade efter runt Wassmo och Bert.”

Idag var gissningarna spretiga som nånsin en gammal tv-antenn: Ozzy Osbourne, Ola Salos turnéanteckningar, John Pohlman, Dario Fo,  Mario Puzo (dagens längsta gissning, som kom från Ica) och Swedenborg.

Kanske var Malinka först med det rätta svaret. Men riktigt säker kan man inte vara när gissningen ser ut så här:

”Nu blev jag så glad över att jag hittade en länk mellan Blake (William) och Bulgakov att jag kom av mig.”

Ja, det var hemlisbloggaren som tydligt var inspirerad av dessa två mäns verk The Marriage of Heaven and Hell och Mästaren och Margarita. Sedan kom Niklas på att telefonnumret var ett datum och hakke letade sig fram till svaret. Men många var det som hade helt andra lösningar som de var bombsäkra på och som de inte alls tänkte släppa.

En yngre Salman Rushdie.

Salman Rushdie (f. 1947) fick en vacker dag på 1980-talet en idé till sin fjärde roman. Två män faller ur ett exploderande flygplan och tjoff, förvandlas en till en ängel medan den andre, som – tjoff – förvandlas till en djävul inte alls funderar över hur hans plommonstop kan sitta fast på huvudet medan han faller. (Han har bevisligen inte drivit en Julkalender, som ju överlever p.g.a. funderingar runt ett Plommonstop.) De två männen heter Gibreel Farishta och Saladin Chamcha, och de är båda två skådespelare. Så långt är väl historien som de flesta andra historier grundade på fantasi, bibeln, "ska-dom-dö-nu-oron" samt paralleller till Karlsson på taket och Livet. Samt döden. Första meningen:

”– To be born again, sang Gibreel Farishta tumbling from the heavens, first you have to die.”

På svenska står det ”För att födas på nytt måste man först dö, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen”, men det lät så simpelt så jag bestämde mig för att citera på engelska istället.

Men sedan drog Salman Rushdie in Muhammed i handlingen – Muhammed som man ibland inte får nämna med just den bokstavskombinationen eller rita av. (Nej, jag raljerar inte. Och överdrivsförvillelser är jag alls inte känd för.) I mina ögon är inget i boken blasfemiskt, men så är jag ju heller inte särskilt insatt i teologi.

”Mahound shakes his head. – Your blasphemy, Salman, can't be forgiven. Did you think I wouldn't work it out? To set your words against the Words of God.”

Snabbt som ögat förbjöds boken – som jag nu nämner vid namn, må himlen falla ner över mig – Satansverserna i Sydafrika. (Varför var Sydafrika först? Någon av mina läsare som vet?) Pakistan, Saudiarabien, Egypten, Somalien, Bangladesh, Sudan, Malaysia, Indonesien och Qatar var inte dom som var dom utan följde strax efter. Vad man protesterade så våldsamt mot var att Rushdie i sin roman inte gav ”en sann bild av Muhammed”. En roman som inte är sanningssägare ska man alltså förbjuda, ja, det är precis som när Jan Guillou fick skäll av sin mamma för att han i sin roman ”Ondskan” hade farit med osanning. (Ok, den var självbiografisk, men för den skull behöver ju inte allt vara sant. Är det inte det som är poängen med romaner?)

Den 14 februari (02/14/89) utfärdade Ayatolla (Rhuholla) Khomeini en s.k. fatwa mot Salman Rushdie: han skulle förföljas och infångas samt avrättas. (Fatwa är dock inte synonymt med dödsdom.) Salman, han gömde sig i Storbritannien och Storbritannien bröt alla förbindelser med Iran. Jag citerar Wikipedia:

”Muslimska grupper höll tävlingar i vilka som kunde bränna flest exemplar av Satansverserna. Många personer som varit inblandade i översättning och publikation av boken blev föremål för dödshot och trakasserier, och vissa mördades, andra blev allvarligt skadade.”

Pennan är starkare än ... nej. Salman Rushie bad 1990 om förlåtelse för sitt tilltag, varpå Iran tänkte i åtta år och kom på att jodå, de godkände ursäkten. Men så kom de strax på att det gjorde de ju inte alls, och så sent som för tre år sedan meddelade Iran att Rushdies dödsdom fortfarande låg fast eftersom det bara är den som har utfärdat en fatwa kan ta den ur spel. Rhuholla Khomeini har dock svårt att återkalla sin dom eftersom han själv dog redan 1989. (Det är hans begravning som man minns som ett totalt kaos där horder av människor slet och drog i den ynkliga träkistan, som gick sönder så att den döda kroppen höll på att falla i gatan.)

En äldre Salman Rushdie.

Roberto Saviano är en annan mordhotad författare som skrev om den napolitanska/neapolitanska maffian. Nu gömmer han sig som Rushdie. Nu har vi i Julkalendern snuddat vid författare som lider alla helvetes kval med ångest, författare som lever med dödshot och författare som inte hade så roligt och författare som inte hann bli riktigt erkända innan de dog. Det verkar ju kul, det där yrket.

Kerstin Ekman var en av dem som 1989 blev så förbannad på Svenska Akademiens flathet och underlåtenhet att med namns nämnande protestera mot Irans agerande att hon sedan den dagen inte har deltagit i Akademiens arbete. Well, that’s a shame och slöseri på kompetens, väl? (De andra var Lars Gyllensten och Werner Aspenström, men de har dött och ersatts med ickeprotesterande medlemmar nu.)

Ett par förklaringar: Den Martin som Rushdie planerade att ringa, var Scorsese med The Last Temptation of Christ – som ju också fick våldsam kritik för det religiösa/blasfemiska innehållet.  Minns ni förresten att Le Carré och Rushdie har varit i luven på varandra? Läs här. Men oavsett om nu Rushdie har bråkat med en halv värld eller om man anser att Satansverserna faktiskt är en riktigt tråkig bok, så är det så att denne författare numera trots alla hot faktiskt åker runt i världen och är gäst i pratsoffor i tv. Han är ytterst vältalig och spirituell och riktigt, riktigt rolig. Han är relativt nyskild från sin fjärde fru, som hade ett urläckert (ja, jag är pervers) ärr på höger arm.

Nu drar vi två vinnare! (Två? Ja! Go figure.) Hej och hå ... Huuuusse oooooch Citronen! (Om inte Vovamomo redan hade suttit i en vacker t-shirt hade jag kunnat skicka en till henne bara för envisheten.)

Gå mot nästa lucka: 21.

Facit till Julkalendern 19 december 2008

 Lucka 19
Under tiden på NE hände det nio gånger av tio att skribenterna skickade in artiklar som var för långa. För det är så himla svårt att skriva kort.

– Hejsan hejsan, det är redaktör Bergman här. Ja, din senaste artikel skulle ju vara på 15 rader, men du har skrivit 375. Trehundrasjuttiofem. Rader.
– Men ni på redaktionen förstår inte hur viktig denna person var! Och ääär! Hans livsv...
– Jag kommer att stryka 360 rader, inklusive uppgifterna om att han var en mycket omtänksam morfar och hade 37 kusiner.
– Neeeeej!

Detta skriver jag bara för att ni ska förstå att hur långt detta facit än är, hade det kunnat vara så himla mycket längre.

Lotta löste gåtan på ett tidigt stadium, men var så diskret att flera av efterföljarna trodde att de var först. Hans Persson, Pribus och Bengt var två av de mer lyckliga gissarna med många utropstecken och Fru Decibel konstaterade med en ledtråd insmugen helt lugnt: ”Basker mig, den bloggaren skulle det kunna vara!” Loppran gjorde detsamma med ett citat ur hemlisbloggarns mun:

Lotta bör få dagens pris för blixtsnabb reaktion
fast så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt så kallas det intuition.

Hon fortsatte senare med:

Vi kan också berätta
vad som utomlands är svårt att tro;
att det inte handlar om en farbror
fast förnamnet slutar på o.

Och föräras därför dagens heders-t-shirt.

Flera stackare bekände dock att de kände sig deppade och utanför pga:

1. tröjbrist
2. slutledningsbrist
3. hemska minnen från skolgården.

Och det är ju alls inte min mening. Om jag har tröjor kvar efter julafton och de tröjlösa fortfarande är just det, tar jag emot mutor på vardagar mellan 07:03 och 07:15. Särskilt ömmande fall får dispens även under helgerna.

Den coolaste kommentaren med total insikt kom Ökenråttan med:

”Jag har varit hemma hos hemlisbloggerskan på efterfest, med Dottern och andra kompisar. Vi åt upp alla efterblivna pannkakor som skulle varit till middag dan därpå.(På själva festen före började det brinna i en soffa och jag blev kär i en kille som jag fortfarande umgås med, efter alla dessa år. Vi sågs senast i går kväll, faktiskt, med hans tredje fru och min Lille Maken.)”

Barbro ”Bang” Alving (1909–87) kom ur två skrivande föräldrar och visste redan som liten att hon skulle bli journalist. (Ptja, jaha, jag visste redan som liten att jag skulle bli skådespelerska, men inte blev jag det, inte.) Hon växte upp i ett s.k. ”roligt” hem, men var inte nöjd med vem hon var, och sökte själv orsaken på detta vis: ”Av någon anledning vägde jag 80 kilo när jag var 18 år."

Precis som andra skrivande storheter från denna tid, var det tidningsjobb i Klarakvarteren som gällde. Bang skrev även utförliga dagböcker, och hade säkerligen varit en flitig bloggare idag. Månne är bloggen vår tids litterära plantskola i sin linda?

Det Bang är mest känd för idag är de många kåserierna, utlandsrapporterna, skildringen av Belin-OS 1936 (jag är grön av avund), radioreportagen, att hon som ogift fick ett barn som hon inte gömde och att hon strax därefter bildade familj med med en kvinna, att hon var feminist, pacifist och katolik och sa upp sig från DN när DN inte höll med henne om kärnvapnens vara och inte vara. (Tänka sig, Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen.) Eftersom hon vägrade att delta i civilförsvaret fick hon sitta i en månad på Långholmen. (Sedan 1986 heter civilförsvaret något annat. Håll i er. ”Civilt försvar” Wow, liksom.) Bang for världen runt, var rolig och bestämd samt vansinnigt kompetent. Här har vi alltså en viljestark och självsäker pennfäktare?

Nej.

Hon avslutade inte sina studier och hade dåligt samvete för det. Hon var inte hemma med sin dotter Ruffa och hade dåligt samvete för att Ruffa kände barnflickan bättre än Bang själv. Hon skrev i 18 år på en bok om Elin Wägner och hade dåligt samvete för att det tog så lång tid och precis som alla andra med krav på en veckokrönika led hon av deadlineångest med tillhörande dåligt samvete. Hon fick barn med DN:s tecknare – Birger Lundquist – som råkade vara gift på annat håll och det kan man ju ha lite dåligt samvete för också. Dessutom hade hon i perioder väldigt dålig ekonomi. Jag fortsätter listan: skrivångest, livsångest, käkkramp, ansiktssmärta, magkatarr, prestationsvånda, skrivkramp, depressiva perioder och dessutom ett synnerligen besvärande alkoholberoende. Exempel kommer här.

När hon hade fått hinkvis med beröm för OS-rapporterna 1936: ”Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären.”

År 1939 skrev hon i sin dagbok: ”Man ska bara orka och orka och orka hela livet. Just nu orkar jag inte orka någonting.”

(Läs mer.)

Bang umgick med Cilla Frankenhaeuser, Eyvind Johnson, Karin Boye och Elin Wägner och de andra. Om jag riktigt koncentrerar mig, kan jag komma på att jag en gång drack öl med Johan Wester (Hipp, hipp) och att Den djefla mannen har en lumparkompis som är regissör i Hollywood. Fast vad ska jag med sånt kändisskräp, jag har ju ett helt kommentatorsbås till mitt förfogande.

Det var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu Uuunder en fiiilt ...)

När vi frilansskribenter stånkar över konstiga uppdragsgivare som hittar på dumheter kan vi tänka på dessa Bang-rader:

”Dessutom drunknar jag snart i svenska Kyrkans psalmbok. Jag har haft ett hundra arga prelater i telefon för att jag satte journalistiska rubriker på enquèten, inte deras eviga å ena sidan - å andra sidan. För att vara Kristi brudar grälar de förvånansvärt bra.”

Annika skrev i en kommentar ”Lite klyscherizer idag?” och Husse kom med en välbefogad fråga:
”Kan inte hennes stil, bara att hon var en god rapportör, men skrev hon verkligen så?”

Nej, verkligen inte. Bang var nämligen rolig. Det jag gjorde var att ta titlarna på hennes böcker och bland dem stoppa in allt, är, då, det, faktiskt, få, förstås, gör, jag, lite, man, med, men, min, när, och, om, oss, ser, ska, som, till, ut, vad, vara, väl, vi, vill så att det blev en läslig text. Att "trots att min man numera är omgift" var från ett filmmanus  och sista slängen om Svenne & Lotta var för att ni skulle börja nynna på ”Bang, en boomerang” som de deltog med i Melodifestivalen 1975 (ett ypperligt år, när coola Michelangelo var med men trista Jennie, Jennie vann och alla ändå bara minns Ska vi plocka körsbär i min trädgård).

Uppdatering: Ö-helena hittade en basketbi..., nej baskerbild.

Våren 1983 drabbades Bang (liksom Tomas Tranströmer 1990) av bland det mest helvetiska en språkmänniska kan drabbas av – afasi.  Dottern Ruffa har sorterat bland allt det som Bang sympatiskt nog hade sparat (ser ni, min välfyllda källare kanske kommer till nytta?) – skoluppsatser, taxikvitton, andras brev, egna brev, kassaböcker, tidningsklipp, reportageblock och en farlig massa små lappar med anteckningar från sömnlösa nätter. (Än en gång: Blogg-Bang!) Allt detta finns sparat på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg, dit ju Flinn irrade häromdagen.
 
Nu mot Plommonstopet! Jag spottar tvi-tvi-tvi och påminner om Lopprans hederspris (se ovan) och draaaaaaar (nu censurerar jag att jag först drog tre lappar på redanvinnare) ... Leopardia! (Förtvivla icke, Malinka, Babbsan, Kronfrun, Dieva och alla andra som fryser om överkroppen.)

Lucka 20! (Hopplöst svår förstås.)

Facit till Julkalendern 18 december 2008

Lucka 18
Svåååårt var det idag. Men det var med flit.

Först med en kluring var Wickmanskan:
”Det är något lurt med datumen och veckodagarna. [---] Vissa dagar och datum passar ihop, andra inte. Vet inte om det är signifikant,men jag tror det har betydelse.”

TorpSara kom sedan och var så listig att jag inte såg det vid en första läsning:
”Ibland när jag drar åt kakelugnsspjället är jag rädd att elden inte är utbrunnen. Då kan man dö. Huvudpersonen arbetar på Hemtex i sin ungdom, men hamnar sedan i offentlig tjänst.”

(Kolmonoxidförgiftning, sybehörsbiträde, prostitution.)

Fredrik I hade också förstått, men tolkade allt i kommentatorsbåset som hade med hajar att göra som en blinkning eftersom (håll i er) haj på franska heter requin.

Står hon och stickar där framför sängen?

Det var alltså Thérèse Raquin som hemlisbloggade. (Titta på förnamnet: accenterna ser ut som ett tak. Nu kommer ni aldrig att glömma hur man stavar Tessans namn.) Nu är ju hon precis som Bamse en litterär figur, varför facit handlar lika mycket om upphovsmannen som om den stackars huvudpersonen.

Storyn är precis som hemlisbloggaren skrev:
Yrvädret Thérèse Raquin bor hos sin tråkiga faster tillsammans med sin bleka kusin Camille. Denna faster (det är väl en faster?) bestämmer att de två unga kusinerna ska gifta sig med varandra – mycket för att Thérèse ska ta hand om den sjuklige Camille. När det är gjort, träffar Thérèse den spännande Laurent, som dock inte faller för henne förrän ett tag. Då blir det desto stormigare. Laurent dödar på Thérèses uppmaning Camille, fastern blir förlamad, Thérèse blir alkoholist och prostituerad och till slut begår de tu självmord tillsammans.

En på det hela taget förtjusande liten historia. Som först publicerades som följetong under namnet titeln ”A Love Story”. Om man läser berömda citat ur filmen ”A Love Story”  från 1970, hittar man ... just det: det som kanske var Gessle och kanske var Winnerbäck. Detta blev Gessles bidrag:

Jennifer Cavalieri: You look stupid and rich.
Oliver Barrett IV: Well, what if I'm smart and poor?
Jennifer Cavalieri: I'm smart and poor.
Oliver Barrett IV: Well what makes you so smart?
Jennifer Cavalieri: I wouldn't go out for coffee with you that's what.
Oliver Barrett IV: Well what if I wasn't even gonna ask you to go out for coffee with me?
Jennifer Cavalieri: Well that's what makes you stupid.

Datumen som jag valde ut till dagboken togs på måfå – förutom fyra, där veckodagen inte stämde med datumet. Tre av dem pekade nämligen på dessa namnsdagar:

Camilla 7/3
Terese 26/4
Emil 14/11

Stilen som jag försökte härma är den som man stundom stöter på hos ”den yngre generationen”. (–”Ett gaaaaaaah kan ju vara riktigt effektivt på rätt ställe”, sa jag där jag satt och skrev som en representant från den äldre generationen.) Det är i sådana dagboksbloggar väldigt vanligt att citera Winnerbäck, mindre vanligt att finna djupa livssanningar i Gessles textrader.

Kolla skrivbordet! Stökigt! Yes!

Émile Zola (1840–1902) fick Thérèse Raquin utgiven 1867 efter att först ha försökt bli advokat, sedan jobbat som kontorist bara för att inte klara av det heller och därför leva bohemliv i två år. (Bohemliv som ju låter så himla trevligt och mysigt samt för konstnärliga ådror även verkar vara inspirerande.)  Han skrev och skrev och blev publicerad i diverse tidningar och tidskrifter, men blev inte nämnvärt hyllad eller uppskattad. När han fick uppdrag att skriva det som blev Histoire naturelle et sociale d'une famille sous le second empire (berättelsen om en släkt 1852–71) var äntligen hans lycka som författare gjord.

Han skrev och skrev och skrev, men är ändå mest ihågkommen för Dreyfusaffären – när han 1898 i ett öppet brev ("J'accuse") försvarade Alfred Dreyfus, som hade blivit dömd för spioneri. Då blev Zola i sin tur bojkottad, dömd till både böter och fängelse och fick fly utomlands som Ingmar Bergman, Charlie Chaplin och diverse andra också har gjort. Men Zola bara fortsatte att skapa – han skrev och skrev och skrev och skrev, tills han plötsligt dog, förgiftad av rök pga. av en igenproppad skorsten.

För övrigt är det tydligt att Julkalendern sätter spår inte bara här utan även i verkligheten. Smultronblomma utbrister:

”Det är ju avkomma det ska stå och inte anfäder. Jag är helt bobmad just nu!” 

Själv glömde jag bort mina två äldsta barn idag. De stod och väntade på mig utanför en affär, men såg mig bara köra förbi. Ända hem kom jag innan jag insåg mitt misstag.

Plommonstopet hitåt! Jag drar två eftersom ni har varit så frustrerade: vi har ... Lisa och ... Studiomannen! (Lilla Lisa kommer att drunkna i sin tröja, Stora Studiomannen kommer att se hur flott ut som helst.) Äh, vi tar varsitt hederpris till TorpSara och Fredrik I också! Grattis alla fyra! (Mejla!)

Ny lucka i morgon bitti klockan 07!

Facit till Julkalendern 17 december 2008

Lucka 17
Elva minuter efter publiceringen klev jag in i kommentatorsbåset för att på goda grunder ta Aequinoxia i nackskinnet och placera henne i skamvrån. Här drar man henne som vinnare ena kvällen för att några timmar senare se henne kliva in med jordiga spikskor på mitt blommiga plastgolv!

(Jag vet – bilden är lite otydlig. Men andemeningen är: äsch, plastgolvet klarar av både jord och spikar. Jag klev ju alls inte in någonstans och tog ingen någonstans. Nu kommer nästa bild, koncentrera er.)

Men vad är väl hål i och jordkokor på golvet när nästan alla andra dansade in på lätta fjät och putsade fönster, satte upp fantasifulla väggprydnader och lade ut snygga soffbordsböcker?

(Beröm, beröm! Och det där med jordiga spikskor är jag van vid, Aequinoxia. Den djefla mannen springer orientering.) Dagens lucka var alldeles för enkel, för embryo skrev: ”nej den här var knepig men jag gisslar: orden runt på åttio dagar av jul verne”. (Min kursivering.)

Andra röster:

Eva-L:

”Det låter som fantasy detta. Tolkien. Lotten har dragit ner på deltagarantalet, Johnny Panic är Sam och Rainman är Gandalf. "Jag" är förstås Frodo. Tom och Jerry, eller Pippin och Merry, försvinner halvvägs och Pusher är Elrond, som sitter därhemma (fast han egentligen är den som borde ha störst chans mot Mr Blonde, det har jag alltid tyckt var lite konstigt). Mr Blonde är Sauron och kullarna som nämns är förstås bergen runt Mordor.”

Fredrik I höll inte med:

”Johnny Panic är förstås en fegis, så lejon han är, och Rainman är i själva verket en Tinman. Faster och Farbror (Tom & Jerry) fick stanna hemma när huset blåste iväg, och elakingen i bakhåll är ingen annan än häxan Västan. Och efter en massa äventyr lyckas hela gänget ta sig hem till Kansas (där finns det visserligen ingen havsvik, men Lotten gillar ju att luras). Medicinen? Helt vanligt vatten.”

Medan Görel hade problem med geografin:

”De åker norrut längs kusten och har lämnat Jansson och Husmusen vilket innebär att de åker FRÅN kullarna. Strax därpå kommer de TILL kullarna och har en tête-a-tête med Vargen. Sen kör de VIDARE mot HAVSVIKEN som är vårt hem.”

Jamen betänk nu att jag fick jobbet som geografiredaktör på Nationalencyklopedin just för att jag är så kass på geografi. Jag tror att några kullar bara är kullar medan andra är Kullaberg och att havsviken bara är Viken, där Rune ju bodde. Citattecknen stoppade jag förresten bara in i texten för att förvirra er. Simpelt. (Men rätt dumt när luckan var så lättlöst.)

Hur funkar den där kanttätningen vid öronen egentligen?

Det finns så fantastiskt mycket information om tidningen Bamse – han som var hemlisbloggare – på nätet. Det verkar som om det skrivs runt hundra uppsatser per år om Andréasson och den lille björnen som inte vill någon något ont, men som är beskäftigare än till och med jag. På Wikipedia kan man frossa i noggranna analyser av huvudkaraktärerna, kolla alla tidningarnas teman och spekulera i medvetet politiska, heta potatisar – förvånansvärt långt efter det politiserade 1970-talet. (Jag bodde i Luleå 1973–81. Say no more. Jag har spelat både ”Så tuktas en argbigga” och ”Trettondagsafton” i versioner som handlade om konflikten mellan de arbetslösa som ville ha jobb på NJA och den elake chefen som inte fattade att han behövde anställa fler.) Bamsefiguren är människovän, antirasist, feminist och alltid på de svagas sida. Krösus Sork och handlare Grymtlund är däremot elaka – för att kapitalismen (som bör bekämpas) tvingar dem att vara elaka. Jahaja. Har tiden sprungit ifrån Bamse?

I Bamse nr 7/1990:

”När Indokina [...] var fransk koloni fick folket där inte lära sig att läsa. Men under befrielsekampen mot Frankrike och USA lärde sig soldaterna det. De hade inget papper utan skrev på blad som de hängde på ryggen. Då kunde soldaten bakom läsa på ‘läxan’, medan de marscherade. Så lärde sig många läsa i det tappra Vietnam.”

I Bamse nr 4/1983:

”I Beijing finns världens största torg- Tien An Men. Den himmelska fridens torg. Där samlades den 1 oktober 1949 miljoner människor för att höra Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina. Landet var befriat från de krigsherrar, affärsmän och utlänningar som tidigare styrde. Före denna befrielse svalt vissa år många miljoner människor ihjäl. Efter 1949 har man delat maten mer rättvist och ingen svälter. Det är en av 1900-talets viktigaste händelser - var fjärde människa på jorden är ju kines!”  Källa.

På samma sätt som att jag igår inte skulle snöa in på 1300-talets klädmode, ska detta inte bli ett politiskt facit. Istället vet jag att berätta att Rune Andréasson bodde vid samma gata som Den djefla mannens barndomshem fortfarande är beläget och att han var synnerligen givmild med Bamse-merchandise som handdukar och dito tröjor. Det enda konstverket i vårt hem som inte är en filmaffisch, ett barnfoto, en barnteckning eller en loppistavla är en svartvit Bamsetuschteckning med Andréassons dedikation. Den är säkert värd flera kronor idag. Jag låter Den djefla mannen berätta själv:

Farbror Rune älskade verkligen barn, men hade samtidigt en fantastisk arbetsdisciplin. När han jobbade var det strängeligen förbjudet att smyga i arbetsutrymmena, men då och då fick man besöka det allra heligaste. Det kändes högtidligt och väldigt spännande. På väggarna hängde souvenirer från Runes många resor. En gång fick jag välja ut några bildrutor (celler) som hade använts i Bamsefilmerna; jag tror de ligger på vinden i mitt föräldrahem. När det var dags för barnkalas ritade Rune individuella placeringskort i tjock kartong som var rena konstverken; jag har kvar ett rosa troll med svamp på näsan.

Familjen Andréasson hade en molijox långt före alla andra, nämligen en videobandspelare med stooora kassetter. I övrigt var hemmet befriat från överdåd, men det fanns många roliga saker att titta på.

Så här i efterhand har jag insett att familjen Andréassons liv var ganska likt Lottens och mitt. Barnen stod i centrum, och vardag och yrkesliv byggdes upp omkring dem. /En djefla man

Nä. Hit med datorn igen. Det är mitt facit!

Det är med att placera ett antal figurer med någon slags diagnos tillsammans och göra en gullig story är inte helt ovanligt. Nalle Puh, I-or, Nasse, Tigger ... ni ser mönstret? Prova nu med hela persongalleriet i Seinfeld. Eller så tar vi narcissisterna en och en: Karlsson på taket … Kalle Anka … Pellefant … Socker-Conny.

Förresten. Orangeluvan mejlar att det är hysteriskt roligt när inte bara hemlisbloggaren är mystisk, nu är ju även kommentatorerna mystiska i sina svar och tävlar om att vara så luddiga som möjligt. Vatten-Sanna påpekar i en kommentar helt sant att kommentarerna är ett livselixir. Ta åt er.

Nu drar vi snabbt två vinnare – jag måste cykla iväg till radiostudion i denna arla timma! (Helt utan vittnen görs detta nu, ska du veta, nudge, nudge, Pysselitens karlslok.)  Jag sorterade så många lappar som möjligt igår, nu ska vi se, pluttiplutt. Såja. Jag drar två: den ena står det Glöre på. Hm? Det måste vara Görel! Och den andra står det Goblincharlott på! Grattis! (Mejla!)

Lucka 18!

Bonusfilm som mina barn skrattar åt.

Facit till Julkalendern 16 december 2008

Lucka 16
Denna dag var fantastisk ur hemlisbloggarperspektiv. Ni samarbetade och gav ledtrådar och lät alla leta på egen hand för att ... det helt enkelt blir roligare så. Flinn berättade att hon till och med hade letts in i  kvinnohistoriska samlingarna på universitetsbiblioteket i Göteborg.

Ingela var nog först med rätt spår – men hon mumlade snyggt nog bara lite i skägget. Wickmanskan gjorde likadant, men nämnde (liksom Agneta) bl.a. hur hon tuggade på pennskaftet. Görel hoppade in och gav mig dagens första (men inte sista) skratt:

”Femton äpplen på död man kista, hej och hå och en flaska med must!”

Allas vår coach BéatriceBeaBeata hoppar med jämna mellanrum in och ger fakta eller ledtrådar så att ingen ska tappa tempo. ”Nordanvinden har ju ett namn, som även förknippas med en nobelpristagerska som var en kvinnokämpe. Kanske diskuterade de henne?” Mhm.

Översättarhelena utbrast: ”Men skrev hon så förfärligt pekoralistiskt, hon från Lund med tv-brorsdottern som passar in i Östen Warnebring-spåret?”

Och jag kan bara tänka: kommer vi någon annanstans än här få läsa ”Östen Warnebring-spåret” och dessutom begripa det? Lovely.

Dagens hemlisbloggartext är skapad med hjälp av stilen i Kvarteret Korpen från 1919. Måhända skiljer den sig från de andra böckerna, men si sådant bryr jag mig inte om i dessa bråda tider. Några saker som ni faktiskt ställde er frågande till är taget ordagrant eller bara förvrängt lite, lite. Från originalet:

• erfarenheter gemensamma med hustrur till busar
• förvånade mig inte alls att bli serverad fisksufflé, lammkotletter, [tiotalet] ostar, käx och bourgogne
• bara för att en är fattig och kvinna
• Jag ser vilka medel ni använder för att påverka mig. Det har ni ingenting för.
• Jag föll i gråt. Barmhärtiga öde, jag hade av alla män i världen försökt lura Mannen Som Inte Går Att Lura.

Fast den där mannen hette i originalet ”Mannen Som Inte Går Att Muta” på just det där sättet med versaler som gör att man läser med ett leende på läpparna. En kvinna beskrevs verkligen som ”liten som ett stenogram”, vilket är förtjusande roligt. Ordet tiotalet hade jag däremot stoppat in som en ledtråd (tiotalsförfattarna).

Till vänster 351 454 underskrifter för krävde kvinnlig rösträtt, till höger Elin Wägner i ett mode som jag verkligen gillar.

Elin Wägner (1882–1949) föddes på ovanvåningen till det som idag är gymnasieskolan Spyken i Lund. (Läs Agnertas kommentar nedan så ser ni hur jag glatt förvränger fakta.) Tre år senare dog hennes mamma i barnsäng och den som då föddes var lillebrorsan som jag nämnde i hemlisbloggartexten. Hans dilemma var att han 1920 fick ett barn med en kvinna som (här är det lite luddigt i källorna) sedermera lämnade barnet i Elins vård. Det barnet hette Giovanni och var halvbror till Ria Wägner.

Elin var en kvinnosaks-, miljö-, jämställdhets- och fredskämpe som var såpass före sin tid att ledamöterna innan hon väl valdes in i Svenska Akademien 1940 grälade om saken i flera år. Hör nu här vad rolig Elin Wägner är – den allra första meningen i Kvarteret Korpen lyder:

”Fröken Svenson är mycket smal, vilket ingen torde undra över som hör att hon är kontorist och har tbc.”

Husse mejlade (under sitt riktiga namn, varför jag inte förstod vem det var – Husse är ju bara Husse på samma sätt som att jag har svårt att kalla Översättarhelena för något så fjuttigt som Helena IRL) och berättade:

Elin Wägner har förekommit i mitt hem sedan jag var liten eftersom farmor var god vän med henne, likaså rösträttskämpe, så ung hon var. Farmor Signe föddes 1896, men hann med att gå med listor, precis som en annan efter USA:s bombning av Hanoi julen 1972. [---] Vill man läsa mer om deras vänskap och Signes syn på Elin Wägner så har hon ett eget kapitel i boken ”Eldsjälar i fredens tjänst”. Elin Wägners kamp mot krigsleksaker ledde till att brorsonen Vanny, 8 år, sa till faster Elin:

– Nu har du förbjudit oss att leka med bössor och pistoler och gevär och pansarbåtar och allt sånt. Nu återstår bara att tortera varandra vid pålar!

Elin Wägners arbetsrum. Titta, precis som mitt skrivbord.

Gamle språkröret Birger Schlaug har två stora idoler: Elvis och Elin. Elvis turnerar han med på pubar och caféer (Elvis’ musik, that is), Elin Wägner hyllar han på en blogg. Där hittade jag följande lilla text som Elin skrev till Karin Larsson:

”Vi känna er uteslutande genom er man, så som vi känna Beatrice genom Dante eller Laura genom Petrarca, men vi känna er bättre och alldeles säkert hålla vi mera av er, ty medan vi är i tvekan om den del Laura som sådan hade i Petrarcas sonetter, så veta vi förvisso, att det i Carl Larssons fall inte är drömmen om en kvinna, utan verkligheten av en kvinna som inspirerat honom.”

Se där, Elin och Dante i en smäll. Julkalendern is everywhere! (Nej, jag vet inte varför jag gödslar facit med engelska idag. Men jag tror att jag måste bejaka impulsen.)

Jag skulle kunna rabbla en massa år, anställningar, noveller, böcker och pris samt hur Elin Wägner var med och grundade Röda Korset här – men sådant har ni ju hittat fram till själva under dagen. Såg ni också att hon 1908 anställde en hushållerska –Linnéa – som stannade livet ut hos henne? Fly mig genast en hushållerska så att jag blir invald i Akademien *räkna-räkna* år 2022 eller så!

Nu ska vi ha en vinnare! Eftersom alla skötte sig exemplariskt med ledtrådar, rim och finurligheter och jag ju inte kan nämna alla här, blir det två pris. Håll i hatten! Jag drar ... Aequinoxia och ... Den obildade skåningen! Grattis! Mejla!

Lucka 17 kommer kl. 07 i morgon!

Ja just det. Mistral är en hård, nordlig vind från alperna. Gabriela Mistral är en kvinna som fick Nobelpriset i litteratur 1945 – på förslag av Elin Wägner. (Vilket BéatriceBeaBeata, hakke och Ardy listade ut.)