Facit till Julkalendern 1 december 2009

Ibland är det inte helt lätt att läsa mellan raderna när någon rusar in i kommentatorsbåset och med bestämda gester ropar ut det rätta svaret till lucka 1, fast tvärtom.

1. Det är någon som vet, men vill vara lite diskret. ”Och jag tror fortfarande att vi ska norrut. Eller söderut, förstås. (Till Nepal, kanske?) Eller både och.” (Fredrik I.)
2. Det är någon som tror sig veta, men som har fel. ”Söderut ska vi, söderut, men inte så långt.” (Niklas.)

Så har vi sådana som vet, men som inte vill skrika ut svaret eftersom det kan sänka de andra gissarna:

”Hmm... jag tror att vi ska norrut, jag.” (Samme Fredrik I, fast tidigare.)

Och så sådana som delar med sig av misstänkta ledtrådar:

”Att det börjar med just kapitel 59 måste ju betyda något. Jag har en teori om vad.” (Översättarhelena.)
”Vem har rubriker och kapitelindelning högerställt? En arabisk författare? Den tanken förstärks med alla ch-ljuden.” (Misswar.)

Slutligen alla som inte ger sig trots hur säkra motargument som helst:

”Solklart. Jan Guillou!” (AB, som inte gav sig utan förde fram det ena underbart stolliga beviset efter det andra.) ”59 är säkert ett årtal och har att göra med skolan han gick på. Eller nåt. Eller också är det längden på hans armar, uttryckt i centimeter.”

(Olsson måste däremot ställa sig i skamvrån emedan Olsson är rädd för att visa upp Olssons obildning. ”Usch, lika stor ångest varje år. För man vill ju inte gissa fel - och visa hur obildad man är.” Vad Olsson måste förstå är att det här inte handlar så mycket om obildning eller bildning. Det handlar om lattjolajban och klurerier! Såja, nu får Olsson komma fram ur skamvrån igen, för annars kan ju inte Olsson gissa fel i lucka 2.)

Nu till svaret. Jag fick idag anledning att på nätet rota fram klasskompisen Kerstin från ettan i gymnasiet i Luleå. Vi gick skilda vägar när jag flyttade till Dallas och hon som 16-åring blev gravid och flyttade till Kiruna. Varför ville jag ha tag på henne? Jo, för sedan många barnafödande år (hon har tolv barn, jag kommer aldrig ifatt!) bor hon i … tadaaa: Pajala.

Hemlisbloggaren var alltså Mikael Niemi (f. 1959, just det som i kapitel 59) från just Pajala. (Vår kommentator Hans Persson är inte en man med silkesvantar – utan att hymla nämnde han Niemi vid namn redan kl. 09:42.) Att jag ville få tag i Kerstin beror på att det var så ont om smaskig information (som inte inbegriper tårtor) om den gode Mikael. Men tydligen sköter han sig utan att lämna skandalspår, kräkas offentligt eller ens köra mot rött.  Han bara skriver böcker och har en trevlig fru, enligt Kerstin.

Niemi är född i Tärnaby, men bodde i Luleå när jag och Kerstin bodde där. Debuten skedde i en radionovelltävling när han var 22 år och när han var 31 kunde han skriva på heltid med hjälp av ett starta eget-bidrag. (Say what? Vabaha? Kan man det? Jaha, tydligen – för i Libris finns en diger lista på produktioner.) Han gör lingonvin, odlar potatis, jagar älg och pratar i skolor om hur det är att vara författare. Ibland blir han arg på psykvården, ibland talar han iklädd läderkostym med okända bloggare på Bokmässan (men jag har tappat bort bildbeviset!), ibland skriver han dikter och ibland blir han så arg på ”förtrycket av tornedalsfinnarna” (så står det i NE) att han skriver en hel kriminalroman om det. Och ibland springer han motionslopp med sin fru och de tre barnen.

Ni ser – han är alldeles förträffligt snäll. Därför måste jag ju klargöra hur det var med den där tårtan här ovan. Den f.d. kompisen Bengt Pohjanen skrev en bok som Mikael Niemi tolkar som ett angrepp på honom själv och hans föräldrar. (Mamman var talpedagog, därav sch-felet som några tog för som nederländska i inledningen av min text.)

Det roligaste i historien tycker jag är att Niemi var utklädd till en gammal gumma när han kastade tårtan. Vilken planering! Och DN reder ut begreppen med riktiga citat!

Pohjanen:
– Jag känner mig kränkt och har gråtit. Med vilken rätt kommer han till min premiär och slår en tårta i mitt ansikte mitt framför alla människor? Det var en hård tårtning som gjorde mig illa, och den var gjort [sic] med så mycket hat.

Niemi:
– Svammel! Det var en stor gräddtårta på en mjuk papptallrik. Han har säkert ont, men det är i egot han har ont.

Jahapp, ännu ett kilometerlångt facit är nedskrivet. Historien i lucka 1 kommer från ”Populärmusik från Vittula” och foten är en tunga medan kräket är kiss i kåsa. Det känns inte som om jag behöver förklara de andra ledtrådarna – dem har ni ju klurat ut förträffligt bra i kommentatorsbåset. De som har gissat fel ska inte vara ledsna. För nu är ni med: jag har med mina egna små liljevita händer skrivit alla edra namn på små lappar som jag nu nedlägger i min morfars gamla plommonstop som jag kommer att måsta lappa med silvertejp snart. Begriper inte var alla sprickor kommer ifrån. Lång och trogen tjänst?

Vänta. En sak till måste nämnas. Favorit i repris är ju den ljuvliga ilska som exploderar varje år när någon (heeeelt fel) gissar på Sara Lidman och då får en skopa ovett av Lidmanälskaren Vredens barn. 

Nu drar jag en lapp! Vinnare av årets Hemlisbloggar-t-shirt (som inte finns på bild eller i verkligheten än, men snart) är ... Aku – som (väl?) bor i Pajala! Aaaaah, plommonstopet vet vad det gör! Uppdatering: Det vet det inte alls, Aku bor någon helt annanstans. Rättning i ledet, vinnaren i lucka nr 2 måste bo i skfrnnf (tyst, min mun).

God natt! Lucka 2 dyker upp vid sjusnåret i morgon för att de kvällströtta ska få ro i kroppen. Knoppen.