Vi börjar med en fanfar för PK, Béatrice, Pysseliten och Dieva som kommenterade under Kalle Anka. TUUUT! (Nej, inte för att jag vill dra folk från traditioner eller tv-program utan bara för att jag tycker om synen jag får i mitt huvud: kommentatörer som inte kan släppa datorn.)
Den här luckan var synnerligen svår att skapa eftersom jag inte hade 40-års-kris-glasögonen med mig till kantorsbostaden där vi firar jul och ljuset var mer än skumt samtidigt som bokstäverna var mindre än små. Men då tog jag äldsta dottern – Femtonåringen – till hjälp eftersom hon just nu läser halva HB24/2009. (Ja, från och med nu har jag ett julkalendersklassifikationssystem.) Så här noggrant läser hon böcker:
Tur att det inte är en lånebok – lapparna kommer att få sitta där till döddagar.
Nu måste jag citera några av er igen, t.ex. hakke, som tänker högt: ”Ett par män, ett par pennor, ett par fötter, skinkan och och pappret kluvna i ett par hälfter.” Eller Matematik-sanna: ”Edmund blir Christoffer Eccleston och R blir Russel T Davies. Och när? Jo, det är relativt. Precis som tiden.” Söstra mi – Orangeluvan – hade inte ordning på någonting: ”Jag tänkte knivskarpt: aha, två män i en båt! Googlade och såg att det visst var tre män i en båt jag menade. Eller så menade jag något helt annat.”
Aequinoxia gjorde som många andra och rabblar allt som det inte kan vara – men gör mig samtidigt alltid osäker eftersom det är särskilt i rabbelkommentarerna som de hemliga ledtrådarna dyker upp: ”Jag antar att det inte är Vladimir och Estragon, inte Tre män i en båt, inte Eliza Doolittle, inte Povel, inte Buddha, inte Proust och inte en hel massa annat. Fullt av röda sillar. Så antingen är det en litteraturhistoria, eller så är det JK Rowling. Eller så är det Horace och Peter som försöker bräcka varandra med referenser.”Men vilken bra idé till nästa år! Och idéerna kommer i en strid ström:
Cruella: ”Två män i en båt kan bara vara Ruskprick och Knorrhane.”
Kerstin: ”Kanske E och R är en och samma person?”
Hans Persson: ”Jag snabbgissar på Statler och Waldorf från Mupparna.”
Cecilia N: ”Trazan och Banarne när de sitter på gärsgården.”
Goblin, Béatrice och de två systrarna Smultronblomman och Wickmanskan (som är systrar med varandra, inte med Béatrice och Goblin) har mellan gissningar och ogissningar en hel dagbok i kommentatorsbåset. Återskapa resan mot julen med hjälp av det ni har skrivit, så flödar en halv roman ut mellan tangenterna.
Några andra av rättgissarna var idag Annnanna, Béatrice, Katt, Smultronblomman och ZKOP samt Agneta, som var bombsäker: ”E = särskild sorts pristagare. Ett av hans namn bars även till viss del av rätt känd reformator. R = som ibland gick under ett förnamn som började på F.”
Men dagens bedrift måste Lisa FW stå för när hon gissar så här: ”Martinson och att den röda tråden är Aniara. Detta utan att ha sett dagens text vilket säger en del om min desperation.” Att gissa rätt utan att läsa är antingen rejäl bonnröta eller bara god kännedom om Julkalenderskaperskans influenser.Fast julaftonens Hemlisbloggare var alltså inte en utan två – giganter på olika sätt.
Harry Martinson (1904–1978) och Alf Henrikson (1905–95) var faktiskt kompisar och kunde säga ”Hörru Harry” och ”Aaah A.H.” eller tvärtom till varandra. Jag hittade på att de 1947 sitter i en båt och ger varandra uppslag till de två verk som skulle utkomma 1948:
”Vägen till Klockrike.”
”Lax, lax lerbak”.
Hatet mot träskor - s. 177
Rymmer mot Kalifornien - s. 59
Martin träffar en student och pratar - s. 217
RÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖV <3 - s. 180
Martin dödar en kalv - s. 132
Martin får stryk - s. 129
Lite fin dialog - s. 115
Visserullan, rullan hallifalli ho - s. 175
Drängen Julius - s. 173
Så långt Femtonåringen. Jag tog sedan idéer lite här och där och fastnade särskilt för hur Martinson beskriver känslan när man sparkar sin egen träsko mot fotknölen (s. 177) och när någon far ut mot någon annan och säger att röven som du sitter på är orsaken till att du inte blir något (s. 180). Ögonen och sjön kom från dessa rader (Kväll i inlandet, 1945):
Tyst boskap stirrar med gröna ögon
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar sin jättesked.
Jag börjar med Harry, som var ende sonen i en familj med sju barn. När pappan 1910 dog i tuberkulos, slängde mamma Betty förnuftet överbord och åkte till Amerikat för att aldrig mer återvända. Barnen blev fosterhemsplacerade hos olika bönder i trakten, där de mot arbete fick mat och husrum (de var bortauktionerade s.k. sockenbarn). Det kan ju hända att det fanns någon bättre anledning till Bettys flykt än bara total galenskap, men jag har inte kunnat hitta någon.
Harry med fem av sina sex syskon och den där himla mamman.
Harry rymde från skolor och olika hem tills han som 16-åring gick till sjöss, där han stannade i sju år. Sedan kom han hem med tuberkulos och klarade livhanken genom ströjobb och tiggeri medan han skrev lite på måfå och blev publicerad i en och annan tidning. Sedan träffade han sin blivande fru Moa, som liksom han skrev lite här och där men försörjde sig genom att ströjobba på gårdar. En dag gick Harry upp till ett förlag i Stockholm och öppnade en sliten portfölj med handskrivna dokument. Förläggaren häpnade och valde genast ut dem som publicerades i ”Spökskepp” (1929). (Jag kan inte svära på att det var så här det gick till; jag har bara fått historien berättad för mig.)
Harry Martinson på 1950-talet.
Sedan följde en tid när Martinson rosades för nästan allt han gjorde. Det sägs att det var en av anledningarna till han, när han fick dålig kritik tog den alldeles förfärligt illa. Pah, det tror jag att man kan göra även om man aldrig någonsin har fått bra kritik. Så kom då 1974, när han tillsammans med Eyvind Johnson (alla dessa namn med endast ett s i mitten, ser ni?) fick nobelpriset och dessutom dåligt samvete för det. Må så vara att de två inte är kända i hela världen, men vilka nobelpristagare är det? Må så vara att de båda var ledamöter i Akademien (hur i hela friden gick diskussionerna på mötena?) – men värre saker har väl hänt? De var ju bevisligen kompetenta grabbar! (Här kan ni höra en intervju med både Johnson och Martinson. Harry säger att journalisterna ska acceptera att även Sverige har goda författare och att de ”inte alldeles behöver tappa byxorna för det” och att de 270 000 kronorna kommer att gå till att betala skatteskulder medan Eyvind nämner mitt namn.) Vad som sedan följer är flera år som är fulla av kritik mot utnämningen, främst från Sven Delblanc och Olof Lagercrantz.
Fyra år senare begår Harry Martinson med djupa sår i själen självmord på ett till 1990 hemlighållet sätt: harakiri med en sax.
(Smidig övergång till den glade Alf nu? Hm. Öh.)
Alf Henrikson 1934.
Annat var det med Alf Henrikson, som blev nästan 90 år. Han och Harry Martinson umgicks och var vänner, särskilt på 30- och 40-talen. I min text framstår Alf som den lättviktiga och lite banalare – som han ju framstod för många. Men begåvningen var varken banal eller lättviktig. Och syntes tidigt. Hans syster Gerd berättar:
”Enligt vad min mamma berättat kunde Alf rabbla en massa för honom helt obegriplig poesi och latinska växtnamn innan han kunde tala rent. Detta har naturligtvis satt sina spår: poesin, latinet och hans intresse för växter. Alf lärde sig läsa före skolan och han blev tidigt en bokmal, som hellre satt inomhus och läste än var ute och lekte med jämnåriga.”När Alf i unga år inte riktigt visste vad han skulle bli, hörde han en gång en historia om hur historikern Eli F. Heckscher och hans 20 doktorander hade tagit fel när de analyserade en gammal text. De trodde att ”grönsaltat fläsk” var fläsk som hade blivit grönt av åldrat salt, när det tvärtom handlade om ”nysaltat” fläsk. Då förstod Alf att han nog skulle kunna tänka sig att skriva om historia om det inte var värre än så att göra fel. (Källa: en intervju som gjordes tre veckor innan Alf Henrikson dog.) Så då gjorde han det – med bravur! Och for omkring som alla de andra som jag har berättat om och fick skriva i tidningar och åka på reportageresor och ge ut böcker – som folk köpte!
Alf Henrikson jobbade förresten extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. (Och nu kommer en historia som jag har berättat förut.) När han hade korrläst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar och som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
”... men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”
Alf Henrikson var en lysande allmänbildare. Rolig och finurlig, klok och dessutom bra på att rimma. Ungefär som kommentatorerna i Julkalenderns bås, alltså. Avslutningsvis några av hans välfunna ord, exakt vad gäller både rim och meter:
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.
Exakt.
Oj, se här, en dedikation i ”Fem unga. Unglitterär antologi.” (1929)
”Till A Henrikson med hälsning från Harry Martinson.” Coolt.
Nu ska vi dra några vinnare ur plommonstopet innan jag kastar mig över DRT! Jag har ju fått plocka ut några, lite rörigt är det. Och så taaaaaaaar jag ... Chall! Och en till ... Katt! (Jag ska hem och räkna tröjorna och kolla om jag kanske måste lotta ut några till.)
Jag ber att få tacka er alla med PK:s ord från den 11 december:
Ge ut ”Best of Julkalenderkommentarer” eller ”The Kommentatorbås Story”!
Kanske ”Båsliv, en bok om förvirring”!
Din luring, fattade ju helt fel, trodde du menade att de gjorde något före sommaren 1933. Fingrarna är blågooglade. Tyckte jag var så duktig som hittade dem i ett sommarhus tillsammans.
Tack så hemskt mycket för julkalendern, den förgyller verkligen en trist december. Enda anledningen att längta efter julen (eller egentligen inte för då tar ju kalendern slut). Får se om DRT dyker upp i drömmarna i natt eller om facit hinner före.
Posted by: Béatrice Karjalainen | den 25 december 2009 at 00.13.01
YES!!!!
Posted by: Smultronblomman | den 25 december 2009 at 00.15.56
Wow! Jag var helt fel ute men har uppenbarligen inte lockat med mig några.
Men DRT håller fortfarande i sin nuvarande tappning. Alltid något.
Posted by: Dieva | den 25 december 2009 at 00.17.17
Vägen till Klockrike har jag läst minst tre gånger, men det hade jag inget för idag. Men tack iallafall för det hela! God jul!
Posted by: Anna Toss | den 25 december 2009 at 00.19.05
Var gissar man på röda tråden nu då?
Posted by: familjen vovvamomo | den 25 december 2009 at 00.29.07
Märkligt att Aniara och Animalen alltid sitter ihop i mitt huvud. Måste bero på att jag kompat dem ungefär samtidigt.
HM fanns i alla fall i sinnevärlden, men stackars Henriksson dök aldrig upp - tvärtom blev stackarn anklagad för att uppvisa likheter med Brasse, Grynet och Filip/Fredrik. Tycker rent synd om karln.
Posted by: Luna | den 25 december 2009 at 00.37.02
Jag hittade AH genom att slå upp versmått i Wikipedia som länkade till honom och där stod hans mellannamn som stämde så bra. Sen så körde jag lite wikipedia på det andra namnet och fick plöja några sidor innan jag gav upp. Googlade istället wikipedia, namnet och en fras ur HB-texten minns inte vilken och hittade HM.
Posted by: Béatrice Karjalainen | den 25 december 2009 at 00.39.59
Ja, var gissar man på DRT? Tänkte inte på det. Hm. Här? I förra luckan? Spelar egentligen ingen roll -- jag ser ju allt!
Posted by: Lotten Bergman | den 25 december 2009 at 00.45.51
Idag har verkligheten varit alltför påtaglig. Jag har varken kunnat läsa, fundera eller googla i den utsträckning jag velat.
Tack til Lotten och alla i båset för underhållningen under december! Vad trist det hade varit utan er! Hoppas vi ses nästa år.
Min röda tråd sprack på bokmalen Bradbury men det blir spännande att se facit!
Posted by: Niklas | den 25 december 2009 at 00.48.22
Men, Niklas, jag tror att era DRT:ar är bättre än min mesiga.
Posted by: Lotten Bergman | den 25 december 2009 at 01.18.51
Återkommen från mässa och vickning. Om röda trådar har jag inte mycket att skriva, annat än att det där med rymden och himlasfären har dykt upp på flera ställen.
Och kära Lotten, mottag mitt allra julevarmaste tack för vansinnigt rolig förströelse! Väninnan som är av en mer cynisk art undrade varför du ägnar dig åt detta - med fransk Karenina-bluff-blogg i minne vill hon inte riktigt tro att du gör det för skojs skull. Jag har försäkrat henne att man inte blir reklambombad eller utsatt för någon slags sublim hjärntvätt. I och för sig är det lite lätt beroendeframkallande - jag sitter bevisligen framför datorn kl 01:45 på julnatten.
Tack till alla medskapare av denna cyberhappening också - utan er vore det dubbelt så svårt och bara hälften så kul! Nu är linserna så torra att en ramlade ut på tangentbordet. Dags att knoppa!
Posted by: Luna | den 25 december 2009 at 01.45.02
Nej men herre min je, Alf Henrikson av alla stora idoler. Harry fick jag fram med hjälp av klara och tydliga ledtrådar från matskribenter och andra, men Alf. Stackars Alf var alldeles borta i mina hjärnvindlingar. Jag är inte hälften så beläst som jag kunde (borde) vara så även om Alf Henriksson är en rimidol har jag långt ifrån läst alla hans verser. Det ville jag göra, tänker jag för tionde gången.
Tack kära Lotten, kalendern har varit en veritabel guldgruva i vintermörkret!
Posted by: Håkan (hakke) | den 25 december 2009 at 01.54.26
Psst. Jag har lagt ut den röda tråden!
Posted by: Lotten Bergman | den 25 december 2009 at 02.04.57
Jag började ana så smått när jag läste ikapp kommentarerna, vilken bra avslutning!
Ett jättetack till Lotten som återigen har förgyllt december på sitt oefterhärmliga vis! Och tack alla båsinnevånare utan vilka kalendern inte skulle vara densamma.
God fortsättning!
Posted by: Görel | den 25 december 2009 at 08.45.57
Att Harry Martinson fick "dåligt samvete" för sitt nobelpris tvivlar jag på. Det var väl snarare så att han ifrågasattes av svenska besserwissrar med den lismande skallerormen Lagercrantz i spetsen. Denne högg ju också Ingmar Bergman, Jolo, Per Rådström m.fl. i ryggen. Och Tingsten förstås.
Eyvind Johnson är en stor europeisk författare. "Hans nådes tid" handlar om mig.
Varje gång jag besöker Stockholm försöker jag hitta Alf Henriksson på antikvariat. Han citeras också regelbundet på mina diverse bloggar.
This being said, kunde jag absolut inte gissa din gåta.
God fortsättning.
Posted by: Bengt O. | den 25 december 2009 at 10.02.06
Jag trodde ett tag på Bertrand Russell och Gottlob Frege, men det var väl tur att jag aldrig hann gissa på dem då. Det hade ju varit pinsamt!
Posted by: Ö-helena | den 25 december 2009 at 10.54.19
@Ö-Helena Dina gissningar är aldrig pinsamma. Ibland är fel mera rätt än rätt, jag jublade åt Sokrates och Platon.
Posted by: Håkan (hakke) | den 25 december 2009 at 10.58.12
Fast ordet higginskofta kan han väl ändå inte ha sagt på trettiotalet? Petitess. Varför inte, förresten, han kanske var först med ordet, vad vet man?
Harry Martinsons tragiska barndom var nog skulden till hans tragiska slut. Han följer ett mönster, som inte är ovanligt bland författare, ett mönster som jag intresserat mig för.
En gång bad en man mig att läsa "Hans nådes tid", åtminstone de första 50 sidorna. Jag läste 50 sidor. Snart måste jag läsa hela, när jag ser hur mycket den kan betyda för en människa.
Posted by: ZKOP | den 25 december 2009 at 12.22.07
Undra om Wikipedia förundras över ökningen över träffar i vissa artiklar under december månad. Jag menar hur många goglade inte sig inpå Higgingskofta odl?
Posted by: Béatrice Karjalainen | den 25 december 2009 at 14.23.02
Men nu får vi nog acceptera begreppet higginskofta eftersom den dök upp i pjäsen redan 1913/14 och han hade kofta redan då. I Sverige? Premiär med Jarl Kulle 1959, säger ni? Pfft. Fakta, vad ska man med sånt till?
(Ack. Den som ändå hade varit teatergående 1959.)
Posted by: Lotten Bergman | den 25 december 2009 at 22.40.49
Lotten, varmt tack för den glada lek!
Posted by: Agneta | den 26 december 2009 at 01.09.23