Lottens julkalender

Den röda tråden 2009: DRT special

De tidigare åren borde ha lärt mig att inte hitta på någon röd tråd och vika mig dubbel för att få in den i varje lucka utan att bara skriva hej tjolahoppsan och se vad ni kommer på, kära DRT-funderare. För jag tycker banne mig att ni lyckas bättre än jag. Ber om ursäkt, men det här blir lite långt eftersom jag måste berätta om era teorier. Agnetas ”DRT är en korsbefruktning av Zarah Leander och Myggan Eriksson” och Fru Decibels ”mina grannar” kan vi nämna. Några av er, bl.a. Dieva, var inne på rymden och himmel (och pannkaka), vilket hade passat jättebra. Om det bara hade varit det som jag tänkte på. (Om man vill kan man förresten se ett mönster i hur namnen stavas.)

Redan den 16 december presenterade Fredrik I en teori om DRT, som förstås är värd att nämnas.

Alla som läst Populärmusik minns episoden med råttsvansarna. Pelle fick svansen avbiten av en råtta.
Pelle Svanslös är en katt. Susanne Brøgger skriver ofta om katter.
Brøgger sitter i Danska Akademien, Kristina Lugn i den svenska.
Lugn och Stefan Andhé har säkert något gemensamt, de också.
Andhé bor i London, och just där öppnade Clas Ohlson sin 90:e butik.
Clas Ohlson har ett stort lager. Pär har efternamnet Lagerkvist.
Lagerkvist tilldelades nobelpriset, Lotta Lotass delar ut det.
Lo är ett djur, myra ett annat. (Och ja, jag vet att en myr däremot inte är ett djur, men om man tänker sig Jannes efternamn som en dalgång fylld med insekter så fungerar kopplingen.)
Jan Myrdal har skrivit förordet till en serie av Jan Lööf.
Jan Lööf tecknar serier, liksom namnen Berglin.
Jan Berglin delar intitialer med John Bigglesworth.
W. E. Johns stred i första världskriget, Samuel Beckett i det andra. (Han var i vart fall med i den franska motståndrörelsen.)
Beckett lämnade sitt födelseland, liksom Paul Anka.
Anka skrev en låt om Diana, Winston Churchill var släkt med henne (med Lady Di, vill säga).
Churchill klädde, liksom dagens hemlisbloggare (och Lotten), i plommonstop.

(Väl här måste jag bara påpeka att det finns många gissare som aldrig har blivit omnämnda, varken i DRT- eller facit-sammanhang. Det är inte gjort med flit, men jag ber om ursäkt ändå. Livet är så, orättvist liksom.)

Sanna kom på julafton med en matematisk teori: ”att summan av Julkalendern är noll (0)”. Nu funkar det bara om sista Hemlisbloggaren var född 1964, vilket varken den ene eller den andre ju var. Även om jag ju faktiskt är det. (Och dessutom precis som Sanna gillar siffror. Mera siffror nästa år!)

1. Mikael Niemi 1959
2. Gösta Knutsson 1908 -51
3. Suzanne Brögger 1944 +36
4. Kristina Lugn 1948 + 4
5. Stefan Andhé 1944 - 4
6. Clas Ohlson 1895 -49
7. Pär Lagerkvist 1891 - 4
8. Lotta Lotass 1964 +53
9. Jan Myrdal 1927 -37
10. Jan Lööf 1940 +13
11. Jan Berglin 1960 +20
12. Captain W E Johns 1893 -67
13. Samuel Beckett 1906 +13
14. Paul Anka 1941 +35
15. Winston Churchill 1874 -67
16. Charles Chaplin 1889 +15
Stan Laurel 1890 + 1
Oliver Hardy 1892 + 2
17. Ray Bradbury 1920 +28
18. Liza Minelli 1946 +26
19. Herta Müller 1953 + 7
20. Anne Holt 1958 + 5
21. Britney Spears 1981 +23
Madonna 1958 -23
22. Bodil Malmsten 1944 -14
23. Eric Linklater 1899 -45
24. Harry Martinson 1904 +5
Alf Henrikson 1905 +1

Nej, det blir inte 0 utan ungefär minus 59. Vilket är samma sak som 1959. Snyggt blire. (Jag har kontrollräknat nu och fått fel svar. Vilket ju är rätt åt mig, som säger att ni har fel hela tiden.)

Så till Översättarhelenas fullständigt sanslösa uträkning till Lucka 22 – att DRT var ”Gamla felgissningar blir som nya”. När det inte stämde, erbjöd sig ZKOP och Embryo att fixa det.

1. Mikael Niemi Gissade Fredrik I på.
2. Gösta Knutsson Gissade Agneta på.
3. Suzanne Brøgger Gissade jag själv på.
4. Kristina Lugn Gissade TBFKAEM på.
5. Stefan Andhé Gissade Charlott Goblin på.
6. Clas Ohlson Har ingen gissat på, men han är åtminstone omnämnd på Lottens blogg.
7. Pär Lagerkvist Gissade Crrly på.Gissade Bengt O. på.
8. Lotta Lotass Gissade Bengt O. på.
9. Jan Myrdal Har många gissat på genom åren.
10. Jan Lööf Gissade Statistikern på.
11. Jan Berglin Gissade Charlott Goblin på.
12. W.E. Johns (Biggles) Marie trodde att Biggles var DRT.
13. Samuel Beckett Gissade Fredrik I på.
14. Paul Anka (Diana) Har ingen gissat på. Men han är omnämnd under nr 17 på den långa listan.
15. Winston Churchill Gissade Eva-L på.
16. Helan & Halvan (Stan Laurel & Oliver Hardy) + Charlie Chaplin Den obildade skåningen gissade på Helan & Halvan. Och TBFKAEM gissade på Charlie Chaplin.
17. Ray Bradbury Här brast min röda tråd. (Embryo sa att han visst hade gissat på Bradbury.)
18. Liza Minelli Samma här. (ZKOP erbjöd sedan sin hjälp.)
19. Herta Müller Gissade Ulrika på.
20. Anne Holt Gissade Örjan på.
21. Britney Spears + Madonna Dieva gissade på Britney. Och Orangeluvan på Madonna.
22. Bodil Malmsten Gissade Aequinoxia på.

Men nu är det så att hakke har lite mer rätt. Eller, rätt och rätt, de andras är ju inte fel. Men hakkes tråd är av akademisk karaktär: ”Bodil Malmsten har studerat vid Konstaakademien. Flera författare har varit medlemmar av svenska akademin, blivit prisbelönta av densamma (eller av Norrbottensakademin i Niemis fall), och Brøgger sitter i danska akademin. Chaplin, Laurel, Hardy och Minnelli har vunnit Academy Awards (medan Bradbury fick nöja sig med en nominering), Spears och Madonna sjungit på Star Academy. Och vid Insjön bedrivs utveckling och utbildning vid Clas Ohlson Academy. [Linklater] har till nöds en dotter som studerat vid London Academy of Music and Dramatic Art, och "akademi" var i äldre tid en vanlig benämning på universiteten i Lund och Uppsala, där Knutsson och Berglin tillbringat sin tid.”

Och så avslutar hakke med en befogad fråga: ”Men Stefan Andhé, ursäkta mig. Hur får man in denna ohängda karl i sin DRT?” Då vill jag dra till med det som någon (hjälp mig, jag kan inte hitta kommentaren, var det Ökenråttan?) drog till med: ”för att det skulle passa med föregående lucka: lugn-andhé”. Lysande!

Men så här tänkte jag i min tänkarhatt:

Mikael Niemi (f. 1959) prisbelönt utan hatt (utom när han blir arg förstås)
Gösta Knutsson (1908–73) prisbelönt utan hatt (men med katt)
Suzanne Brøgger (f. 1944) hattar hit och dit med åsikter, prisbelönt utan hatt (men ofta turban), ger pris (Danska Akademien)
Kristina Lugn (f. 1948) prisbelönt utan hatt (men massa hår), ger pris (Svenska Akademien)
Stefan Andhé (f. 1944) utan hatt, underligt nog prisbelönt (Stora journalistpriset)
Clas Ohlson (1895–1979) ingen hatt, har dock egen akademi och sätter pris på alla varor
Pär Lagerkvist (1891–1974) prisbelönt utan hatt, gav pris, gav sig själv pris (Svenska Akademien)
Lotta Lotass (f. 1964) prisbelönt utan hatt, ger numera pris (Svenska Akademien)
Jan Myrdal (f. 1927) arg och prisbelönt utan hatt, har prisbelönta föräldrar
Jan Lööf (f. 1940) prisbelönt utan hatt, ritar dock gubbar med hatt
Jan Berglin (f. 1960) prisbelönt utan hatt, ritar dock gubbar med hatt
Captain W.E. Johns (1893–1968) prisbelönt utan hatt (även om Biggles hade flygarmössa)
Samuel Beckett (1906–1989) extremt prisbelönt, särskilt i Godot-hattar
Paul Anka (f. 1941) prisbelönt utan hatt, har snart hatt en fru
Winston Churchill (1874–1965) prisbelönt, alltid i hatten
Chaplin (1889–1977), Stan Laurel (1890–1965) och Oliver Hardy (1892–1957) - prisbelönta i ständiga hattar
Ray Bradbury (f. 1920) prisbelönt utan hatt, hattar inte runt och byter åsikter som andra
Liza Minnelli (f. 1946) prisbelönt i hatten
Herta Müller (f. 1953) prisbelönt utan hatt, men med hattliknande hår
Anne Holt (f. 1958) prisbelönt utan hatt, men i hatt på facitbilden
Britney Spears (f. 1981) och Madonna (f. 1958) – båda i hattar och väldigt prisbelönta
Bodil Malmsten (f. 1944) prisbelönt, konstigt nog i hatt på sin blogg och i facit
Eric Linklater 1899-1974 prisbelönt utan hatt, skrev dock ”Fanfare for a Tin Hat”
Harry Martinson 1904-78 och Alf Henrikson 1905-95, prisbelönta utan hattar, HM gav både andra och sig själv pris (Svenska Akademien)

Den röda tråden som återkommer (om än inte i alla årets Hemlisbloggartexter) är priser, känslor, tankar, akademier, radioprogram och hattar. Den som står ut lite här är Ray Bradbury eftersom han är den ende i sin genre och den ende som nästan uttalar den mening som jag vill ha sagd: Prisa varandra, ta på er tänkarhatten utan åthävor och sluta känna efter så himla mycket! (Fast han säger ju att man varken ska tänka eller känna utan bara leva. Jag tycker att man ska tänka jättemycket.) Men eftersom det gäller att uttrycka sig kortare, snärtigare och mer Thorildskt, säger jag istället:

Tänka fritt ger stora pris, men tänka i hatt ger kanske större.

(Men allvarligt talat så tycker jag att Översättarhelenas tråd är mycket, mycket fiffigare.)

Facit till Julkalendern 24 december 2009

Vi börjar med en fanfar för PK, Béatrice, Pysseliten och Dieva som kommenterade under Kalle Anka. TUUUT! (Nej, inte för att jag vill dra folk från traditioner eller tv-program utan bara för att jag tycker om synen jag får i mitt huvud: kommentatörer som inte kan släppa datorn.)

Den här luckan var synnerligen svår att skapa eftersom jag inte hade 40-års-kris-glasögonen med mig till kantorsbostaden där vi firar jul och ljuset var mer än skumt samtidigt som bokstäverna var mindre än små. Men då tog jag äldsta dottern – Femtonåringen – till hjälp eftersom hon just nu läser halva HB24/2009. (Ja, från och med nu har jag ett julkalendersklassifikationssystem.) Så här noggrant läser hon böcker:

Tur att det inte är en lånebok – lapparna kommer att få sitta där till döddagar.

Nu måste jag citera några av er igen, t.ex. hakke, som tänker högt: ”Ett par män, ett par pennor, ett par fötter, skinkan och och pappret kluvna i ett par hälfter.” Eller Matematik-sanna: ”Edmund blir Christoffer Eccleston och R blir Russel T Davies. Och när? Jo, det är relativt. Precis som tiden.” Söstra mi – Orangeluvan – hade inte ordning på någonting: ”Jag tänkte knivskarpt: aha, två män i en båt! Googlade och såg att det visst var tre män i en båt jag menade. Eller så menade jag något helt annat.”

Aequinoxia gjorde som många andra och rabblar allt som det inte kan vara – men gör mig samtidigt alltid osäker eftersom det är särskilt i rabbelkommentarerna som de hemliga ledtrådarna dyker upp: ”Jag antar att det inte är Vladimir och Estragon, inte Tre män i en båt, inte Eliza Doolittle, inte Povel, inte Buddha, inte Proust och inte en hel massa annat. Fullt av röda sillar. Så antingen är det en litteraturhistoria, eller så är det JK Rowling. Eller så är det Horace och Peter som försöker bräcka varandra med referenser.”

Men vilken bra idé till nästa år! Och idéerna kommer i en strid ström:

Cruella: ”Två män i en båt kan bara vara Ruskprick och Knorrhane.”
Kerstin: ”Kanske E och R är en och samma person?”
Hans Persson: ”Jag snabbgissar på Statler och Waldorf från Mupparna.”
Cecilia N: ”Trazan och Banarne när de sitter på gärsgården.”

Goblin, Béatrice och de två systrarna Smultronblomman och Wickmanskan (som är systrar med varandra, inte med Béatrice och Goblin) har mellan gissningar och ogissningar en hel dagbok i kommentatorsbåset. Återskapa resan mot julen med hjälp av det ni har skrivit, så flödar en halv roman ut mellan tangenterna.

Några andra av rättgissarna var idag Annnanna, Béatrice, Katt, Smultronblomman och ZKOP samt Agneta, som var bombsäker: ”E = särskild sorts pristagare. Ett av hans namn bars även till viss del av rätt känd reformator. R = som ibland gick under ett förnamn som började på F.”

Men dagens bedrift måste Lisa FW stå för när hon gissar så här: ”Martinson och att den röda tråden är Aniara. Detta utan att ha sett dagens text vilket säger en del om min desperation.” Att gissa rätt utan att läsa är antingen rejäl bonnröta eller bara god kännedom om Julkalenderskaperskans influenser.

Fast julaftonens Hemlisbloggare var alltså inte en utan två – giganter på olika sätt.

Harry Martinson (1904–1978) och Alf Henrikson (1905–95) var faktiskt kompisar och kunde säga ”Hörru Harry” och ”Aaah A.H.” eller tvärtom till varandra. Jag hittade på att de 1947 sitter i en båt och ger varandra uppslag till de två verk som skulle utkomma 1948:

”Vägen till Klockrike.”

”Lax, lax lerbak”.

Tillbaka nu till Femtonåringen, som läste ur ”Nässlorna blomma” för mig. Den utkom 1935 och var alltså  gammal 1947, varför Alf i texten påtalar att Harry upprepar sig. Följande anteckningar gav hon mig sedan:

Hatet mot träskor - s. 177
Rymmer mot Kalifornien - s. 59
Martin träffar en student och pratar - s. 217
RÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖV <3 - s. 180
Martin dödar en kalv - s. 132
Martin får stryk - s. 129
Lite fin dialog - s. 115
Visserullan, rullan hallifalli ho - s. 175
Drängen Julius - s. 173

Så långt Femtonåringen. Jag tog sedan idéer lite här och där och fastnade särskilt för hur Martinson beskriver känslan när man sparkar sin egen träsko mot fotknölen (s. 177) och när någon far ut mot någon annan och säger att röven som du sitter på är orsaken till att du inte blir något (s. 180). Ögonen och sjön kom från dessa rader (Kväll i inlandet, 1945):

Tyst boskap stirrar med gröna ögon
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar sin jättesked.

Jag börjar med Harry, som var ende sonen i en familj med sju barn. När pappan 1910 dog i tuberkulos, slängde mamma Betty förnuftet överbord och åkte till Amerikat för att aldrig mer återvända. Barnen blev fosterhemsplacerade hos olika bönder i trakten, där de mot arbete fick mat och husrum (de var bortauktionerade s.k. sockenbarn). Det kan ju hända att det fanns någon bättre anledning till Bettys flykt än bara total galenskap, men jag har inte kunnat hitta någon.

Harry med fem av sina sex syskon och den där himla mamman.

Harry rymde från skolor och olika hem tills han som 16-åring gick till sjöss, där han stannade i sju år. Sedan kom han hem med tuberkulos och klarade livhanken genom ströjobb och tiggeri medan han skrev lite på måfå och blev publicerad i en och annan tidning. Sedan träffade han sin blivande fru Moa, som liksom han skrev lite här och där men försörjde sig genom att ströjobba på gårdar. En dag gick Harry upp till ett förlag i Stockholm och öppnade en sliten portfölj med handskrivna dokument. Förläggaren häpnade och valde genast ut dem som publicerades i ”Spökskepp” (1929). (Jag kan inte svära på att det var så här det gick till; jag har bara fått historien berättad för mig.)

Harry Martinson på 1950-talet.

Sedan följde en tid när Martinson rosades för nästan allt han gjorde. Det sägs att det var en av anledningarna till han, när han fick dålig kritik tog den alldeles förfärligt illa. Pah, det tror jag att man kan göra även om man aldrig någonsin har fått bra kritik. Så kom då 1974, när han tillsammans med Eyvind Johnson (alla dessa namn med endast ett s i mitten, ser ni?) fick nobelpriset och dessutom dåligt samvete för det. Må så vara att de två inte är kända i hela världen, men vilka nobelpristagare är det? Må så vara att de båda var ledamöter i Akademien (hur i hela friden gick diskussionerna på mötena?) – men värre saker har väl hänt? De var ju bevisligen kompetenta grabbar! (Här kan ni höra en intervju med både Johnson och Martinson. Harry säger att journalisterna ska acceptera att även Sverige har goda författare och att de ”inte alldeles behöver tappa byxorna för det” och att de 270 000 kronorna kommer att gå till att betala skatteskulder medan Eyvind nämner mitt namn.) Vad som sedan följer är flera år som är fulla av kritik mot utnämningen, främst från Sven Delblanc och Olof Lagercrantz.

Fyra år senare begår Harry Martinson med djupa sår i själen självmord på ett till 1990 hemlighållet sätt: harakiri med en sax.

(Smidig övergång till den glade Alf nu? Hm. Öh.)

Alf Henrikson 1934.

Annat var det med Alf Henrikson, som blev nästan 90 år. Han och Harry Martinson umgicks och var vänner, särskilt på 30- och 40-talen. I min text framstår Alf som den lättviktiga och lite banalare – som han ju framstod för många. Men begåvningen var varken banal eller lättviktig. Och syntes tidigt. Hans syster Gerd berättar:

”Enligt vad min mamma berättat kunde Alf rabbla en massa för honom helt obegriplig poesi och latinska växtnamn innan han kunde tala rent. Detta har naturligtvis satt sina spår: poesin, latinet och hans intresse för växter. Alf lärde sig läsa före skolan och han blev tidigt en bokmal, som hellre satt inomhus och läste än var ute och lekte med jämnåriga.”

När Alf i unga år inte riktigt visste vad han skulle bli, hörde han en gång en historia om hur historikern Eli F. Heckscher och hans 20 doktorander hade tagit fel när de analyserade en gammal text. De trodde att ”grönsaltat fläsk” var fläsk som hade blivit grönt av åldrat salt, när det tvärtom handlade om ”nysaltat” fläsk. Då förstod Alf att han nog skulle kunna tänka sig att skriva om historia om det inte var värre än så att göra fel. (Källa: en intervju som gjordes tre veckor innan Alf Henrikson dog.) Så då gjorde han det – med bravur! Och for omkring som alla de andra som jag har berättat om och fick skriva i tidningar och åka på reportageresor och ge ut böcker – som folk köpte!

Alf Henrikson jobbade förresten extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. (Och nu kommer en historia som jag har berättat förut.) När han hade korrläst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar och som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

”... men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Alf Henrikson var en lysande allmänbildare. Rolig och finurlig, klok och dessutom bra på att rimma. Ungefär som kommentatorerna i Julkalenderns bås, alltså. Avslutningsvis några av hans välfunna ord, exakt vad gäller både rim och meter:

Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.

Exakt.

Oj, se här, en dedikation i ”Fem unga. Unglitterär antologi.” (1929)

”Till A Henrikson med hälsning från Harry Martinson.” Coolt.

Nu ska vi dra några vinnare ur plommonstopet innan jag kastar mig över DRT! Jag har ju fått plocka ut några, lite rörigt är det. Och så taaaaaaaar jag ... Chall! Och en till ... Katt! (Jag ska hem och räkna tröjorna och kolla om jag kanske måste lotta ut några till.)

Jag ber att få tacka er alla med PK:s ord från den 11 december:

Ge ut ”Best of Julkalenderkommentarer” eller ”The Kommentatorbås Story”!
Kanske ”Båsliv, en bok om förvirring”!

Facit till Julkalendern 23 december 2009

Gissarna bedrar sina julbestyr med ideliga besök i kommentatorsbåset. Man tackar allra ödmjukast. Katt dansade in i kvällningen – och hade liksom några andra helt missat gårdagsluckan. Men vad gör väl det? Malinka skalar hela morötter, Béa julpysslar, Embryo skaldar, Aku juljoxar och Is99esa är en av dem som önskar oss alla en god jul.

Den här var svår – fast den egentligen inte eftersom många, många av er de facto har läst förlagan. Men vi tar några felgissare innan vi går in på ZKOPs scoop. (Brasklapp: ZKOP kanske inte var först. Läs mer här nere.)

Det vimlar ju av kittlar och grytor med öron och förtrollade brygder i litteraturen. Macbeths häxor rör om i en och Miraculix gjorde en som Obelix’ fick för mycket av – och det var den jag med ”inte vara varken mistel eller hummer” försökte få er att rata. (Ja, till och med med två negationer, Översättarhelena!) Medan många sa ”hejdå nu hinner jag inte gissa mer”, lovade Sanna att hänga i båset hela dagen efter att hon hade gissat på en av mina favoriter: ”Låter som en riktig häxbrygd. Men jag ska ogissa som vanligt. Idag blir det Simon Pegg.”  Aku och många andra trodde på Harry Potter: ”Asch, jag slänger in en gissning på pottersk häxbrygd så länge”. Fredrik I förstod vad jag menade med örat och boxaren: ”Den där boxaren med ett sargat öra har ju en namne som är svensk författare (som i sin tur är namne med en legendarisk företagsledare), så jag gissar på honom så länge”, men Griskindspatrik trodde att det var Tysons öra. Nu var det ju ingens öra eftersom det bara var ett villospår.

Jag är inte säker, men det kan faktiskt vara så att Anna gav rätt svar, men så luddigt att det inte har slutat ludda än: ”Idag är det en småkusin till Buzz Aldrin som bloggar. Visste ni att hans mamma hette Månen?” Detsamma gäller Luna, som borde ha gissat rätt bara för pga. egen signatur: ”Hamnar på månen. Eugene Cernan och så svenskättade - ja, typ i Ljungandalen är det väl? - Buzz på det. Och Holy fields lär det finnas några av där uppe.” Japp, jag tror att både Anna och Luna hade rätt svar.

Till nästa år rekommenderar jag Smultronblommans teknik – att tänka högt. Och det var det även ZKOP gjorde:

”Tänker ... Cauldron of stories ... sagokitteln, stoppa ned och rör om ... Tolkien ... stopp.
Googlar ... Eugene ... basket! ... Nike ... stopp
Eugene xxxxxx ... måne ... Apollon ... hum ...
Efter att – som vanligt – hamnat i de grekiska myterna (känn dig själv!) tänker jag på barnboksklassiker skriven av en skotte.”

Och ja, det stämmer Görel: ”Jag tänker att Ljungan kanske är ett smeknamn på någon som heter Ljungberg.” Och så kom Wickmanskan med den korrekta gissningen som hon kallade vild: ”Vild gissning nu, inte Tina & Marina men kanske Dina & Dorinda?”

Vi tar den ursprungliga beskrivningen så att ni kanske känner igen er:

1. Skaka flaskan.
2. Kläd av dig.
3. Vik ihop kläderna ordentligt och göm dem på en säker plats.
4. Vänd dig tre gånger motsols och säg: Jag vill bli vad det nu är du vill bli.
5. Skaka flaskan igen.
6. Tag en matsked av innehållet.
7. Sätt i korken igen.
8. Tag en liten promenad.

Några av originalets ingredienser var ”barslitet öra av gammal katt, sparv och spindel samt rödmanetfrans”. Det blev i Hemlisbloggarversionen ”avbitet öra av en gammal boxare, larv och snigelspott samt röllakansfrans”. Ni ser? Glasklart!

Skotten Eric Linklater (1899–1974) skrev ”Det blåser på månen” 1944, starkt påverkad av det pågående kriget. I vår upplaga från 1975 (utrangerad lånebok från Falu stadsbiliotek) står det att den engelska originaltiteln är The Wind of the Moon, men i alla andra källor som jag har hittat är den The Wind on the Moon. Upprörande va?

Ergonomiskt på min ära. (Eric Linklater 1955.)

Linklater började studera medicin när han var 18 år, men blev inkallad och såg sig själv plötsligt som varande krypskytt. Dock blev han skadad i huvudet och fick spendera en längre tid på sjukhus (än en gång: anyone for syrebrist?). Efter kriget hoppade han av medicinstudierna och började plugga historia för att sedan gå i alla andra forna och blivande skribenters väg med ströskriverier, lärarjobb, radiojobb, försök på en politisk karriärväg och lite krigande i ännu ett världskrig. Bah, det är inte lätt att idag leta reda på lika äventyrliga platser, säger jag med en suck och lutar mig tillbaka i min skyddade verkstad.

År 1933 utkom Linklater med ”Männen från Ness”, som översattes till svenska av Frans G. Bengtsson … som sedermera skrev Röde Orm  … som är liiite för lik ”Männen från Ness” för att det ska vara en tillfällighet. Ajaj. (Detta enligt Wikipedia; jag har själv inte jämfört.)

Vår slitna upplaga från 1975.

Linklaters ”Det blåser på månen” är så vansinnigt älskad. Jag har inte träffat en enda människa som har läst den och tänkt ”amen gu så ovärklit” eller ”det är kränkande att alla tjocka är fula” eller som ens undrar över hur historien går ihop när två små flickor är borta långa perioder utan att vara ett dugg saknade av sin mamma.

Nioåringen läser just nu ”Det blåser på månen”. Jag bad henne berätta vad boken handlar om. Miniintervju:

– Det är två systrar som heter Dina och Dorinda, och deras pappa ska resa bort och han säger till dom att det blåser på månen och om vinden hamnar i ens hjärta, så är man stygg i ett år, sa Nioåringen.
– Stygg? frågade jag.
– Ja, så säger man i filmer och böcker. Det betyder busig och elak. Det händer massa saker som jag inte berättar nu, men Dina känner en häxa, som ger dom en trolldryck som kan göra dom till vad som helst. Och dom två vill förvandla sig till känguruer och skrämma folket.
– Folket?
– Ja, byborna, mamma. Och när dom förvandlas, så ser Dorinda plötsligt en känguru i skogen. Då ser Dina samtidigt en annan känguru i skogen. Men det är ju varandra de ser! Sen händer massa och där jag är nu ska de rädda sin pappa.
– Tycker du om boken?
– Ja, för det händer en massa saker. Men dom skriver aderton istället för arton.

Och då är det ju jättebra med en trevlig ord- och sammanhangsförklaring längst bak i boken!

Jag ska bara förklara några ledtrådar till. Den ”unge Eugene” är en blandning av de två månfararna som är de enda som har gått på månen två gånger:  1) Eugene Cernan och 2) John W. Young. (Nej, det vet man ju inte bara sådär. Men man kunde ju snubbla över det under googlandet. Dessutom hette Linklaters halvsvenska mamma Youg som ogift.)  ”Ljungan” är smeknamnet på fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg – och Linklater betyder just det! För att:

• lin = jung
• klater = klätt = berg.

AB hamnar i hatten med en ogissning som var så trevlig så: ”Vill bara önska alla God Jul, samt julkalenderkonstruktrisen såväl en god jul som ett gott nytt år och ett gott nytt hus.” Och stånk och stön samt pust, nu måste jag än en gång plocka ur en massa slarvpellar till gissare.

Jag draaaaaaaar två ... oooh, nu blir hon glad (vissa tjatar mer än andra) ... Görel! Och så tar jag en till ... TBFKAEM! Då ska jag be att få dela ut ett extrapris var till Dina och Luna bara för att de just idag hette just Dina och Luna. Fyra priser dan före dan? Jahapp!

Vi avslutar med Citronens DRT-tolkning, som kräver en hel del av läsaren:
”Vare sig HB är en FF med KK, SS eller SFF kan RT vara HK (i plural) AKA SoP även om PS verkar vanlig i KB. IRL ska FS o VU föregå AP. VGU och TK styr framtagandet av BH innan PS påbörjas. Rapport till HK, NVDB o PMS. SL i Chaos. HB förekommer men i kombination med CocaCola. Eller RB.”

Ah, vi tar Annas DRT också!

”Alla hemlisbloggarna har rött hår och plommonstop. De har också vunnit Nobelpriset och deras initialer börjar på W. Ibland. Och alla är födda 1944, utom de som är födda på 1800-talet, eller senare.”

(Även hakke har idag en DRT-lista nästan sist som kan hjälpa er i kommentatorsbåset. Översättarhelenas fick ni igår och Fredrik I:s redan den 16/12.)

Lucka 24 kommer ungefär klockan halv ett. Alltså snart!

Facit till Julkalendern 22 december 2009

Bästa dagen hittills! Som ni rimmade! Hjälp! Wohooo!

(Rättviseparentes: man måste inte rimma och jag tycker om er alla. Det är bara det att jag är extra förtjust i rim, t.ex. sådana av Plastfarfar, Ami, Vovvamomo, Crrly, Smultronblomman, Anna, hakke och Dieva för att nämna några.) Vi tar ett aktuellt exempel från Niklas (inspirerad av nylimerickaren Örjan):

En rödhårig brud i Bretagne
Har käkat sig mätt på lasagne
hon tittar i sörjan
och tänker på Örjan
Sen tar hon ett glas med champagne 

Några felgissningar först: Sanna föreslog Cathrine Tate, vilket fick min stökiga hjärna att associera till Corinne Tate. Som ju var lika fel hon. Wickmanskan gav mig annorlunda beröm: ”Jag är impad av att du lyckas skriva ’hon han mött hemmavid’. Det hade jag nog inte klarat, som rabiat språkpolis i vissa lägen.” Yvonne försöker verkligen: ”Idag förstår jag mindre än vanligt. WV säger nu ’trapp’, så för att gissa på någon säger jag Julie Andrews.” (Listigt! Men fel.)

Men det fanns ju en hel hoper rättgissare, som hoppade av lycka och klappade händer och inte visste till sig. Först var av naturliga skäl (trots att hon ju inte visste eftersom hon hade struntat i mejlkontrollen, läs mer nedan) Ökenråttan: ”Très facile! [---]  (Vederbörande är också kompis med den helige Andhé från lucka nr 4, by the way.” Sedan krånglade hon till det för Crrly genom att påstå att WV:n amish var rätt spår, när det egentligen var den trevliga möbeln i shaker-stil som avsågs. Kerstin nästan-känner dagens HB: ”Den här personen gick faktiskt i samma lilla byskola som min pappa [---].”

Möbel-Carl hade en son som hette Bonde-Ulf (efter nutida kvällstidningsspråk), som fick en dotter som hette Bodil Malmsten (f. 1944). Men när föräldrarna skildes och pappan gifte om sig med flickan i granngårn, fick Bodil med systern Åsa bo hemma hos mormor.  Där stökade lilla Bodil såpass att hon hamnade i fosterhem i Vällingby ... eller? Och där drabbades av ätstörningar och vantrivdes alldeles oerhört? Eller? Det var här jag saknade fakta, vilket gjorde lucköpningen så försenad att ottan blev till förmidag: vad hände? Fick pappan kalla fötter? Blev Bodil konstnärstossig? Eller ”bara” tonårstrotsig? Fick vällingbyborna ordning på henne? Varför flyttade hon till Frankrike? Varför bor hon inte kvar i Frankrike? Hur känns det att blogga utan kommentatorsbås? Varför har jag så många frågor? Bryr jag mig egentligen?

Japp, såpass brydde jag mig att jag igår mejlade till Ökenråttan (som skriver en bok om farfar Carl i detta nu) och bad om faktahjälp och sedan satte mig att läsa Bodils ”Mitt första liv” (2004) i en fåtölj nära en öppen brasa, ungefär som ZKOP tydligen gör. (Fast min fåtölj var av helt fel sort.) Jag såg visserligen knappt de små bokstäverna och tappade fokus av den brutna kronologin och det faktum att Bodil serverar ett förord där hon deklarerar att den memoarliknande bok man precis ska till att läsa, skrevs motvilligt eftersom hon vill ”skriva en roman om någon som inte är jag. [---] Jag vill bort från mig själv när jag skriver, inte ini mig, inte ner i. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks.” Det var en svårläst mening jag fick till. Varsågod att andas.

Alldeles i hatten.

Men hur det nu gick till, så skrevs boken i alla fall och jag vet nu att Åsa och mamman flyttade från morföräldrarna när Bodil var 10 år och att hon själv flyttade till Östersund ett år senare för att gå i skola och bo i inackorderingsrum och att hon pga. någonting som inte nämns fick flytta till en familj på Ångermannagatan 125 i Vällingby när hon fortfarande var elva år. Och att det inte var en bra tid – hon gjorde ett självmordsförsök när hon var 16 år och var inskriven på PBU.

Jahapp, det är väl bara att börja läsa fler Bodil Malmsten-böcker dårå, sa jag till mig. Nu skriver hon dem förresten i Sverige  – motvilligt rökandes Camel Light eftersom det ingår i skrivarsituationen. ”Efter varje cigarett vädrar jag ut röklukten och tömmer askkoppen. Det är äckligt, dyrt och tidskrävande, jag tycker inte om det men jag gör det.”

Jaha. Hon röker men gillar det inte. Det finns mer hon inte tycker om: ”Att folk numer har börjat skicka bilder av nuet till varandra med sina mobiler är väldigt oroväckande. Enligt mobiltillverkarna är bildkvalitén på mobilbilderna ett övergående problem. Problemet med vad det är för fel på folk som i varje ögonblik måte bevisa att de finns, genom att skicka bilder av sig, förblir olöst.” Jag undrar nu om hon motvilligt tar mobilbilder också.

Så här är det med Bodil Malmsten och mig: våra hjärnor kommer nog inte överens. Hennes texter är så älskade och omtyckta och inspirerande och fantastiska för andra människor. Min mamma har flera gånger gett mig hennes böcker som julklapp, och jag försöker förstås att tycka om allt. Men. Jag reagerar ungefär som inför Madonnas och Britneys kyss:

– Jahaaaaa ...

Eftersom hennes blogg är innehållet i några av hennes böcker, citerar jag ett blogginlägg  här och nu:

”För den som undrar
Jag läser inte recensioner.
Jag öppnar inte weblänkar till inslag med recensioner av mina böcker.
Jag är tacksam om någon är vänlig och jag blir galen när någon inte förstår mina skämt.
Jag vill inte veta vad som sägs om mig. Nyss fick jag höra i min telefon på dess linje med riktnummer 0033, att det sägs att jag har flyttat tillbaka till Sverige.
Så går det när man ger sig i svaromål.
Jag har det bra vid min dator, mitt tangentbord och min grågrönt stormpiskade Atlant.”

– Jahaaaaa ...

(Det kanske inte är representativt, det kanske är helt upphovsrättsligt regelvidrigt av mig att göra så här, men tänk på att jag bara är en stackars Julkalenderskapare utan onda avsikter.)

Hör här så sorgligt det står i slutet av boken som jag nyss läste: ”Jag har hittills aldrig skrivit ett ord som jag inte har velat ta tillbaks.” Det kanske är det som är den avgörande skillnaden mellan oss och anledningen till att jag inte riktigt njuter av läsningen? Jag vill ju aldrig ta tillbaka ett enda ord, jag. Vänta.

Pitt!

Nej, inte ens det där utbrottet ångrar jag.

En spaning strax före vinnardragningen: de flesta lyckosamma författare har någon gång i livet nästan drunknat. Så även Bodil. Anyone for a little syrebrist?

Men varför skrev jag då en limerick? Ptja, hennes stil är så himla tydlig att ni alla (särskilt Hélènë) hade tagit luckan på uppstuds om jag hade stilhärmat. Och rimmar underligt gör hon – det står till och med i Wikipedia: ”Rimmen kan ibland vara tämligen hejdlösa, såsom när hon rimmar parallelliskt på parabolantenniskt.”

Näpp. Plommonstopstajm! (Jag har lagt i Fredrik I extra noggrant idag eftersom han oförskyllt hamnade utanför igår. Och så har jag lagt ner en nytillverkad gammal gissare – Statistikerns överdängare som vi kan kalla SÖ för det gör jag. Men var är Statistikern? Ah, han somnade redan 10/12.) Jag draaaaar ... två som sitter ihop som siamesiska tvillingar. Ah, det har hänt förr, och då får båda två pris: Malinka och Lilla E!

Vi måste avsluta med vad jag tror är ett poem om toalettbesök. Eller bara pepparkakor. I give you hakke:

En kvinna från Eskilstuna
hon har tumme med fru Fortuna
Varje man blir helt spak
av hennes väldoftande bak
och hennes gubbar blir goda och bruna

Morgondagens lucka 23 ska komma i ottan, som i dessa tider infaller strax efter åtta.

Facit till Julkalendern 21 december 2009

Ni ska bara veta hur jag vänder ut och in på mig själv för att tillfredsställa alla önskningar om Lättare! och Svårare! samt Tidigare! och Senare! för att inte tala om Större t-shirt! och Mindre t-shirt” samt ”Annan färg på t-shirt”! (Åh, vad dessa facit hade gått snabbt att skriva om jag inte hade tvingat mig själv att i tid och otid sätta ord och namn i fet och kursiv stil!)

Häromdagen gick Anna omkring och trodde att hon på det berömda Hans Perssonska och Grabbenska manéret hade försagt sig och vrålat ut rätt svar. Men hon hade ju fel. I natt vid halvtvåsnåret möttes vi, några nattsuddare i kommentatorsbåset, och då tjoade Vovvamomo (aka Vovamomo ibland, fuskare där) ut ett lika fel svar, men drabbades av ånger när hon plötsligt insåg att hon hade rätt. (Fast det hade hon ju inte.) Hon skrev: ”Det heter väl inte Hi Hi utan G i G i” och ville leda oss till filmen ”Gigi, ett lättfärdigt stycke” från 1958 i regi av (koncentrera er nu) Vincente Minnelli (!) och med Maurice Chevalier så fint sjungande på synnerligen bruten engelska.

(Själv trodde jag jättelänge att Ben Afflecks ”Gigli” hette Gigi. Men allt detta hör verkligen inte alls till dagens Hemlisbloggare.)

ZKOP swischade in med en i stilen fallande ”Oops ... jag gjorde det igen! Det här är giftigt. Blackout ... BoM! Ser en hatt, men inget plommonstop. Donjuanbeteende.” Citronanka var nog inte inne på samma spår, men gissade så här fint: ”Det är prosa, eller kanske poesi, och någon kommer. Men inte med höganäskrus, utan mer som bris i närheten av blommande buske.” Crrly började yra om hårdrock,
Ingrid konstaterade med efter en med finess och fantasi skriven gissning att hon ”gissar snabbt och brett och utan vare sig finess eller hemlighetsmakeri”. Pah.

Smultronblomman började dagen i helt fel ände men lät oss följa utvecklingen mot det rätta BS:et men många trodde nog att BS var Bruce. Ingela lade korten på bordet tillsammans med lite kritik: ”Om hon är en han och han en hon skulle det kunna vara den där skinntorra artisten som flänger runt och svettar upp sej på scener fast hon har så lite kläder på sej. Jämngammal med mej faktiskt och jag tänker att snart ska jag börja med städrock. Möjligen med korsett under, inte korsett utan något utanpå.”

Japp. Korsetter, hattar, bh:ar och höga stövlar är en i sammanhanget lyckosam stil. Hemlisbloggarna var, precis som ni listade ut, inte en utan två:

1) Britney Spears (f. 1981) (allas vår BS)
2) Madonna (f. 1958) (kan kallas t.ex. MLC i ett kommentatorsbås nära dig)

Texten i början var bara text i en stil som jag tänkte att ni skulle analysera och fastna lite på eftersom det var en text nästan utan karaktärsdrag. (Och ”han” var ju egentligen en ”hon”.) Sedan kom dialogen med alla låttitlar. Och prat om kyssar.

För så här är det (Jovanna och alla andra som inte tittar på tv eller hinner googla och som måste julpynta och pyssla med släktingar på besök): Madonna slog världen med häpnad genom att kyssa inte bara Britney utan även Christina Aguilera på MTV Video Music Awards 2003. Se så sexigt:


Not. Inte sexigt alls. Inte ett dugg. Ni som inte vill klicka på pilen och titta på klippet kan strunta i det, för det är verkligen blahablajgäsp, detta.

När de hade kyssts (kul ord att skriva), gick tidningar och rapportörer i spinn antingen för att det var så himla upphetsande detta, eller för att det var så himla upprörande. Och jag kan bara tänka zzzzzzzzzzzz, så tråkigt. Och så tittar jag kanske lite mer på t.ex. Liza Minnelli från häromdagen. (Fast lite roligt är det att några tror att kyssen var förtrollad och att den är orsaken till att Brittans karriär har gått åt pepparn.)

Låttitlarna i texten? Ah, några kan vi ta:

överbeskyddad = Overprotected
botten av mitt hjärta = From the Bottom of My Broken Heart
cirkusen = Circus
starkare = Stronger
Oj, jag gjo… = Oops!... I Did it Again

hemlis = Secret
lyckliga stjärna = Lucky Star
du kan dansa = You Can Dance
musike... = Music
du och jag och musiken och en tävling oss emellan = Me Against the Music (med både Britney och Madonna – tillsammans!)

Hur ser de två ut i dessa dagar? undrar ni förstås.

Ungefär likadant.

Nu har jag prasslat och sorterat bort sådana som Fredrik I (suck) som har så mycket annat för sig. Uppdatering! Fel! Jag läste fel och tog ut Fredrik I på helt felaktiga grunder! Och så drar jag idag två lappar och hoppas att det är jättar eller pygméer som kommer upp … där har vi … aha – en hakke! (Tusan, en medium om jag inte minns fel.) Vänta nu, han gissade ju nåt kul, blädder-blädder: ”Jag får klara vibbar till det där överbeskyddade svenska bilmärket som mötte ett äldre men inte lika talangfullt amerikanskt bolag. Ett förhållande där vi senare sett exempel på hur problem av ekonomisk natur kan sätta stopp för passionen. Och så en till lapp ... ”Béatrice (jädra namn till att ha fnuttar, eller hur Hélene?). Extrapriset får Leopardia bara för att hon skrev en kommentar utan gemener och sedan bad om ursäkt för det så här: ”sorry för bara gemener”. (Vad säger du om det, hakke med h?)

Morgondagens lucka 22 låter dröja lite pga. faktakontroll som dröjer. (Jag har frågat expertis som behagar vara ute och dricka glögg eller rulla hatt.)

Facit till Julkalendern 20 december 2009

(Ursäkta dröjsmålet och korrfelen. Datorn krånglar, grrr.)

Leopardia uttryckte sig vackert idag: ”Jag tycker att det påminner till stilen väldigt mycket om en oförtjänt flisa på författarhimlen.” Plastfarfar kom på att dagens hemlisbloggare är ”en deckare som bygger på ett verkligt fall i början av 70-talet” – vilket lät synnerligen intressant. (Minns ni tv-filmen om en tjej som blev levande begravd, och som baserades på en sann historia?) Redan en knapp timme efter publicerandet klämde Görel till med ”Jomen hallå, kan det vara så lätt i alla fall? Bara en bokstav skiljer den ena från den andra.” Och så var det ju. (Om ni någon annan, jättediskret, var före henne, så säg till!) Nykomligen Jack höll dock inte alls med om att luckan var lätt: ”Nu ska vi till Rysslandet. Tror jag. Gissar på namnet Anna, en politisk kaja.” Ptja. (Eller ”tsk” som många i kommentatorsbåset har lagt sig till med.)

Vid lunchtid hände något mystiskt: AB och ZKOP samarbetade sig fram till helt fel svar. I samma veva upptäcktes det att Ökenråttan plötsligt började kalla sig Daphne … vilket kanske var en ledtråd?

Så kom Niklas med en mening som fick mig att tro att han och min hjärna är kopplade till varandra:
”Den jag tror att det är heter nästan som rollfiguren hette som hon ni vet spelade, hon som inte är dotter till Catrin Westerlund utan till den andra som jag alltid blandar ihop henne med, i alla fall namnet, inte i På minuten för då blir det Lennart Swahn och han är det inte heller.”

För jag gör samma misstag! Petra Nielsen är dotter till Monica Nielsen som kan förväxlas med Catrin Westerlund! (Och Petra är den som spelar Anna Holt, som inte är dagens hemlisbloggare.)

Jag måste faktiskt nämna Smultronblomman, eftersom hon kände stilen: ”Spontant så kändes det väldigt mycket som ’Presidentens val’ av Anne Holt. Men det är alldels för lätt.” Så hon gissade istället på Inger Johanne Vik. (Hemlisbloggartexterna innehåller ju inte bara ledtrådar. När det inte är tvärtom, härmar jag ju stilen också.)

Titlarna som gömmer sig i texten är:

Presidentens valg
Mea culpa
Presidentens valg
Det som aldri skjer

Och författaren – som heter Anne Holt (f. 1958) – är f.d. advokat, f.d. justitieminister och deckarförfattare, som debuterade som 35-åring. När Görel idag frågade hur jag hinner och orkar i december (äsch, jag bara struntar i städningen), säger jag samma sak till Anne Holt. För hon jobbade ju med egen advokatbyrå – och är det något jag vet om advokater så är det att de bara jobbar och jobbar över och läser stora, tjocka gamla luntor och jagar bovar och blir kidnappade och listar ut saker genom att bläddra i dammiga pärmar. För det har jag sett på tv.

Anne Holt 1976.

Och hur kan man då mitt i alla juridiska fall och stress tänka ”jag tror att jag sätter mig ner och skriver en bok”? Tre år och två böcker senare måste det ändå kanske ha hänt något, för efter bara två månader och tio dagar avgick hon från ministerposten pga. en sjudom som inte i några källor definieras närmare än just ”sjukdom”. (Ok, man kan ju tycka att hon ska få ha sin sjukdom ifred utan att en Julkalendertant ska in och pilla på fakta, men jag är bara sunt nyfiken.) (Uppdatering: AB minns sjukdomen – livmoderoperation. Jag skulle alltså inte ha dragit några förhastade slutsatser eller ens varit nyfiken, eller hur?)  I alla källor står det förresten att hon var justitieminister 1996-97, men i verkligheten var det bara från slutet av november ena året till början av februari året därpå.

I Sverige är det Piratförlaget som ger ut Holts böcker, vilket är kul eftersom Anna Holt (som jag nämnde högre upp) är en fiktiv polis, skapad av Leif G.W. Persson och uppdykande även i Jan Guillous böcker och några tv-serier. Ännu roligare är det att Anne med e har skrivit en dokumentär om fotbolls-VM 1998. Va? VA? Jag vill också få sådana uppdrag! (Måste hitta boken.)

I en chatt från Bokmässan 2008  inleder Anne Holt så här trevligt:

”Heisan! Nå er jeg på plass i messhallen i Göteborg, i et forferdelig leven som lages av en million mennesker og höylydte forfattere samt et slags country band som bråker forferdelig. ved siden av meg står en kvinne og leser underlige dikt med flat stemme. og jeg sitter her for å svare på spörsmål, dersom det finnes noen.”

Det lät väl kavat? I själva verket hatar hon alla sådana där ”författargrejjer” (hennes ord) som förlagsfester och litterära arrangemang. Om hon går med på det en och annan gång, så sover hon inte på en vecka och gråter hela dagen före.

– Jag är ett jättebra bevis för att det kan gå en väl i livet fastän man har ett förfärligt dåligt självförtroende.

Anne Holt har nu slutat helt och totalt samt komplett med juridiken och politiken och sitter bara och skriver – mest för att hon tycker så mycket om att ljuga ihop historier. Det tar enligt henne tio månader att skriva en bok, varav halva tiden är research och de sista två månadernas skrivande sker på annan ort, borta från all släkt och dessutom tio timmar per dag. Dessutom skriver hon med hög musik i öronen – men den största konsten i världen är … (konstpaus … tror ni det är tavlor, sidenkläder eller opera … nu är konstpausen slut) … är enligt Anne Holt fotboll! (Men hon säger också att hon har påverkats mycket av Beskows ”Putte i blåbärsskogen”, Bergmans ”Höstsonaten” och Mobergs ”Utvandrarna”, så jag tycker att vi kan ge oss svenskar äran för succéerna också, va?)

Och så tar vi en vinnare eller två! Jag har bestämt mig för att ge Agneta ett extrapris för lång och trogen kommentatörstjänst, men drar också folk ur hatten. Hm, några som har kommit tillbaka och några som inte hinner i julstöket och jag taaaaaaar ... Örjan!

Nu ska jag leta fram morgondagens (=dagens?) lucka 21 och lägga ut om 20 minuter!

Förresten: Mea culpa = Confiteor = I confess to almighty God. Förstås!
Förresten igen: Vill ni se när Anne Holt 1984 läser nyheterna i norsk tv? (Hon säger fel på tipsraden också.) Kolla!
Förresten ännu en gång: Boken som jag hade som förlaga heter ”Det som er mitt” (2001). Jag har läst den, för det har jag skrivit i den ... men minns noll och inget av vad jag tyckte eller inte tyckte.

Facit till Julkalendern 19 december 2009

Vet ni att ”tro” på finska heter uskossa? Det vet jag efter att ha försökt översätta en tysk text till svenska och av misstag klickat så att allt blev finska. Med tanke på att ”frågan” heter kysymys måste det jättekul om man pratar om trosfrågor. Och låta lite som när Beppe Wolgers är Pippis pappa och slår på trumma till "kussamkura, kussamkara”.

Men det hör inte alls hit – förutom det där om tyska förstås. 

Det roligaste av allt skedde idag egentligen inte i kommentatorsbåset, utan på blöggen hemma hos kommentorskan Cruella. För det första sa folk när de skulle gå ”hejrå, ses i båset”, och för det andra sa Anna:

– Lessen att jag outade Rudolf.
– Helt ok, svarade jag automatiskt. Outade Rudolf? sa jag sedan eftersom man bara inte kan hålla på att låtsas att man förstår allt som folk säger för att man inte vill verka lite dum.
– Ja! Det var inte meningen, jag trodde att jag hade hittat en skitlöjlig ledtråd och så skrev jag den som en gissning och sedan ... ja ... förlåt.
– Men vem är Rudolf? sa jag.

Till saken hör att jag redan tidigare under denna blöggkväll (som jag kom väldigt försenad till) hade sagt ”va?” och ”pfffft” samt ”säger jante” till dem som undrade vad rätt svar var. Det kan ha varit så här:

Anna trodde att hon skrev tokigt, men började tro att hon gissade rätt och drabbades av ruelse och ånger och när hon sedan när jag bara sa va? och vem? och vabaha? trodde att jag drev med henne när jag de facto verkligen inte hade läst något i kommentatorsbåset om någon Rudolf. (Jag satt nästan hela dagen på ett stillastående tåg ute i skogen utan ström och utan internet som Pippi Långstrump på den där öde ön som inte hade snus.) Eller så har Anna fattat allt och jag får ställa mig i ett hörn med dumstruten på huvudet. Men nu till de andra gissarna! Den som var först med rätt svar var Béatrice, som ångrade sig sekunden senare: ”En författarinna som förklarat frisörernas roll men det är inte några frisörer i hemlistexten vilket är lite oroande. Så nä det är nog inte den personen så min gissning nu på morgonkvisten är istället en mycket intressant person som myntades 1999.”

AB var hur het som helst i kommentatorsbåset idag (15 kommentarer, hurra!). (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar AB förstås mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) Men om jag inte har feltolkat alldeles, visste hon inte alls vad hon talade om. PK valde tyvärr att hålla en låg profil, så PK-spåret var iskallt. Hakke valde att tolka DE och RO som Demi Moore, vilket ju var jättefel. (Uppdatering: I kommentarerna här nere protesterar hakke våldsamt mot denna min tolkning, men det är jag övertygad är en efterkonstruktion.) För att inte tala om Huskorsets eminenta, men felaktiga, funderingar: ”Första strofen är handling, den andra är tanke och den tredje är orden. [---] Det här tycker jag låter som en mycket koncis och mycket filsofisk person. Om det ens är en person.”

Pysseliten lyckades, efter att jag hade viskat lite om en krönika i dagens tidning, lägga ihop två och två, och skrev därför: ”Jag ’råkade’ hitta precis just den där nät-artikeln och när jag skulle kolla om fler gissar på samma läser jag Lottens hint. Om det är sant är näsduken ett kärleksbevis.” Men det tog inte slut där, för kl. 17.29 lyckades hon lösa min rebus. Sedan förstod många fler: Örjan skrev ”En namne var, så vitt jag minns, fruktad bombare på tyska plan.” (Gerd Müller.)  Daphne skrev ”Schubert har skrivit en sångcykel som nästan heter som hemlisbloggaren. Texten till sångcykeln är skriven av en person som heter som hemlisbloggaren.” Medvetet eller omedvetet har följande personer skrivit HM i någon form: Malinka, Fru Decibel, Godiva, Kerstin, Cecilia N., Chall och Agneta samt Vovvamomo (H§M ..?). Kanske de visste vad de gjorde, kanske visste de det inte. De tusen som har skrivit en massa om HB förvirrade mig ett bra tag tills jag erinrade mig att det ju betyder HemlisBloggaren.

Herta Müller (f. 1953) är en rumänsk-tysk (landskoderna RO & DE förstås) författare som var ett mycket populärt val till nobelpriset i litteratur nu i höstas. Jag skrev upp vad kritikerna och bokläsarna sa i tv-studion när de  försökte övertrumfa varandra med utropstecken:

– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!
– Hon pratar på och röker hela tiden!
– Men har hjärnan med sig hela tiden!

Hon är alltså (främst tyskpråkig) rumänska från början, men blev tvungen att fly till Tyskland 1987 eftersom hon hade kritiserat regimen i hemlandet. Hon måste ha trivts bra i Berlin eftersom hon inte flyttade tillbaka när Ceauşescu avrättades och Rumänien blev en demokrati. Fast å andra sidan fick hon nobelpriset delvis för att hon är så bra på att beskriva ”hemlöshetens landskap”, så hon kanske inte känner sig hemma någonstans. Som jag, som inte vet om jag är en skåning eller norrbottning i exil.

En Herta Müller i början av 90-talet.

Jag delade en gång på en skrivkurs ut en av Müllers argaste texter om diktatur och bad den samlade församlingen att känna passionen och känslorna. Tyvärr somnade alla efter blott fem minuters läsning.

SvD hade en intressant genomgång av vad författare, förläggare och förtjusande ledamöter tyckte om nobelpristagarinnan. Många sa ”vet inte”, andra sa ”är för dåligt påläst” och åter många var strålande lyckliga över valet. Ett exempel:

 

”Å andra sidan”, va, vaddå ”å andra sidan”? Berätta mer!

Herta är alltid på bra humör.

För en gångs skull ska jag nogsamt redogöra för hur Hemlisbloggaren skapades. Jag tog Müllers nobelföreläsning  från början av november (som till stor del handlar om hur hennes mamma uttrycker sin kärlek genom att fråga om lilla Herta har någon näsduk) och letade upp ett lämpligt stycke:

Varje ord i ansiktet

vet något om den onda cirkeln

men säger det inte.

Det gjorde jag om till:

Varje torkning av näsan

känner sin envisa förkylning

men säger inget till näsduken.

Faktum är att jag anser att min text nästan är begriplig. Sedan tog jag Hertas ursprungliga stycke om ordens klang och svekets ärliga uppsåt:

Ordens klang vet att den måste bedra, eftersom föremålen bedrar den egna materien, känslorna med sina gester. I skärningspunkten, där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning. När man skriver kan det aldrig bli tal om förtroende, snarare om svekets ärliga uppsåt.

Det gjorde jag om till ett stycke som istället handlar om tankens hopp och bedrägeri i god tro:

Tankens hopp vet att den förvirrar, eftersom resonemangen bedrar den egna hjärnan, känslorna med sina ombyten. I den exakta mitten, där hjärnan och ombytenas bedrägeri möts, tar sig tankens hopp in med sin fiktiva sanning. När du skriver handlar det inte om förtroende, utan om bedrägeri i god tro.

Faktum är (igen) att jag förstår mig, men inte Herta. Kanske inte så konstigt då att det är hon som är författare och inte jag. För att ni nu skulle ha någon som helst chans att dechiffrera orden, hittade jag sedan på följande programförklaring :

Torkningen är ett ord och näsan ett ansikte

att känna är att veta om den envisa är ond

som är en cirkel – är en förkylning

men säger det gör man inte till någon.

Och förtROenDEt är lösningen till allt.

Ni ser – det är en glasklar läsmanual!

När jag skummade morgontidningarna i morse, visade det sig att jag är hur aktuell som helst eftersom de som får betalt för att skriva om Herta, också gör det – Karin Thunberg t.ex. Julkalendern är med i svängen!

Och så tar jag fram plommonstopet som vanligt! Rafs, rafs, ner med alla som har röstat på HB och alla som har gissat och ogissat och den nye Jack och den gamle herr Fundberg och lilla Ica, och oj, ni är ju många idag ... och så drar jag en ... fru! Fru Decibel, grattis! Dessutom måste jag faktiskt dela ut ett extrapris till Pysseliten, även om hon inte var först, bara för att hon löste rebusen så fint.

(Och beröm till alla som liksom Leopardia fortsätter att gissa så här: ”Jag har fortfarande ingen aning och kan inte ens komma på någon vettig gissning”. För det är kul ändå!)

Lucka 20 kommer när jag har ätit hotellfrukost imorrn!

Facit till Julkalendern 18 december 2009

När det började mörkna ute och lugnet i några sekunder lade sig i kommentatorsbåset och jag sa att nämen huga, jag har gjort ännu en banal och tråkig lucka, ack och ve (läggandes handens baksida mot pannan med blicken i taket, ni vet) skrev Sanna: ”Tycker folks ledtrådar börjar bli väl genomskinliga nu.” Anna svarade Sanna (det rimmar!) pronto: ”Genomskinligt schmenomskinligt! svarar jag på det Sanna. Era gamla ledtrådar är inte genomskinligare än ett genomsnittligt tråg med cement, kan jag bittert meddela.”

Den nyss så bekymrade och besvikna Julkalenderskan skrockade glatt och tvinnade sitt nya halsband (tack Niklas!) mellan fingrarna och tänkte inte alls på ack och ve längre. (Lägg nu märke till hur jag så lekande lätt råkar tacket till Niklas slinta in utan att ni märker det. Och hur jag sedan förstör allt med denna parentes.)

Jag tror att Fredrik I var först med gissningsledtrådar idag (ni vet att ni ska rätta mig när jag skriver okoncentrat?) med: ”Det är lite svårt att säga exakt vem som bloggar idag, så jag gör en geografisk gissning istället. Jag tror att vi ska till Tyskland. Till dess huvudstad.” Det var listigt, för de som inte hade någon aning tänkte ju på tyska skribenter och alls inte på en viss film som äger rum i en tysk stad. Uppdatering: Kanske var Agneta före ändå, med det lilla ordet ”Ajöss” redan kvart i sju på morgonen.  Mikael (som verkar förstå allt Fredrik I säger), Översättarhelena och Vovvamomo hängde på och Hans Persson var alldeles hemlig och o-hansperssonsk när han skrev ”Kan det möjligen vara så att man borde känna sig rent polyglott välkommen här?” Javisst, wilkommen och welcome, alla! PK använde sedan kommentatorsbåset som egen lekstuga med förvillelser (man förstår Annas förvirring) medan Sanna tänker strunta i Facebook och Twitter och i fortsättningen bara skriva status i Julkalenderns kommentatorsbås. (Jag tolkar allt ni skriver som jag vill, jag.)

Uppdatering: Ökenråttans (och hennes Lille Makes) gissning och hemlisbloggare var faktiskt bättre än det rätta svaret, och måste lyftas upp från kommentarerna här nere eftersom man då kan lära sig en hel del:

”Själv hade jag ’herr Issiwoo’, författaren till ’Farväl till Berlin’, förlagan till filmen ’Cabaret’, Christopher Isherwood som bloggare i går. Isherwood, inte Hollywood, alltså. Därav min referens till ’att byta tåg’. Hans ’Mr Norris Changes Train’ finns med i åtminstone en utgåva av ’Farväl till B.’. Frances kopplade jag till Baby i Dirty Dancing. Hon heter inte Baby utan Frances och flickan Grey, som spelar Baby ju är dotter till han Joel G. som är den polyglotte konferenciern i Cabaret.”

Ingela har kläm på allting (även om det var sent på dagen och alla andra hade gödslat med sina ledtrådar): ”Bob talade om hur benen skulle sprattla i den europeiska huvudstaden, Frances hette tanten först, alltså inte bloggaren utan den gamla, Frank han for till den där stan med henne, Oscar blev väl en närmare bekant 1972 och kemiskt beroende är något som dessvärre går i släkten precis som rastlöshet.” Jupp: Bob Fosse regisserade, Frances Gumm mammade, Frank Sinatra snodde New York-låten av henne, Oscar fick hon och allt annat är självklart. ”Jag tycker hon är ganska snygg för att inte vara precis vacker” skriver Ingela vidare, och jag håller med. (Idag hade hon väl korrigerat näsa och gudvetallt för att passa in.) Apropå New York, New York anspelar titeln alltså på 1) staden 2) staten – precis som när man säger ”Dallas, Texas”. Och här är en annan låt med samma namn.

Pengar, pengar i texten var ingen nickning åt ABBA, utan till en annan låt i ”Cabaret”: Money, Money (och både den och Mein Herr är låtar som komponerades för filmversionen, men som nu är instoppade i alla scenversioner eftersom de är så bra).

Görel har en vettig fråga: ”Men jag måste missuppfatta kopplingen till Frances, skulle hemlisbloggaren verkligen kalla henne för "lilla gumman?” Nej, det skulle hon verkligen inte göra i verkligheten, men Frances hette som ogift och okänd och nyfödd ”Frances Gumm”. Och senare hade hon det mer välklingande namnet Judy Garland, och var mor till dagens hemlisbloggare: Liza Minnelli (f. 1946).

 

Andy Warhol gillade henne också.

(Nu ska ni förresten memorera att Gillette, pollett och Minnelli stavas likadant, liksom. Två bokstäver där man skulle kunna tro att det bara ska vara en. Såja.)

Innan vi går vidare, serverar jag här och nu förlagan till dagens text. I give you Oscarsbelönade Liza Minnelli i Mein Herr! 

Ur ”Cabaret” (1972), i regi av Bob Fosse. Det är faktiskt inte tillrådligt att låta bli att titta på den här snutten. Den är faktiskt ett måste. Jag tror att jag kan förbjuda vidare deltagande i Julkalendern om man väljer bort att satsa 4 minuter och 11 sekunder här och nu. Eller varför inte 8 minuter och 22 sekunder?

Liza Minnelli var dotter till den sköra, men begåvade lilla Judy Garland och regissören Vincente Minnelli och var om inte känd som spermie i alla fall känd som nyfödd. Citat:

”It was no great tragedy being Judy Garland's daughter. I had tremendously interesting childhood years - except they had little to do with being a child.”

Kärleken till konsten går tyvärr hand i hand med den till alkohol, piller och knark. Så när man nu i filmsnutten ovan ser en ohyggligt begåvad estradör och undrar vart den tog vägen, kan man tänka ”aha, Betty Ford-kliniken”.

– Hejsan, jag gifter mig med en galen man och skiljer mig efter ett år och målar mina ögonbryn hela dagarna, det blir bra.

Jag är av uppfattningen att här har världen i Liza har både fått och förlorat en superduperstjärna, och att det är synd. Hon har gjort diverse filmer både före och efter sin Oscar och hon har spelat på Broadway och hon är kompis med världsstjärnor (vilket antyddes av kommentatorerna) och hon har blivit stämd av sin styvmor, som vill bli försörjd tills hon (ja, endera tanten) dör. Hon har varit gift fyra gånger, varav en gång med ”The Tin Mans” – i Trollkarlen från Oz där Judy Garland har huvudrollen – son. Och hon har på riktigt fått en kollaps på scenen och strax därefter sagt att alla vår Carola sjunger bäst i världen. (Liksom när Helena Bergström blev utnämnd till Sveriges genom tiderna bästa skådespelerska, kanske detta bör tas med en nypa sallad?) Läs mer – det är mycket intressant. Och tragiskt.

Allt är helt normalt och vi mår alla jättebra.

Men nu tar vi fram lapparna och plommonstopet. Jag har bett barnen om hjälp med förberedelserna eftersom jag visste att jag skulle bli sen, vilket notarius publicus inte hade godkänt. Och jag draaaaaaaaar ahaaaaaaaaaaa ...  sällangissaren Godiva! Tjoho!

Nu är det så att jag säkert kommer att uppdatera och rätta detta facit ett par gånger under natten eftersom jag har hastat hela vägen hit. Stå ut, bara! Och Lucka 19 som är så svår, så svår – den kommer imorrn förmiddag och kommer att förstöra all julshopping och pepparkaksbak.

Facit till Julkalendern 17 december 2009

Idag klev ännu en DRT-funderare in på scenen: Niklas, som hade tänkt i yrkesbanor. (Måste läsas, skrolla ner till kl. 12:46 i Lucka 17.) Annars är det ganska hemligt. (OBS: när vi har skrivit över 200 kommentarer, måste man vara i skriv-mode för att kunna klicka fram 200+.)

Jag har under alla de fem Julkalenderåren behandlat sf-genren styvmoderligt. (Man förkortar till ”sf”, men inte för att vara insatt och cool utan för att bokstävlarna som ska trycka ner s-c-i-e-n-c-e och f-i-c-t-i-o-n sitter med så bökiga och svårhittade avstånd på tangentbordet.) Styvmoderligt är ju också ett skumt ord i dessa dagar. Alltså har jag fjäskat men undvikit – eller hur agerar styvmödrar generellt idag? (Idag raljerar jag och ställer retoriska frågor förstås; alla styvmödrar kan ta det lugnt.) Men hur gissar då Embryo idag, han som envist har hållit fast vid sitt spår? Jo:

äh
paljetter stavras som det låtrer
paljetter trillar ner från himlen som snöskärvor
meloner paljetter

Inte ett sf så långt ögat når. Uppdatering: Johodå. Jag bara g(l)ömde Embryos sf-gissning bakom dimridåerna:

"vi vandrar över science fictionfältet till dom första jaktmarkerna där förfäderna skrev med tvingande bläck: den här antikverande och styltiga stilen kan bara tillskrivas hg wells”

Jag måste säga att jag gillar Fredrik I:s gissningsledtråd, eftersom han nämner hemlisbloggarens namne, den fantastiske skridskoåkaren som tog OS-guld för att han var sämst. (Kolla här. Kolla även om ni struntar i idrott, sport och OS. Kolla, säger jag!) För att inte tala om Dammråttan, som associerade helt rätt utan att ha en aning om det! Agneta, hon var så diskret, så diskret och Plastfarfar, Hans Persson (som kunde men var diskret!) och Anna var så glada, så glada för de känner genren väl, till skillnad från mig.

Det är inte det att jag ogillar science fiction, nej inte alls. Jag är bara dålig på’t. Jag vill läsa välskrivna böcker, sedan får de handla om vad som helst. (Kanske inte handboll och smäktande kärlek, när jag nu tänker efter.)

Dagens hemlisbloggare var enkel för de insatta, som blev så sprittande lyckliga: Ray Bradbury (f. 1920) – still going strong. Han är av svensk börd – mamman Ester Maria Moberg kom från Dalarna – och är en citat- och åsiktsmaskin. Men som så himla många andra till åldern komna giganter som får uttala sig utan protester, är han liten smula teknikfientlig. Han gillar inte ”videospel” (måste vara en inaktuell artikel) och sa så här redan 1995:

”I don't understand this whole thing about computers and the superhighway. Who wants to be in touch with all of those people?”

Jag! Hallå! Jag vill! Ray Bradbury behöver nog bara leka lite mer vid datorn för att förstå att alla de där bokstäverna, orden, böckerna och historierna som han älskar så, finns även där. Om inte annat så i ett kommentatorsbås i närheten.

Ett citat till! Detta har han sagt i minst 451 olika versioner de senaste 30 åren, vilket stämmer med min livsfilosofi:

”You've got to jump off cliffs and build your wings on the way down.”

(Jag tolkar det alltså som ”våga ta språnget, det kommer säkert att gå bra eftersom du hela tiden får nya erfarenheter”. Eller kanske ”blogga så vågar du göra en massa saker som du inte skulle göra som obloggare”.)

Jag har förvisso plöjt både genombrottet ”Invasion på Mars” (1950) och ”Fahrenheit 451” (1953, där huvudpersonen heter Montag och det skrivna ordet är förbjudet, huga), men minns nästan ingenting av läsupplevelsen. Min inspirationskälla i lucka 17 var ”Solens gyllene äpplen” från 1953 – noveller som inte andas särskilt mycket science fiction.

Så vad har Bradbury för stil, då? Av skumläsningen i jakten på stilen (titta här, där finns enormt många exempel att läsa), kom jag på att jag tycker om rytmen – meningarna kommer som i musikaliska fraser. Ibland känns det Hemingwayskt, vilket ZKOP kaaaanske menade med ”han med havet”. (Uppdatering: Inte alls, det var ju Jules Verne som avsågs. Gissarna gissar i gåtor!) Men Bradbury har fler metaforer. (Nejdå, nu ska vi inte analysera mer.)

Den djefla mannen, som har läst mer Bradbury än jag, hojtar nu från toa: ”att tycka om Ray Bradbury är som att säga att man gillar Al Stewart eller Wings – lite mesigt och semibanalt”. Bra, det passar mig utmärkt – jag som gillar Vivaldi och PH-lampor. 

Handen på höger kind.

Det påstås här och där (på nätet, hemska ställe) att man i Sverige ser ner på sf-böcker på ett sätt som inte är fallet i t.ex. anglosaxiska länder. I sammanhanget ska det då påpekas att Ray Bradbury inte alls är enbart sf-författare utan att han även skriver fantasy, vanliga noveller om ditten datten och drömska historier om sjöodjur som anfaller fyrar. För att göra den här genren ännu mer komplicerad, delar man tydligen in verken i mjuk-sf och hård-sf. Och så måste man (vilket är svårt när det gäller Bradbury) definiera om det är en roman eller en novellsamling med eller utan ramberättelse. Men pffffft! Jag struntar i stämplarna – tipsa mig bara om vilken sf-bok jag bör läsa i januari! 

Bradbury föreläser fortfarande ofta för collegestudenter (det finns många klipp på nätet, undrar jag vad han tycker om det), och han är ofta ilsken och mycket bestämd när han säger åt dem att sluta tänka:

”If you’re unhappy when you’re writing, then get the hell out of writing. [---] I have no time for you if you’re gonna ruin your life thinking. Live and love and feel!”

Hur viktig är åldern när man lär sig att läsa? Mina barn har (liksom jag) kommit igång i 6–7-årsåldern, vilket jag inte har funderat särskilt mycket över. Men Bradbury började läsa som treåring – vilket ofta är fallet med erkända författare och nobelpristagre. Tidig lästräning låter väl väldigt trevligt ... eller?

Nu ska vi avsluta denna dag med lite från allmänbildningsakuten. Säg dystopi högt fem gånger, alla som inte har hört ordet förut. Det är nämligen väldigt användbart i frågesport- och släktträffssammanhang. (Åh! Skriv ”släktträffssammanhang”! Det är jättesvårt!) Och dystopi är tvärtemot utopi: en negativ framtidsbild som i ”Gullivers resor” och ”1984” till exempel. Och förstås ”Fahrenheit 451”.

Jag tar nu fram plommonstopet och stoppar i några helt nya namnlappar, en paranoid kanin, en nyfiken och några gamla som har kommit tillbaka, men var är Gitto – flydde hon när hon vann i förra veckan? Och så drar jag ... ah. Två lappar som sitter ihop! Nåväl – det har hänt förr och är helt ok. Jag läser ... Bengt och Miss Gillette! Tjo!

Handen på vänster kind.

Ett Bradburyskt slutcitat!

”We are cups, constantly and quietly being filled. The trick is, knowing how to tip ourselves over and let the beautiful stuff out.”

Nyss nämnda Miss Gillette (som stavas lite som de ständigt trillande polletterna) skrev om en sorglig berättelse som jag också minns: ”Det regnar och regnar i åratal på Venus, och en dag, några timmar ska det bli sol. Då blir en gosse instängd av sina elaka skolkamrater.” Vad heter den historien?

Nu ska jag nog lägga mig att sova en stund. En mycket liten stund, för imorrn ska här bytas ut vindrutor och besiktigas bilar och fixas med lite annat. Lucka 18 kommer i ottan!

Psssst. Anna tipsar om en novell.

Facit till Julkalendern 16 december 2009

Näe, jag tror att vi får ta och anställa mig på heltid som Julkalenderbloggare nästa år. När jag måste sköta annat skröfs blir kommentatorsbåset lidande.

Eller … det blir det ju inte alls. Pffft, vem tror jag att jag är egentligen? Maken till party har jag då nästan aldrig varit med om. Utan mig! 

När jag var på herrmiddag i Stockholm, satt Fredrik I och rekapitulerade hela december och gjorde världens finaste DRT-lösning som han dessutom offentliggjorde. (Skrolla ner till klockan 17:46 häääär.) 

Men nu till dagens lucka, som var sådär enkel som luckorna plägar vara när jag måste vara på resande bortafot och inte kan kolla så att allt är ok med gissningarna. Hans Persson förnekade sig inte utan dundrade tidigt in på berömt, Hans Perssonskt manér med det rätta svaret (och fick därför omedelbart bannor av Den Blyga).  Innan dess hade Godiva skrivit följande symptomatiska kommentar: ”Oj, nu kom tidningen här, det betyder läggdags!” Vi är inte någe vidare på att sköta dygnsrytmen, kamrater. Embryo fortsätter så rart sin science fiction-kampanj, men har ack så fel varje dag.

Annars hade ni ju rätt nästan allihop. TBFKAEM och hennes Grabben sitter i utomlandet och löser julkalendergåtor, vilket de ska ha all heder av. (Tröttna inte!) Lilla is99esa (vad vet jag om det är en liten kommentator, jag bara får småvibbar och ser en liten hattifnattliknande person bakom den signaturen) fick WV:n ”ingen” och tog det som ett tecken medan Dionte konstaterade: ”Tidig polett idag. Och jag upptäcker att jag kommer att sakna den utdragna plågan att inte fatta förrän framåt eftermiddagen.”

Humlan skrev något intressant, vilket jag också har hängt upp mig på: ”Håller Han kanske till utanför rutan? Har dom verkligen träffats? Jag börjar tvivla.”

För idag var det en underlig och svart-vit lösning. Nämligen tre. Den som har skrivit är ju jag, men det här går ju inte ut på att gissa på mig (fast stort och innerligt samt egotrippat tack till alla som ibland gör det) utan mer på att jag ska få berätta för er om saker som jag tycker är intressanta. Som t.ex. att Helan, Halvan och Charlie Chaplin aldrig gjorde en filmruta tillsammans. 

Huuuuuuuuuuuuuur kunde Hollywood missa detta tillfälle?

Chaplin och hans pojke, Onkel Fester.

 

I mångas ögon (= mina) är Chaplin (1889–1977) giganten, Stan Laurel (1890–1965) tvåan och Oliver Hardy (1892–1957) femte hjulet under komikervagnen. Det finns 

• precis hur mycket intressant som helst att hitta om Chaplin (se bara filmen med Robert Downey Jr., den är sktibra)
• vansinnigt mycket sagt om Stan Laurels (Halvans) genialitet – han som inte fick tillräcklig uppskattning
• nästan inget kul alls om Oliver Hardy (Helan) – fast en gång var han med i en film med en karl som hette Billy West och som gjorde sig en karriär genom att härma Chaplin. 

Jahaja. 

Men se på deras födelseår: 1889, 1890, 1892 – de är väldigt jämnåriga. Och både Halvan och Chaplin kom från Storbritannien, där de ingick i samma komikerstall (under tjifen Fred Karno) i föreställningen "A Night at the English Music Hall" och där Halvan var Chaplins understudy – reserv och ersättare alltså. Samt rumskamrat. De åkte över pölen till USA i samma båt 1910, men blev inte Lennon & McCartney utan ”bara” 

1. den lille luffaren
   
2. den smale lipsillen. 

Dumma, klantiga Hollywood. (För övrigt vill jag även se Johnny Depp, Brad Pitt och Matt Dillon i en och samma film, ok?)

Nä, Chaplin traskade på i sin lysande karriär och inte förrän 1931 gjordes den första Helan & Halvan-filmen: Pardon Us. (Även om de tu redan 1919 gjorde The Lucky Dog – men inte som Helan och Halvan.) Alla tre hade förresten tidigt i sina komikerroller en särskild rollspecialitet: att spela ”den fulle”. 

Halvan sade på 1950-talet:

"Fred Karno didn't teach Charlie and me all we know about comedy, he just taught us most of it. Above all, he taught us to be supple and precise. Out of all that endless rehearsal and performance came Charlie, the most supple and precise comedian of our time."

Chaplin sade på 1960-talet:

"I am very nostalgic about the early days. The days when I was touring America with Fred Karno's vaudeville troupe. Then I was having experiences that made the marvelous county come alive for me."

Själv tänker jag att den där Fred Karno, han hade då tur med sina värvningar. (Men sedan otur, för han gick förstås i konkurs och dog utblottad.)

För att nu återvända till Helan och Halvan, måste jag citera NE:s korrekta men inte ett dugg roliga text om dem:

”H:s komik är till stor del handgriplig och aldrig känslosam. Förvecklingarna har en logisk uppbyggnad av orsak och verkan, och spelet utmärks av precision i reaktionerna. Det var främst Laurel som utvecklade parets komik, och detta tämligen oberoende av filmernas regissörer.”

Gäsp. Och hur var det nu med siffrorna, som den fiktive Chaplin i luckan försökte få till? Jo, så här va (fnutten ’ här nedan betyder 19 som i 1900-talet): Helan dog 65 år gammal ’57, vilket är 75 baklänges, Halvan dog 75 år gammal ’65, som ju är Helans dödsålder år ’57, som är 75 baklänges och Halvan dog år ’65 när han var 75 år. (Där gick vi i en cirkel två varv.) Vad Chaplin i min text inte hann gå in på var att Halvan vid ett visst ögonblick i livet hade varit gift med sin första fru en gång, sin andra fru två gånger och sin tredje fru tre gånger. Sedan gifte han sig ett par gånger till och förstörde matematiken. Men Chaplin sa verkligen att vi tänker för mycket och bör känna efter mer. Vette tusan om jag håller med om det.

Nu avslutar vi med hakke-poesi (jag vet att det är fler som rimmar och jag uppskattar er alla), eftersom han skrev denna sångtext när han började på KTH:

"Chaplin är nykter, han mår som han mår, 

men Halvan är packad och Helan går!" 

En vinnare? Japp! Jag sitter här mitt i natten med det äkta plommonstopet (det på bilden här är bara en fuskis) och drar och drar och drar och drar (alla verkar vara gamla lappar med mina släktingars namn och jag har glömt att ta bort dem, vilket jag måste eftersom de ju inte gissar längre, himla pruttsläkt) … Crrly! Och så måste jag faktiskt ge ett extrapris till DRT-kungen Fredrik I – grattis!

Morgondagens lucka kommer när jag vaknar!

För att citera Pysseliten:

The End

 Helan och Halvan.