Facit till Julkalendern 10 december 2010

Välkomna till facit-mitt-i-natten-kalas!

Idag var det tydligen alldeles för lätt. Och alldeles för svårt. Och stackars, stackars mig som måste lusläsa varenda kommentar och gissning med lupp och hängslen för att inte missa en enda liten vink. Lisa FW som satt uppe och drack vin i lucka 9 kan inte ha sovit många timmar innan hon med snoret hängande ur näsan sprang in med det rätta svaret redan klockan 07:15: "Jag tror att det är en sur typ, lite vresig så där en måndag morgon." Plastfarfar hängde på, men lite tydligare: "Robert och Irland får mig att tänka på en välgörande f.d superstjärna."

Mellan alla ledtrådar och rätta svar kom en massa rapporter om vad ni har för er på dagarna. Dina har varit på "whickyprovning", Anna Själv Första har ont i en f.d. visdomstand, Dammråttan (och några till) är smart nog att vabba, Hjalmar fyller snart år, medan Griskindspatrik kryptiskt meddelar att ”Robert heter alltså i efternamn samma sak som Price heter i förnamn”. Och PK har tomtar på loftet:

"Tar HB emot bockfrämmat och gäldar med silver? Nej det måste vara en miss i översättningen. Det är ju mor i skutan som misstänktes för det. Man undrar ju om det ligger något korn i hojtet. Fast man är väl dummare än en feltrummad gris förstås."

Ordlistan från båsets mörka vrår fylls på efter blåsippedebaclet häromdagen, Godiva: Att "göra en blåsippa" är det nya "göra en pudel av en fjäder".

Vi avslutar dagens beröm till båset med en ledtrådsfråga från Ardy: ”Om man tycker att en sjundedel av livet suger, är man då mer eller mindre lycklig än snittet?”

Och nej, hörni. Det var inte Orlando Bloom eller Skebokvarnsvägen idag heller. Men gammal skraltig musiker som fyller 60 år nästa höst. Fast för mig är han för alltid kvar i Live Aid 1985.

Bob (Robert Frederick Zenon) Geldof (f. 1951) fick en jättehit med sitt band Boomtown Rats 1979 – I Don't Like Mondays – och spelade huvudrollen ("Pink") i Pink Floyd The Wall 1982, skrev Do They Know It's Christmas? med Midge Ure 1984 och satte ihop den där lilla behändiga välgörenhetstillställningen i bl.a. London och Phildelphia samt resten av världen 1985.

Fast det här är Bob 1987.

Live Aid, förstår ni ungdomar och gamlingar, är mitt enda coola musikminne. Jag var aldrig på megabautakonserterna med Bowie och Springsteen och gick dessutom i blöjor under Woodstock. Live Aid-konserten som drog in pengar till de svältande i Etiopien var för mig inte ett dugg intressant ur den pengainsamlande aspekten. Nej, mitt fokus låg på att

• jag tycker mycket om artister i största allmänhet och just då Adam Ant, Ultravox, Phil Collins, Paul Young, Wham!, Paul McCartney och Duran Duran
• pappa hade köpt ett underverk till vardagsrummet: en "tv-inspelare"!

Jag, Broder Jakob och Orangeluvan spelade in rubbet och såg sedan Live Aid så fort vi kom åt. Videobandet bara gick och gick. Broder Jakob frossade i den sköna, falsksjungande Sade medan jag försökte härma den unga Madonnas stil (vilket jag försökte ända till 1991, faktiskt). Påpekas bör att jag ju kunde ha varit intresserad av de mycket coolare artisterna på scenen, t.ex. Elvis Costello, Black Sabbath, Run-DMC, Judas Priest, U2 (länken går till Sunday, Bloody Sunday), David Bowie, The Who och Bob Dylan. Men särskilt cool har jag aldrig varit.

I Don't Like Mondays var alltså låten som var insprängd i "Roberts" påtågetmobilsprat i Julkalendern. Jag vet inte huuuur många sådana människor jag stöter på på mina tågresor. Hur tänker de? Tappar de sans och vett samt simultanförmåga när de väljer att HALLÅÅÅJTA in i luren istället för att ge upp, slappna av och sova lite? Gemensamt för dem alla är också att de har så hiiiimla mycket att göra och är så vaaaansinnigt stressade av allt. Precis som Bob Geldof 1985. I dokumentärfilmen om Live Aid åldras han fem år på bara några månader – men han lyckades ju med vansinnesgrejen. Och dubbad till kommendör av Brittiska Imperieorden blev han 1986. Sir Bob, liksom.

Och här är låten som HB skrev – I Don't Like Mondays (som handlar om en 16-åring som sköt ihjäl barn på en skolgård).

Boomtown Rats på Live Aid 1985. The silicon chip... nobody's gonna go to school today … daddy doesn't understand it … and he can see no reason … the telex machine … little girl … sweet 16 ain't so peachy keen … the playing's stopped in the playground … play with her toys … the lesson today is how to die … and then the bullhorn crackles … osv.

I en intervju med Parkinson berättar Sir Bob om känslan att stå där på scenen när miljoners miljarder människor i hela världen tittar. Jag har komprimerat pratet:

– Först var jag bekymrad över ett annat band som inte höll tiden fastän de skulle vara på plats kl. 12. Men plötsligt skulle jag bara vara sångare i mitt eget band. Ljudet av publikens skrik var öronbedövande. Det låter fånigt idag, men det var liksom en känsla av samhörighet mitt i den elektroniska loopen med hela världen uppkopplad på en gång. Och så tänkte jag att ”alla som jag någonsin har träffat tittar nog nu”. Och så började vi spela. Precis när jag kom till ”... and the lesson today is how to die" slutade jag sjunga och bandet slutade att spela och så tog jag in allt som kändes – och tittade på alla som tittade och så kände jag bara ett stort, stort lugn. Kriget med röster som alltid pågår inne i huvudet var plötsligt alldeles tyst. Ett ögonblick senare fortsatte jag sjunga och jag har inte varit lugn sedan dess.

Och här har vi Do They Know It's Christmas? (studioversionen):


Om ni vill se en sämre version från själva Live Aid,  med George Michels knallgula och väldigt uppknäppta skjorta, så finns den här.

Bob Geldof fick tre barn med musikskribenten och programledaren Paula Yates och som den naturligaste sak i världen döptes de till

1. Fifi Trixibelle
2. Peaches
3. Pixie.

Dessutom har han adopterat Paulas och Michael Hutchences (INXS) dotter – Heavenly Hiraani Tiger Lily – när det stackars barnet blev föräldralöst pga. droger, depressioner, konstnärssjälar och på det dessutom underliga sexlekar som man måste ta till när lifvet inte är tillräckligt spännande. Och mina fem barn återfinns på alla tio-i-topp-listor över de populäraste barnnamnen. Jag är hur tråkig som helst.

Men nu drar vi en vinnare! Tröjorna har kommit från tryckeriet! Ska jag kanske trycka upp 500 till så att ni kan köpa dem, alla ni som inte vinner? Eller förlorar man poängen med det unika då? Ah well, nu har jag i alla fall hittat en unik lapp ... Fru Decibel! (Måste jag börja könskvotera också? Vad äääär det med plommonstopet i år?)

Lucka 11 kommer om en liten stund!

Comments

[Ö-helena]

Mest förvånad är jag över Fifi Trixibelle. Varför har hon inte frekventerat skvallerspalterna alls i samma utsträckning som sina systrar?

[Lotten Bergman]

Hon kanske lurar i vassen och hugger till när pressen har minskat?

[Lotten Bergman]

Kolla på Do The Know ... förresten! Förr i tiden hade folk i branschen lite gulaktiga tänder! Tänk ändå.

[Ökenråttan]

en fråga i julkalendertider är hur man ger sej poäng. Klockren gissning vid först genomläsning ger naturligtvis poäng. Men ska man också få full pott om man kan, men först efter att ha läst kommentarerna? Halvt poäng kanske? Att ha gissat på U2 när det var Bob Geldof? Ett sjuttiondels poäng? Blåsippan när det är Einstein? Avdrag med en poäng?
Hur räknar ni andra?

[godiva]

Va va?! The Boowntown Rats... my favourite band!

Men alltså...

Det var ju Cornelis VRESvijk redan från klockan 07.21 i min hjärna. Pudeln av en fjäder var en höna, och baracken den man brände, i elfte timmen, 16-åringen hette Cecilia och sen var det Felicia som försvann, kan någon säga hur? Cornelis diktdebuterade med "Den magiska telefonen" och tåget var förstås det från Narvik med Bosse Lidén. Och Helvet...e kan ju inte vara någon annan än Hank von. Ha ha! Nu ger jag upp en liten stund.

[PK]

Jag fick namnet Geldof i hövet direkt, sedan följde ett intensivt surfande för att få ledtrådarna att gå ihop. Sålunda förstod jag givetvis att 16-år syftade på åldern på dottern när modern dog, att pojken utan lekplats är den sjuka pojken i the Wall, att tåget är ett tunnelbanetåg då the Tube spelar en mycket stor roll i Bobs privatliv. Fick inte ihop plastpryl, fax och utpriser men det fick gå ändå. Gälda=Geldof, men det fattade säkert alla.

[Pysseliten]

Akedot om en annan välgörenhets gala: 1988 klev Pysseliten på "fel" tåg från Wien mot Budapest. Det var ett specialchartrat tåg för konsertbesökare till genrepskonserten av "Human Rights Now!" Vi fick förstås låna pengar av en total främling på tåget till biljetter.
Ingen Bob Geldof, men väl Sting Bruce Springsteen, Peter Gabriel och Tracy Chapman.
Grattis till Fru Decibel! Nu ska jag springa till nästa lucka!

[Lotten Bergman]

Jag måste faktiskt hålla med Godiva: det borde ha varit Cornelis så himla bra som allt passade in.

Ökenråttan: det hedrar dig enormt att du tar detta på så stort allvar att du sitter med kontrollpapper med poängkolumner och räknar ut mellantider och drar av stilpoäng. I min bok får man en tolvtaggare när man vet, men bara hintar och förvirrar -- oavsett när det sker.

[Ökenråttan]

Stort allvar tar jag det på - och kan jag inte/inte gissa så blir jag vansinnig och ger jag mej på Lille Maken och sparkar honom på smalbenen. Och inga poäng i protokollet. Så går det till här.

[leopardia]

MEN, det hade kunnat vara Orlando... Eller... Nä, men jag vill bara visa att kopplingen igår kunde ha varit rätt;
http://www.contactmusic.com/news.nsf/story/geldof-handed-honorary-degree_1154859

[Örjan]

Nobelrelaterat?
Javisst- Geldof har ju nominerats till fredspriset (precis som landsmannen Bono)