Facit till Julkalendern 15 december 2010

Japp, även idag hade vi en nybörjargissare som klev in och ropade ut rätt svar sådär som man ju ska göra i andra sammanhang. Men det är helt ok, eftersom de förvirrade fortsatte att vara förvirrade. Örjan kämpade på nästan till midnatt med alla Översättarhelenas ledtrådar (och han var dessutom bekymrad för min kattallergi) och de som visste, de bara yrade om oväsentligheter eller associerade till vår vän Orlando eller rapporterade om såsernas tillstånd – i knapphändig stil.

Jag kan ju inte säga att det era finurligheter är pärlor för svin, men vad ska vi gööööööra med alla era kommentarer som skulle kunna ligga till grund för barnböcker, debattartiklar, radioprogram och Nobelpris? Som embryos H-ängselbyxor? (Ni som inte har lekt i kommentatorsbåset förstår måhända inte detta.)

Dagens gulligaste kommentar kom från Eva-Lotta: "Julkalendern – mitt happy place."

Idag var det sådär svårt att få kläm på vem det är som är hemlisbloggare eftersom det kan vara en av två fiktiva systrar eller en av två rejäla författare, varav en är mer bekant än den andra. Men vi börjar väl med att berätta vem det är som är berättarjaget: Beatrice Eliott, den äldre av två systrar i 1920-talets London. Tillsammans med sin syster Evangeline lyckas hon skapa ett nyskapande modehus som gav eko i hela världen: "House of Eliott". Pengatrubbel, skumraskaffärer, kassa rådgivare och illojala medarbetare blandas med stora arv, kärlek, mecenater och duktiga sömmerskor så att man blir alldeles yr. Och allt sker i underbara lokaler i fantastiska klädkreationer.

Jag fullkomligt avgudade Bea och Evie och älskade serien djupt och innerligt.

De som skrev boken var Jean Marsh (f. 1934) och Eileen Atkins (f. 1934) – men den kom först efter att de hade skapat tv-serien (1991–94). Därför är det inte s.k. stor litteratur utan snarare ett med lite tankar och funderingar påfyllt teatermanus. Men det vet ju inte ni – jag slår vad om att ingen av er har läst boken (som jag håller i här till höger) och därför inte kunde känna igen den på den röriga och faktiskt platta stilen. Eller som Anna Med De Många Extrabokstäverna skrev: ”Hoppsan, här går det vilt till. Kombinerat med Angus McBrides klassiska, men stökiga, illustration så är det här Lottens rörigaste lucka hittills. Var ska man titta, egentligen? Huvudvärk.”

Eileen Atkins har spelat teater på scen och film sedan 20-årsåldern, men i Sverige är hennes ansikte inte så bekant. Flera gånger har hon skrivit om och spelat i uppsättingar om Virginia Woolf och i Storbritannien är hon så stor att hon sedan 2001 tituleras "Dame". (Hon hatar Nicole Kidmans Woolf-version med lösnäsa och allt, ska ni veta.) Häromåret kröp det fram att hon av den 42 år yngre Colin Farrell under en filmninspelning (Ask the Dust) blev erbjuden en svängom på höskullen, men att hon tackade nej trots att han tjatade i flera timmar. Det blev ett fasligt hallå när Eileen (som alltså hade hållit det hemligt i ett år) försade sig i en situation där detaljerna om Colins erbjudande omedelbart spreds vidare som om det handlade om en jordbävning. Hon såg sig tvingad att ringa till Colin för att be om ursäkt och passade samtidigt på att skriva en limerick till honom (som kommer att få spamrobotarna att rusa till och fylla vårt kommentatorsbås med blåa piller):

There once was a cunt of a dame
Who cried, “I’m too old for this game”
When offered a fuck
By a gorgeous young buck
Never named, but she blabbed all the same.

Han verkar inte så ledsen numera, den lille Colin. (Jag fokuserar inte så mycket på åldersskillnaden eller att hon faktiskt tackade nej, utan mer på situationen i sig. Så där går det alltså till på filminspelningar, jahaja. Och inte blev jag skådespelerska som jag trodde, nähedå.)


Jean Marsh har haft en liknande karriär (fast utan Colin och med fler långfilmer), men hon och Eileen skapade inte bara The House of Eliott (som jag hela tiden stavar med två L och ett T, delete, delete) utan även en av min barndoms stora upplevelser: Herrskap och tjänstefolk (”Upstairs, Downstairs”, 1971–75). Angus hette Hudson i efternamn och var den skotske betjänten, ni vet? (Eller, det vet ni kanske inte alls eftersom ni är för unga? Fast Ingela visste: ”Innan detta hände sprangs det upp- och nerför trappor.”) I serien spelade Jean den fantastiska Rose, som … äh, här får ni se när man drog ihop skådespelarna till en liten återträff 40 år senare:

(Försök att ignorera de extremt krystade skratten från publiken.)

I vår kommer nyinspelade avsnitt att visas på BBC som en fortsättning – med både Jean och Eileen i huvudrollerna. Jag kan förstås inte låta bli att tänka "men åååh, bafatt skådespelarna har blitt gamla och ointressanta och behöver tillskott i kassan", men hoppas att det blir lysande och fantastiskt trots att både Mrs. Bridges och Mr. Hudson är döda.

Tillbaka till The House of Eliott nu – här kommer en French & Saunders-parodi på serien. Den är delad i två, och ni kan inte se enbart den ena eftersom den andra (egentligen tredje) delen är fantastiskt rolig endast om man har sett första delen. (Ni som inte såg The House of Eliott när de begav sig kommer inte att förstå nästan något. Titta hellre på inledningen av första avsnittet här eller hur grälet om den famösa pälskragen slutade här.)

Del 1.

(Det finns en del 2, men den är inte så viktig. Hoppetihopp. Liksom att Punch-bilden från dagens lucka inte var så viktig utan bara illustrerade 1) mode 2) väldigt modernt mode 3) mode som är före sin tid.)

Del 3:

Såja! Nu ska vi dra oss bort från 1920-talet och dra en vinnare ur gamla plommonstopet – som är äldre än så (1890-tal). Finge jag, skulle jag idag dela ut stiltröjor till alla som så fantastiskt diskuterade t-shirtar (som alltså är nästan samma sak som ”T-shirtar”) och som delade ut de luddigaste ledtrådarna i världen. Och här fiskar jag upp en ... rosmarin? Nej, Rosman! Och nu tycker jag att Leopardia har kämpat länge nog med sina associationer (jodå, jag vet att ni andra också associerar jättefint), så nu kommer en bonuströja till henne. Basta.

Lucka 16 kommer vid sextiden imorrn bitti!

Comments

[Mimmi]

:-D
Rätt hade jag! Tiddeli-POM

[Dieva]

Fint att Leopardia får en tisha - den är såååå fin. Habegäret har slagit till. Tar stopet mutor?

[Lotten Bergman]

Ha! Mutor! Det har inte ens slagit mig! (Dessutom mutade du mig redan i somras, Dieva.)

[leopardia]

Fantastiskt! Nu blir jag snart snygg igen! Wohooo! (PS. Jag känner att det kommer att bli vääääldigt svårt att gissa den dagen Orlando faktiskt sitter bakom luckan och skriver ... DS.)

[Luna]

Nästan lite befriande att fortfarande se ut som ett frågetecken när man läst facit. Imorgon är en annan dag - lucka till, allihopa!

[Örjan]

Har inte sett ett enda program.Har ej heller minne av att jag någonsin läst om det.
Får trösta mig att jag tolkade vissa av Lottens och ÖH:s ledtrådar åt rätt håll. Även om slutsatsen blev fel.
ÖH:s "Cats" var ju egentligen för direkt, men när man inte har annan kun-/vetskap ... (OK tre skall det vara med mellanslag)

[Håkan (hakke)]

graTTis leopardia!!!

[Lotten Bergman]

Hinner vi sova en liten snutt nu, månne?

[Béatrice Karjalainen]

Nämen ååååh hur kunde jag glömma denna helt underbara tv-serie. Jag älskade den när den gick. Men den hade fallit helt ur mitt minne. Tack för påminnelsen.

[Dammråttan]

Vilken tur att jag släppte luckan helt, pga förkylningshängighet - all energi till jobbet, HURRA! Det här hade jag aldrig klarat.

[Ö-helena]

Men jag får be Örjan så hemskt mycket om ursäkt för att jag tvärsäkert påstod att det inte var en bok! Men jag intalar mig att den är rätt oviktig i sammanhanget ändå.

[Dina]

Äääääääääälskade Herrskap & Tjänstefolk. Lyckades t o m hitta några böcker om Mr Hudsons, Roses och en tills tidigare liv.

Annars tänkte jag mest på Harrods, som ju var först med rulltrappa och också hade en pälsskandal ...

[Anna SFT]

French & Saunders ftw! Men HB:arna hade jag aldrig hört talas om. Säger som Luna, skönt faktiskt.

Mitt bidrag till blåsipporna (har jag fattat det rätt nu, är blå sippa det nya röd sill?) var en formulering tagen (och tillvrängd) från en sida som kom upp när jag sökte på "angus" och "mode". I orginal lät det så här:

"Hoppsan, här går det vilt till. Grönt, rosa, blått, lila … puffarna trängs verkligen på omslaget. Kombinerat med Angus McBrides klassiska, men stökiga, Sagan om ringen-illustration så är det här Sinkans rörigaste etta hittills. Var ska man titta, egentligen? Huvudvärk."

och handlade om ett nummer av speltidningen Sinkadus.

[Ökenråttan]

Var Oh là là för långt bort från French (&Saunders)?

Fast allra först trodde jag att det var Modegrisen.

[Malinka]

Haha! Nu måste jag kolla på House of Eliott igen, verkar ha varit många klaffel.

[Cecilia N]

Och min mamma kommer att bli galen.

Victoria Beckham väckte stor uppståndelse när hon kom i en så välgjord fuskpälskrage att PETA gick i taket. Hon som lovat att aldrig bära päls.

Dessutom har hon gett ut böcker på Angus förlag och är modedesigner och kan tänkas se på fotboll lite då och då, kanske.

[Lotten Bergman]

Hihihihihihihihihiiiii, Victoria Beckham, hohohohohooooooo!

(Jag hade ingen aning, fattade verkligen inte, kunde inte associera till henne alls!)

Åh, så roligt!

[Rosman]

Hurra,

Jag hade i alla fall tänkt på Huset E, som sagt. Men kopplingen till Upstairs Downstairs hade jag inte ;(
Hur som helst: stl XL
Rosman Jahja
Ensittarvägen 3 B
21621 Malmö
TIDDELIPOM!