Facit till Julkalendern 22 december 2010

Undrar jag, om Sistermoon fick nytta av sina diskurskunskaper idag.

Flera av er räknade ut vem det inte kunde vara eller berättade lite allmänt om livet eller annat – bl.a. Malinka: "Det är i alla fall inte MC Hammer."
Luna: Dr Cox heter Perry precis som Mason - alltså är frimurarna med på ett hörn.
Godiva: Tillbaka! Även om man bara är iväg en timme från båset så blir man som en skrumpen julstjärna av längtan!

Sedan vet jag inte riktigt om Christer tänker som jag när han nämner "havsbarn" via min tolkning "ocean"? (Man blir nästan galen av det här och ser ledtrådar och hemligheter i precis allt! Leopardia till och med ledtrådade utan att veta om det!)
Niklas i Göteborg var lite tydligare: "Jag har inte tid att hetsuppdatera ledtrådar idag och då är det bra att jag liksom kan kombinera kalendrandet med att göra det viktigaste - lyssna på jullåtar, titta på allt det vita och äta juläpplen. Fred och kärlek!"

Visst kunde det ha varit en viss Sean (som vi ser som Ugglan Helge här till vänster) som var hemligbloggare idag, men om honom finns det banne mig inte mycket att säga, så vi tar hans morsa istället: Yoko Ono (f. 1933). Det konstiga är att hon – den lilla Beatles-splittrande sparven med det underliga språket och tysta konserterna – är äldre än mina gamla stappliga föräldrar. Hur gick det till?

Ledtrådarna i lucka 22 var faktiskt mest till för att ni skulle få vatten på er kvarn när ni väl hade en aning om vem det handlade om. Inkonsekvenserna i språket (bl.a. onomatopoetiska/onomatopetiska, hej Maggan) och det inte så logiska i både konstnär och konstnärskollektiv (hej HeMo) trodde jag var så subtila att ni inte skulle märka dem, men jisses vilket kommentatorsgäng ni är! Hon är språkkonstig och ologisk och lite luddig, Yoko. De två datumen var dels när John Lennon dog, dels när han träffade sin blivande, ganska knasiga hustru.

Förresten. Att t.ex. kartong är ett onomatopoetiskt – ljudhärmande – ord bygger på en teori som jag själv har arbetat fram och som i framtiden kommer att göra mig vida berömd och rik som ett penntroll: att alla ord egentligen är ljudhärmande. Hur låter det när man slår på en kartong? Jo: KA-DÅNG.

Yoko Onos nyskapande konst inbegrep bl.a. att man på vernissage kunde slå i spikar med en hammare – därav bilden. Anna P:s uppbragda kommentar roade mig storligen: "Det är visst en hammare!!!!!!"  När Yoko erbjöd John att slå i en spik mot att han betalade en liten slant, svarade John:

– I'll give you an imaginary five shillings if you let me hammer in an imaginary nail.

Historien går sålunda att John 1966 strövade omkring på Yokos utställning och blev kär i henne i det ögonblick som han klättrade upp på en stege för att på en liten skylt läsa "YES". Hade det stått "NO" hade han gått därifrån, sa han senare. (Pah, tror jag vad jag vill om.)

"Jobs" var en hänvisning till Apple, som var en annan del av den famösa utställningen: ett riktigt äpple med en väldigt informativ lapp på. (Där stod det nämligen "APPLE".)

Rebellen och konstiga konstnären Yoko Ono (tycker ni att jag upprepar mig angånde mina åsikter om henne?) föddes i en mycket välbärgad familj i Japan, som flyttade till USA, och flyttade tillbaka till Japan, och flyttade till USA igen, och flyttade tillbaka till Japan än en gång för att bo där under kriget och sedan flytta till USA – nästan för gott. Som 23-åring umgicks Ono mot sina föräldars vilja enbart i konstnärskretsar och gifte sig med en kompositör – Toshi Ichiyanagi. De skildes när hon var 29 år och istället ville gifta sig med jazzmusikern Anthony Cox. (Som letade upp henne på ett mentalsjukhus – i Japan igen! – där hon på order av sina föräldrar satt inspärrad pga. ett självmordsförsök. Vilket ju är alldeles för viktig information för att placeras i en liten undangömd parentes. Men så blev det nu eftersom jag har så mycket annat att berätta utanför parentesernas trygga vrå.)

Med Cox fick Yoko en dotter 1963 – och hon hette Kyoko precis som restaurangen vars adress fanns på vernissagelappen. Det här med dottern blev tydligen en väldigt komplicerad historia eftersom Yoko var extremt upptagen med sin karriär och de tu bara fortsatte att vara gifta pga. just det – den gemensamma karriären. (Som i ABBA kanske? Låter ju jättetrevligt. Not.) Trots att det under alla år var pappa Cox som hade tagit hand om lilla Kyoko, var det Yoko som fick ensam vårdnad när skilsmässan till slut blev av 1969. Ända till 1971 bodde Kyoko med Yoko & John och de andra Beatlarna (så länge det nu varade, ja), när herr Cox tog saken i egna händer och kidnappade sin dotter och gick med i en religiös sekt. Där gömde de sig till 1977, när de rymde från sekten för att istället gå under jorden och byta namn.

Puh. Vilket jädra liv! Först pendlar Yoko under hela barndomen mellan USA och Japan och sedan slarvar hon bort umgänget sitt barn, som i sin tur måste gömma sig och leva i hemlighet för att … ja, för att vaddå?

Cox och Kyoko skickade ett kondoleansbrev till Yoko när John mördades, men det dröjde ända till 1994 innan de träffades igen och etablerade något slags mor- och dotterförhållande.

En annan man John i Yokos liv var John Cage, som inspirerade till hennes stordåd (hrm) som konstnär – t.ex. önsketrädet där människor får hänga upp lappar med saker och ting som de önskar sig. Så här ehum, poetiskt uttrycker hon sig:

"Make a wish
Write it down on a piece of paper
Fold it and tie it around a branch of a Wish Tree
Ask your friends to do the same
Keep wishing
Until the branches are covered with wishes"

När det gäller musiken, deltog hon med skrik, pip, stön och suckar medan John Lennon gjorde mest som han brukade. (Eller som Jimi Hendrix brukade göra.) Här kommer nu ett klipp som jag skulle kunna ge rubriken "alla kan sjunga, johodå". Och om ni är det minsta lilla förtjusta i Beatles ska ni inte titta på det. Ni kommer att ha mardrömmar i flera månader.

Beatlarna och Yoko under the influence. Verkar det som.

De andra musikerna kanske tyckte att det hela var spännande … men så här i efterskott verkar det inte som det. (Jag har nämnt detta förut.)

Efter att Lennon hade mördats, tog det inte ens ett år innan en ny pojkvän flyttade in i lägenheten i N.Y. – en man som bodde där i över 20 år. (Inte så konstigt ändå, egentligen, kanske – både John och Yoko hade  vänstrat hej vilt sedan 1975.) Kanske blev Yoko Ono lite sentimental eller uppmärksamhetsgirig när hon separerade från den "nya" kärleken, för då fick hon inspiration till ännu ett fantastiskt konstnärsprojekt:

"At the Liverpool Biennial in 2004, Yoko flooded the city with banners, bags, stickers, postcards, flyers, posters and badges, with two images: one of a woman's naked breast, the other of the same woman's vulva. The piece, titled "My Mummy Was Beautiful", was dedicated to Lennon's mother, Julia, who had died when Lennon was a teenager."

Som sagt: ehum. Hrm.

Här kommer ett relativt nytt, absurt klipp med Paul McCartney, Ringo Starr, Olivia Harrison och Yoko Ono hos Larry King.

Men inledningen är cool.

Del 2 och del 3. (Det finns ännu flera delar.)

Och där står vi idag. När det gäller Beatles förehavanden har beatlarna Ringo och Paul lika mycket makt som änkorna Olivia och Yoko. Jisses amalia. Och apropå jisses amalia – hur många av er såg liksom Béatrice mitt misstag – jag hade lämnat kvar originalnamnet bilden i dokumentegenskaperna! Se!


Béatrice mejlade mig och berättade, men hon hade lyckats hitta till rätt gissning innan hon upptäckte mitt slarv.

Allra sist drar jag upp Maj Korners kommentar som slutar i något som jag håller med om:
[…] synd är att inte alla av de som kommenterar har en egen blogg […]

Hör ni det, allihop! Blogga!

Och så till plommonstopet. Nu lägger jag i namnlapparna som kommer in sent. Såja. Och rör om. Undrar jag hur många av er som skrollar hit ner först och sedan struntar i att läsa dessa facit som jag omöjligtvis kan göra lagom långa. Först ska jag dela ut en bonustisha till Översättarhelena för lång och trogen tjänst. Och så drar jag en lapp där det står … Luleå-Anna! (Räkna nu ut andelen Annor och Helenor som kommer att vandra omkring i hemlisbloggartröjor hela 2011!)

Lucka 23 kommer i ottan!

Comments

[leopardia]

Yoko är verkligen en av mina stora favoriter. Hennes Cut Piece, får mig alltid att tänka i nya banor. Så nu sprider jag lite love love love -
och lite Orlando Bloom

[Fru Decibel]

Å, så roligt för Ö-helena! Nu kan vi vara fina tillsammans

[Citronen]

Gud va skönt det är när man vet dagens HB långt innan facit publiceras ...

[Béatrice Karjalainen]

Där googlar man i goda ron för att dubbelkolla sin gissning. Gissa om man då blir paff att på Google få träff hos Lotten i dagens lucka med sin förmodade HBs namn. Träffen länkade till pdf:en. Klantlotten! ;-)

[Luleå-Anna]

Hurra! Bästa klappen! Jag är så mallig att jag nästan smäller av!

[Anna-Karin (aka A-K)]

Nä, jag får byta tillbaka till Anna-Karin. Och, om inte gissa, så åtminstone ogissa för att få en (t/T?) tischa.

[godiva]

"Även om man bara är iväg en timme från båset så blir man som en skrumpen julstjärna av längtan!"

Hemsnickrad översättning av Lennons:

"Even if it's just one hour, I wilt just like a fading flower... oh, oh, Yoko."

Jag vet, det var dåligt, ha ha! Låten är desto bättre:

http://www.youtube.com/watch?v=oYUBehXPJTY

[Örjan]

Googlade på adressen mitt i natten, men förstod intet.
Om jag hade angett restaurangnamnet kanske flera hade kopplat snabbare.

[Ö-helena]

Hurra och tack! Trots att det ju inte alls var Wes Craven, som jag gissade någon gång på morgonkvisten.

[Håkan (hakke)]

God morgon! Bra att Ö-Helena fick en tisha också så att hela saxofonensembeln i båsorkestern kan ha likadana kläder (medan vi fyller i de sista luckorna i vår DRT-teori).

[Ö-helena]

Precis! Nästa år vill vi förresten vinna likadana huvudbonader.

[Fru Decibel]

Jag skulle behöva ett par byxor.

[Lotten Bergman]

Hur var det nu, hade vi inte planer på bloggbåsturbaner?

[Dina]

Och jag som var så bombis på Meryl Streep (och fick ca 2/3 av antydningarna att stämma) brydde mig inte ens om att kolla upp när Yoko fladdrade förbi i skallen ...

[Mikael]

Jag gillar verkligen teorin om att alla ord är ljudhärmande! Ett sådant ord som jag kommer att tänka på så här i jultid är glögg. Om man klunkar i sig glögg direkt ur flaskan låter det "glögglögglögg"!

[Pysseliten]

Rätt igen, men jag var braaaa sugen på att tjata in ett villospår. Tyvärr somnade jag före 21(!) och var sedan väck i drygt 10 timmar!

[AN-NA]

Och hur låter det om man slår på en bödel? BÖ-DEL!

[Ökenråttan]

Lilla Dottern (176 cm) och jag var på Onos utställning i Stockholm för nåt antal år sen. Vi kröp genom tiunnlar som på den värsta lekplats. Man kunde få ta en liten knapp med ett ord på. På min står det "Remember".

Betr. sitt möte med Erica Jong låter Lille Maken meddela att för en gentleman är diskretion en hederssak. - Det var i alla fall på Grand Hôtel ...

[Dieva]

Tänk jag var också inne på Meryl Streep. Yoko Ono kom inte ens upp i mina googlingar, märkligt.

Åh, grattis Ö-helena! Väl värd en t-shirt.

[Christer]

Nåt man kan säga om Sean Lennon är att han var med i en rätt kul grupp som hette Cibo Matto. Har inte tillgång till Spotify här och nu, men leta t.ex. efter deras Lint of Love, som bland annat innehåller ett funkigt basgroove, lite taggtrådsgitarr och ett valthornsriff!

[PK]

Aha, jag tolkade ju äpplet till båda New York och till Beatles musikbolag. Men ni Macnördar tror väl att Mac är dom enda som kallar sig för äpple, men Beatles använde äpplet tidigare. Kaffedax.

[Cecilia N]

Och jag som var inne på Gertrude Stein och Alice B Toklas även om jag tyckte att det var konstigt att de var i USA och inte i Paris.

Då blev Cage ... aux folles ... som väl var rätt homosexuellt har jag för mig.

Nåja. Jag gissade iaf.

[Cecilia N]

Dessutom finns det ett äpple som heter Alice.

[Ökenråttan]

Och ett äpple som heter Cox (Orange) finns det.

[Lotten Bergman]

Nu börjar jag förstå att det inte var konstigt att jag inte förstod några av era hintar. Och att det där med äpplet ju var alldeles förtjuuuusande rörigt. (Måste komma ihåg det till nästa år.)